Lajv vi inte åker på

Just a little lovin är ett lajv i Oslo om ett par veckor vi inte kommer åka på. Heller. Nu är det fullt och bara två veckor kvar, så det är helt kört, men det är inte det som är grejen. Grejen är den att även om nån skulle höra av sig och säga, "Hörrni, vi har fixat roller, resan och kläder åt er, och jo förresten, barnvakt också", så skulle vi ändå inte kunna.

Och jag skulle ju verkligen verkligen vilja. Jättemycket, skulle jag vilja. Lajvet utspelar sig tre på varandra följande 4 juli-fester i New York, 1982-1984, och temat kretsar kring inledningen av AIDS-epidemin. Det är jätteintressant och kommer förmodligen bli riktigt riktigt bra.

Men vi orkar inte. Inte bara orkar inte i betydelsen har absolut inte haft tid att ragga intressanta lajv, göra prylar, prata ihop oss med folk eller ens tänka tanken att försöka. Utan i betydelsen orkar inte ta en roll. Orkar inte känna en massa jobbiga känslor. Orkar inte låtsas vara någon annan för att uppleva en massa häftiga saker.

Mitt hjärta är fullt. Min hjärna är full. Det finns visst inte plats för någon annans livsöde än mitt eget där just nu.

Men det här ska jag på i alla fall. Just nu känns det som att i höst kommer jag vilja lajva...

Pyskolog ska jag bli...

...när jag blir stor.

Det är nåt häftigt i det här jag ska göra i framtiden. Det här psykologandet. Det är nåt häftigt, nåt magiskt, med det. Och nåt lite lätt sadistiskt.

Jag har iakttagit min handledare i åtta veckor nu, i samtal med patienter, och sett hur han liksom lutar sig framåt och fokuserar när personen mittemot honom börjar vrida sig och stamma lite. När det är nåt som händer. När det är nåt som gör ont och känns jobbigt. Och jag har hållit andan när han på ett till synes självklart sätt ställt den där frågan som hänger i luften, det där man undrar men inte i vanliga fall skulle ha frågat efter. Det där "hur känns det då?", eller oftare "när det blir så, vad gör du då?". När han letat sig fram till det ömma stället och petat på det. Den mentala motsvarigheten till "om jag trycker här, gör det ont då?"

Och jag har tittat och lyssnat och sett honom göra det, och undrat hur han vågar. Och idag har jag haft min alldeles egna patient, som kommer till möten med just mig, som berättar saker för just mig, som ska bli hjälpt av just mig. Och jag har vågat göra så jag också. Jag har vågat säga "nu ska vi prova det här som känns lite otäckt, och så ska vi stanna kvar i det, och låta det vara otäckt och se vad som händer".

Det var häftigt. Det är ett häftigt yrke, det här. Och jag tror jag kommer vara bra på det.

Tjoho!

Vinterhumör

Äh blää.

Det här är inte en bra tid på året för mig. Det hjälper att komma ihåg det, att slutet av vintern alltid suger. Det har varit mörkt alldeles för länge, och framåt februari mår jag inte bra längre. Igår satt jag och grät i hallen och var uppriktigt rädd för att bli sjuk, alltså att bli deprimerad på riktigt, att inte klara av min vardag och mitt liv och behöva vård och mediciner.

Men efter gråt och kramar och lite mer funderande så mådde jag okej igen, och jag tror inte att det egentligen är någon fara. Jag kan stundtals bli väldigt väldigt ledsen utan någon större yttre orsak, och deppar rätt frekvent, men jag är samtidigt ofta rejält glad. Flera gånger om dagen går jag runt och ler för att mitt liv är så bra, skrattar och tycker att saker är roliga, så jag tror egentligen inte alls att det är någon fara med mig. Det är bara vinter. Blää.

Och det har varit en jobbig månad. Jag minns att vi två veckor in på det nya året konstaterade att 2010 började riktigt uselt, och eftersom de två senaste veckorna var skitjobbiga och en månad har runt fyra veckor så är det lätt att räkna ut att januari inte var någon höjdare. Jag är arg och less och sliten och vill inte må så här och vill inte ha det så här. Det är kanske inte så konstigt att jag sätter mig och gråter.

Vi jobbar på det. Inte så mycket mer eller annat man kan göra. Och vi är duktiga och effektiva vad vi än gör, så vi löser säkert det här också. Dessutom är det snart vår och då kommer solen tillbaka, och det blir varmt och Signe kommer kunna krypa och vara mindre frustrerad och AB kommer vara hemma och slippa sina långa jobbresor och jag kommer ha praktik en kvart bort och komma hem efter fyra varje dag. Vi kan gå ut i skogen och känna vårlukter och leka med hunden och vara ute tillsammans, och rätt vad det är så är allt bra igen. Så det så.

Och rätt vad det är kommer jag en gång för alla fatta att jag inte har något jag behöver kompensera för, att jag är bra som människa och att det inte är något fel på mig, och sluta anstränga mig så förbannat. Rätt vad det är kommer jag komma ihåg hur man gör när man slutar prestera och börjar leva, och börja njuta av att vara Signes mamma och ABs fru utan att ständigt granska mig själv och kritisera mig själv för att jag inte är tillräckligt bra och egentligen inte alls duger.

För det är jag visst det och det gör jag visst det och nån gång ska jag en gång för alla lyckas slänga ut den där idiotiska rösten i mitt huvud som säger annorlunda. Och tills jag lyckas med det tänker jag i alla fall lägga munkavle på den, eller nynna vårvisor så högt att den inte hörs. För jag är bra och jag är tillräcklig och jag behöver inte göra ett enda jädra dugg för att duga, vare sig som mamma eller maka eller människa, så det så.

Det är bara så väldigt mycket lättare att komma ihåg de sakerna när solen skiner.

Längtan till landet

Signe som sover i ABs famn är just nu det absolut vackraste jag sett. Så härligt och avslappnande. Jag har en så fin familj!

Och jag vill så gärna bo i hus! Det är en grej med att bo hos svärföräldrarna ett tag. Jag inser hur mycket jag saknar att ha en skog utanför knuten, en trädgård, en gräsmatta, äppelträd. Att inte bo i stan.

Och imorgon ska AB ut på älgjakt, och jag drömmer våta drömmar om att köpa hus med tomt och mark, så vi kan ha egen jaktmark, eget jaktlag, egen jakthund. En liten tax, kanske, eller en beagle, som vi kan jaga hare och rådjur med. Det vill jag.

Och en häst, förresten. Det vill jag också.

Fredagsmorgon, och hur det löste sig till slut

Hunden har accepterat att om jag har laptopen i knäet får inte han plats samtidigt, även om han verkar tycka att jag har helt felaktiga prioriteringar. Han skulle dock se lite lustig ut om jag försökte skriva blogginlägg på honom. Nu har han tagit den näst bästa platsen, mellan mina knän nere på fotpallen istället. Bara för hans skull har jag lagt en filt över benen, eftersom han verkar tycka att läder är kallt och otäckt att sova på. Curlingmatte, det är jag det.

Jag drömde hemska saker inatt, som kulminerade i att jag vaknade, överhettad och svettig och fullständigt övertygad om att AB var jättearg på mig och inte ville prata med mig. I drömmen hade hon bara suttit och gråtit och varit arg och vänt sig bort - hemskt! Som tur var fanns den riktiga, vakna AB där när jag kom tillbaka till verkligheten och försäkrade mig om att så var det inte alls. Hon hade till och med tid att krama lite på mig innan hon måste gå, eftersom hon för ovanlighetens skull tog bilen till jobbet. Men det var i alla fall inget mysigt sätt att börja dagen.

Sättet barnmorskekrisen löste sig på var att jag redan i måndags i mitt allmänna sökande efter en utväg mailade till Mama Mia Söder, och skrev ett ganska ömkligt brev och bad om hjälp, på temat "jag är i sjunde månaden och jätterädd och vi har ingen barnmorska - hjäääälp!".

Mama Mia Söder grundades för ett antal år sedan när det uppdagades att lesbiska kvinnor som förlöstes på svenska sjukhus hade en mycket högre andel komplikationer och kejsarsnitt än andra. Gissningen var att det fanns sociala faktorer, som misstro mot sjukvårdspersonal och svårigheter att få partnern involverad i processen, bakom, och då tog några hjältemodiga själar initiativet att starta upp en verksamhet särskilt riktad till lesbiska par.

Jag var rätt sugen på att höra av mig dit redan från början, men då tänkte vi att "äsch, vi behöver väl ingen särskilt HBT-kompetens, vi behöver bara någon som är hyfsat snäll och trevlig". Dessvärre fick vi ju ingen hyfsat snäll och trevlig alls, så där gissade vi ju fel... Hursomhelst så hörde de av sig från Mama Mia i onsdags, och nu förstår jag äntligen vad folk menar när de pratar om "gulliga" barnmorskor. För de här var verkligen jättegulliga!

De var hjälpsamma, lyssnande, empatiska, vänliga - vettiga, helt enkelt. Och dessutom snabba och effektiva. Vi kommer få träffa två stycken, eftersom det är under semestertider, och de båda pratade inom loppet av tjugo minuter ihop sig om hur det skulle ordnas praktiskt, och - och detta ger så många guldstjärnor i min bok - båda ringde upp och pratade med mig. Och båda verkade jättesnälla och fyllda av medkänsla. Den här gången kändes det inte som att jag var dum i huvudet som inte gillar sjukvård - tvärtom var de bekymrade för min skull och kom med förslag på hur vi kan göra det lättare och frågade hur vi ville ha det.

Det känns helt fantastiskt, ärligt talat, och massor av min rädsla har bara sagt "poff" och försvunnit. Vi ska dit den 12/6, och vi kommer avboka nästa besök på det gamla stället, som var inbokat den 9/6. På måndag ska vi faktiskt på föräldrautbildning på vår gamla MVC, och planen är att i alla fall gå dit. Men är de dumma så vänder vi i dörren.

Och sen ska jag aldrig gå dit mer! Hurra hurra hurra!

Knäppa drömmar

Galna drömmar, inatt och igår, och igår sov jag dessutom som en stock två timmar mitt på eftermiddagen. Jag vaknade av att AB ringde mig, men i drömmen var vi kvar i Portugal och hon höll just på att köpa hasch åt oss från försäljningsståndet på stranden. Jag var en aning bekymrad och mycket förvånad, men hade inte egentligen några invändningar - i alla fall i drömmen är jag uppenbarligen rätt knarkliberal.

Det var tillåtet att röka hasch där på stranden, men hotellet krävde att man först gjorde sig av med sin rumsnyckel, genom att bryta itu den i foajén. Foajen var därför alldeles rökfylld, fran de sönderbrutna rumsnycklarna, som tydligen började ryka när de gick sönder... Sen ringde AB och väckte mig, och då kände jag mig alldeles krypig och illa till mods. Min pappa var med i drömmen nånstans också, och drömberättelsen hoppade vilt från nutid till dåtid i korta klipp, som en förvirrande film.

Det sista jag drömde innan jag steg upp idag var om hundar på en gräsmatta, kopplade till träd. De hade det bra allihop, utom en tax som hängde upp och ner i sitt koppel någon meter ovanför marken. Vi gick fram för att hjälpa honom ner, men jag var rädd att han skulle vara aggressiv och bitas - så kul kan det ju inte vara att hänga upp och ned. Han var dock snäll och vi trasslade ut hans koppel så att han kom ner på marken igen. Sen vaknade jag.

Konstigt. Och konstigt att jag kommer ihåg drömmarna.

Men jag tänker mycket just nu, det avspeglar sig nog i mina knäppa nattaktiviteter.