Sömnlöshet och Pride-rapport

Tydligen tyckte min kropp att jag sovit klart halv fem i morse. Det vore väl okej om det faktiskt var så, men det är inte så att jag är utsövd. Bara klarvaken. Det är visserligen vackert ute, morgonluften luktar gott och det sitter en duva och kuttrar utanför mitt fönster. Men jag skulle ju hellre sova.

Nu är det 20 dagar kvar till beräknad förlossning, och om bebin föds nu räknas den som fullgången. Den har fixerat sig med huvudet neråt sen två veckor tillbaka, och de senaste dagarna har det märkts väldigt tydligt. Det gör ont på nya sätt, mycket längre ner, jag har mensvärksliknande smärtor som jag inte känt tidigare, och ibland tror jag att lilla knyttet helt enkelt tänker strunta i den där förlossningsgrejen. Den verkar satsa på att trycka sig ut med ren muskelkraft, istället...

Jag insåg i fredags, när jag jobbade för sista gången, att jag nog också cyklat för sista gången på ett tag. Jag försökte faktiskt inte ens - det kändes fullständigt ointuitivt. För en vecka sen gick det jättebra, men det har hänt en del sen dess.

Den här veckan var det Stockholm Pride, och vi var faktiskt med, för första gången. Eller ja, förra året gick vi på en fest, var inne i parken en dag och gick med i paraden, men inte mer än så. I år hade vi köpt festivalbiljetter för hela veckan, och har dessutom lämnat hunden till svärföräldrarna för en vecka, så att vi skulle kunna vara där så mycket vi ville.

Det har varit jättekul - i slutänden var vi faktiskt där rätt mycket, även om vi bestämde oss dag för dag hur vi ville göra, och var helt inställda på att vi kanske skulle stanna hemma istället. Men jag har mått jättebra, och det har varit en höjdarvecka. Vi var i Stockholm tisdags, onsdags och torsdags, sen jobbade jag i fredags och var på sista träffen med vår Aurora-barnmorska, och igår var vi och tittade på paraden och in en sväng i parken på kvällen. Mellan paraden och parken var vi och åt middag med mina släktingar en stund, det var också trevligt.

Fast parken var bra mycket roligare andra dagar än lördagens avslutningskväll. Det var så mycket folk att vi båda två tyckte att det var jobbigt, så vi åkte hem rätt tidigt. Andra dagar har det varit mycket mer stillsamt, och vi har mest hängt runt, pratat med bekanta och varit tillsammans. Det har känts rätt mycket som medeltidsveckan på Visby, ärligt talat - fast utan kullerstenar och med bra skor... Och lite andra outfits, förstås - fast samma glädje hos människor som är sig själva och har klätt sig i det finaste de har. Det är alltid lika roligt - vare sig det är på en landsknekt eller på en transa i brudklänning.

Imorgon måndag ska vi till Mama Mia och träffa barnmorskan, och det har faktiskt gått så långt att jag ser fram emot det och tycker att det ska bli spännande. Sen drar vi till Hälsingland till mina svärföräldrars stuga vid havet en stund, och får äntligen träffa Vilde igen. Han saknas här hemma!

Knytt!!!

Knyttet mår bra! Hurra hurra hurra! Ultraljudet tog mycket längre tid än vad jag hade trott, och sköterskan gick igenom hela lilla knyttet med yttersta noggrannhet. Vi har nu sett inte bara lårbenslängd och hjärtslag, utan fyra hjärtkamrar, blodkärl på sidorna av urinblåsan, körtlar inuti ventriklarna i hjärnan, lillhjärnan och hela ryggraden, uppifrån och ner.

Lilla knyttet hade för dagen valt att köra ner huvudet så långt det gick mot min urinblåsa, med ryggraden utåt mot min navel. Så inga fina foton på knyttet - uppenbarligen lika rädd för kameror som mamma. Vi fick med oss tre bilder hem, och förmodligen hamnar de här så smångingom, men de behöver noggrann beskrivning för att man ska se något annat än myrornas krig.

Inte heller ville lilla knyttet berätta sitt kön. Jag frågade faktiskt om det gick att se, obotligt nyfiken som jag är, och sköterskan tittade länge länge från olika vinklar. Men nepp, knyttet knep ihop benen och det gick inte att säga någonting om saken. Och ärligt talat ångrade jag mig så fort jag hade frågat, och är nu ganska lättad att knyttet löste frågan "veta/inte veta" åt oss på ett så händigt sätt.

Vi får se om knytt tänker avslöja könstillhörighet nån gång i augusti, eller om det kommer att fortsätta vara en hemlighet. Hursomhelst så kommer inte påverka vare sig inköp eller möblering här hemma, och förmodligen inte namnval heller, så det kan få vara hemligt så länge knyttet vill. :-)

Bröllop och plugg

Min storebror gifte sig i helgen, ett stort kyrkbröllop med vitklädd brud i Hälsingland. Det var otroligt att se honom så glad och lycklig, och de verkar väldigt kära.

Det var litet jobbigt att det var en otroligt heteronormativ föreställning. Prästen pratade mycket om "man och kvinna skapade till Guds avbild" osv, och det dök upp i psalmer och bibelord. Ju längre ceremonin fortled desto mer alienerad och marginaliserad kände jag mig, och jag märkte att AB kände samma sak bredvid mig. Det spelade säkert in att vi inte kände någon där utom mina föräldrar och lite släktingar - vi kände oss helt enkelt väldigt ensamma. Sen blev vi uppdelade under middagen, och det kändes också rätt konstigt. Det är helt enkelt svårt i sammanhang som helt och hållet bygger på heteronormen, och vi sticker ut som bara den.

Det var ändå en rätt rolig fest på många sätt, och jag fick dansa med både mamma och pappa, vilket var jättekul. Pappa kan bugga! Tjoho! Och, som sagt, det var kul att se brorsan så lycklig.

Dessutom, och vad viktigare är, jag har kommit in på psykologlinjen. Äntligen! De ringde igår precis innan jag skulle in på en körlektion, och sa att det finns plats åt mig på termin 4. Hurra hurra hurra! Nu ska jag bli psykologstudent igen, och det känns både bra och konstigt. Mysko hur livet vänder.

Stolthet

Det är Pridefestival i Stockholm just nu, och den här veckan är vi i alla fall hemma under festivalen. Annars har den som regel krockat med medeltidsveckan i Visby, eller med något annat. Nu ska vi inte på medeltidsveckan och inte krockar den heller, så vi har tänkt se åtminstone något av festivalen. Men AB jobbar, och jag har hand om lille Vilde som förmodligen är måttligt välkommen med på föreläsningar i Kulturhuset, så det blir inte så mycket i år heller.

Vi har inget vidare queert umgänge, jag och AB. Vi har underbara, fördomsfria heterovänner som vi kände långt innan vi blev ihop, och som inte ens blinkade när jag och AB blev tillsammans. Så vi umgås med samma människor som förut - varför skulle vi inte göra det, liksom? Men det har ju baksidan att vi är väldigt ensamma som flator bland våra vänner. Vi känner till andra flatpar i vår avlägsna bekantskapskrets, men inte mer än så. Och det är på sitt sätt lite sorgligt.

För hur öppna och fördomsfria och accepterande våra straighta vänner än är, så är vi ständigt lite avvikande. Inte mycket, och för det mesta märks det inte, men det finns en skillnad. Jag misstänker att det är samma känsla som om man vore det enda svarta paret i ett bostadsområde med bara vita, eller den enda tjejen som spelar fotboll med killarna. Det borde inte spela någon roll, och det spelar oftast heller ingen roll på något konkret sätt - men vi är ändå alltid annorlunda.

Igår var vi i alla fall ute på en flatklubb som vi varit på några gånger förut, och som denna gång fanns med i Pride-programmet. Det var otroligt roligt, och en av de skönaste grejerna var just att inte vara avvikande. Att för en enda gångs skull under några timmar få tillhöra normen.

Tyvärr finns det en baksida av Pride - Prideveckan är de enda gångerna vi har fått ta emot påhopp ute bland folk. Det är som om homofoberna tror att jag går och håller min fru i handen och kysser henne för att komma med någon slags statement, som om det är riktat till någon annan än henne. Det är det inte. Men de som vill bli provocerade blir det i alla fall.

Förra sommaren var det två tjejer på cykel som ropade "jävla lebbar" efter oss när vi var på väg hem från Konsum, och jag hade en lång och stundtals aggressiv diskussion med en kollega om huruvida inte alla bögar borde sluta vara så bögiga och bete sig normalt istället... Igår när vi åkte hem var det en man som satt ett säte ifrån oss på tunnelbannan som uppenbarligen störde sig väldigt mycket på oss, och som när han gick av väste "Gris!" åt oss. "Getabock!" väste AB tillbaka.

Nu tror vi inte att just den mannen hade alla hästar hemma, han gnolade för sig själv när han inte viskade saker mot oss eller blängde på oss, och han gick lite vingligt och såg rätt mysko ut. Vi diskuterade efteråt att det lika gärna hade kunnat vara ABs fina hatt som störde honom, som att vi var två tjejer som höll handen och pussades. Men. Om en ensam galning stör sig på min hatt och säger dumheter över det blir jag inte alls lika rädd.

Problemet med terror är att det funkar. Det finns människor, många människor, där ute som tycker att jag och AB ska dö. Inte för att vi är vi och utan att ens ha träffat oss, men för att vi gillar varandra istället för killar. Det finns en utbredd homofobi som sträcker sig från mild oförståelse till brinnande hat. Människor som går på oss på stan för att vi är lesbiska är en del av den rörelsen, och vi vet aldrig vilken del. Det förekommer mord och misshandel riktat specifikt mot homosexuella, och det är svårt att inte bli rädd.

Men det enda vi kan göra, det enda vi vill göra, är att ta vår del av kampen genom att vara oss själva. Inte ljuga, inte hymla, inte hålla tillbaka. Varje människa som faktiskt träffar oss borde därefter ha lite svårare att gå med på fördomar mot homosexuella - vi är ju såna där, och vi är ju ok. Vi gör inte så himla mycket mer för Pride-rörelsen, men vi gör det. Vi är öppna och här och oss själva, och stundom är det rätt mycket det med.

Och på lördag ska vi i alla fall gå med i paraden för första gången. Det ska bli kul.

Queer?

En reporter på DN, Maciej Zaremba, håller på med en artikelserie som heter "Först kränkt vinner" och som handlar om Lärarhögskolan, och anmälningar om kränkningar. Tesen som drivs är att med hjälp av välvillig lagstiftning anmäler studenter lärare för diskriminering, av andra skäl än att de har blivit diskriminerade. Enligt Maciej riskerar lärare att bli anmälda när de underkänner elever, eller om elever har andra konflikter med dem, och lärare har blivit dömda på vad som verkar vara rätt lösa grunder. I det senaste inslaget i serien driver Maciej rätt hårt med queer-ideologin, eller åtminstone med dess mest fanatiska utövare.

Först kränkt vinner

För några år sedan skulle jag blivit så arg över den här artikeln. Och den är på många sätt rätt dum. Men å andra sidan är det den beskriver rätt dumt det också. Fanatism är aldrig vackert, eller särskilt vettigt, och det är inte bättre bara för att folk är fanatiska om något jag själv tycker är i grunden vettigt. Allting blir fel om man inte kan se nyanser, och människorna bakom.

Det är jobbigare att vara homosexuell än att vara heterosexuell. Det finns en norm som ofta, ofta, ofta gör sig påmind. Många människor har fördomar, och ibland beter sig människor med makt illa mot en för att man avviker, när de borde vara rättvisa och opartiska. Det finns en norm, och det är jobbigt att inte få tillhöra den.

Och det faktiskt sant att det i det ena läget kan vara dumt att problematisera homosexualitet, att alltid beskriva det som något som leder till sjukdom och död, medan det i det andra läget är jobbigt att det aldrig någonsin nämns, så att man tror att man är ensammast i världen. De två sakerna kan vara sanna samtidigt, vilket Maciej ironiserar över i texten. Och det är viktigt hur saker beskrivs i text, särskilt när det står väldigt lite. Om det enda som står om homosexualitet i en bok om sexualitet för högstadiet är att det kan uppstå i fängelser när man bara träffar människor av samma kön, då är det problematiskt. Att påpeka det tycker jag inte är vare sig fanatiskt eller extremt.

Maciej använder dessutom ord som "bokbål" och andra retoriska knep för att framhäva sin poäng, vilket är lite billigt.

Så jag vet inte. Å ena sidan är fanatism aldrig bra, och absolut inte dåligt påläst fanatism... Å andra sidan är journalistisk retorik som driver med utsatta grupper inte så himla lysande det heller.

För övrigt har jag gått upp igen den här veckan. Så nu gnisslar jag tänder, skjuter vågen längst in under byrån, och skiter i det här vägandet några veckor. Det blir nog bra bara det får lite tid på sig. Säger vi.