Körkort och väntan

Jag hämtade ut mitt körkort från posten idag, och är nu oerhört stolt och tar upp och tittar på det ibland. Jag har körkort. Konstigt det där. Borde inte himlen byta färg, eller gravitationen upphöra för en kort stund, eller en stor hand synas i himlen åtminstone? Något järtecken borde inträffa vid sådana här händelser, tycker jag. Men jag får väl nöja mig med det lilla rosa kortet i plånboken.

I övrigt är det väntans tider. I onsdags för två veckor sedan gjorde vi inseminationen. Mensen ska komma tio till fjorton dagar efter ägglossning. Idag är det således tolv dagar, två dagar kvar. Jag är missmodig, för jag känner de symptom jag brukar ha innan mens - ont i livmodern, ömma bröst. Visserligen finns det kvinnor som känner liknande symptom mycket tidigt i graviditeten, men förnuftets röst säger att chansen är liten. Förmodligen får jag mens inatt eller imorgon natt - den kommer alltid på natten.

Om den gör det kommer jag att gråta. Mycket. Sen kommer jag att dricka sprit och äta choklad.

Men jag hoppas fortfarande. Än har den inte kommit, så det är ju ingen idé att ta ut sorgen i förskott.

Körkort!!!

Tredje gången gillt! Idag tog jag körkortet!

Jag sitter och flinar framför datorn och är glad, stolt och lättad. Och det gör inte ett dugg att det tog tre försök innan jag lyckades - jag sällar mig till resten av mänskligheten och är förmodligen mer stolt nu än vad jag skulle ha varit om jag fick det på första försöket.

Jag är enormt nöjd, och mycket stolt över att jag höll ut, kämpade på och faktiskt tog det till slut. Jag hade börjat misströsta...

Nu kan jag köra när jag vill. Och vad viktigare är - nu kan jag låta bli.

Hurra hurra hurra!

Prokrastinering i SVD

Svenska Dagbladet har haft en intressant artikelserie om prokrastinering som ett sjukligt tillstånd. Jag ska väl inte säga att det är ett så stort problem för mig, men jag känner definitivt igen mig. Särskilt i det kvinnan som intervjuas i den första artikeln sade:

"– Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv och insett under terapiprocessen att jag inte bara förväntat mig att jag ska göra bra ifrån mig i skolan. Det ska också gå bra utan att jag lägger ned något jobb. Så är min lillebror också. Han resonerar om andra så här: ”den där killen får jättebra betyg, men han pluggar jättemycket”. Som om det inte är lika bra att uppnå resultat genom att jobba hårt, som när man har begåvning eller fallenhet, säger Emelie."

Precis så är det för mig. Ju mer jag måste anstränga mig, desto mindre värt blir det. Att jag kört på uppkörningen två gånger nu betyder för mig att mitt körkort, när jag väl får det, är värt oerhört mycket mindre än vad det skulle ha varit om jag hade klarat det på första försöket. Det kan till och med gå hela vägen åt andra hållet - om jag misslyckas tillräckligt många gånger kommer jag känna skam och förödmjukelse över mitt körkort när jag väl får det. "Visst, jag tog det till slut, men jag var tvungen att försöka fem gånger först, så egentligen är jag värdelös som människa, och det är det enda körkortet betyder för mig..."

Jag inser att andra människor inte tänker så här, och att det lägger krokben för mig på en massa sätt. Det är ettt destruktivt sätt att se på världen, och jag försöker tänka om. Hårt arbete och envishet är också goda egenskaper - jag har bara svårt att uppskatta dem hos mig själv.


Nu har jag i alla fall fått en ny uppkörningstid, den 24 september. Förhoppningsvis lyckas jag då, och förhoppningsvis har jag vett att uppskatta både mitt körkort och min uthållighet när jag väl gör det.

Ledsen ledsen ledsen

Jag kuggade på uppkörningen. Och den här gången har jag också en historia om att ha missat med en hårsmån. Skit också! Jag är ledsen och besviken och uppgiven. Blääää! Synd om mig.

Uppkörning

Som jag skrev längst ner i förra inlägget har jag en uppkörningstid imorgon. Det går inte längre att boka i förväg - man kan bara boka tre månader i förväg, och alla tider är tagna... Men plötsligt fanns det ett återbud, och nu kör jag upp imorgon. Om jag inte försöker innan den sista augusti måste jag göra om teoriprovet, så jag valde att ta den här chansen.

Förra veckan hade jag två körlektioner, och imorse hade jag en till på 80 minuter. Det sista körläraren sade var att jag förmodligen skulle klara uppkörningen även på en halvbra dag, och att jag ska köra som jag brukar göra, inte som jag tror att förarprövaren vill att jag ska köra... Det låter bra och uppmuntrande, och nu håller jag tummarna. Gör det för mig imorgon ni också. Klockan ett gäller det, i bästa fall har jag körkort då. Annars får jag bita ihop, plugga teori och försöka igen...

Hundpromenad

Vi hade en härlig söndag, med hundpromenad med Nickan och sen rollspel. Lilla Vilde fick springa lite löst med stora farbror Grim, men fick också åka väska en ganska lång bit av vägen. Hans ben är inte riktigt på topp ännu, men otroligt mycket bättre. Jag hade kameran med, och tog lite foton.

En bild som visar lite mer hur han egentligen är, medan den ovan visar hur han ser ut... Man kan se att benet är svagare och att leden är lite utåtvriden.



Och imorgon kl 13.00 kör jag upp. Håll tummarna för mig!