onsdag 30 september 2009

Kroppskontakt

Signe sover och snusar i bärsjalen. AB ligger på sängen i sovrummet och pratar i telefon, och jag sitter i lugn och ro och surfar. Det känns lyxigt att ha två händer.

I helgen har vi inte planerat att åka till svärföräldrarna, för första gången på två veckor. Det känns ärligt talat lite läskigt. Samtidigt känns det fånigt att jag är rädd för att vi ska vara ensamma med vårt eget barn i tio dar, men det är jag. Tio nätter, tio kvällar utan att vi får vara ensamma tillsammans. Det är det som är svårast, att vi inte har tid bara för oss. Det är inte samma sak när en av oss alltid har Signe på sig, hos sig, med sig.

Visst kan vi lägga henne ifrån oss, men bara i några minuter innan hon börjar gråta. Och säga vad man vill, men gos i soffan till ackompanjemang av spädbarnsgråt är inte så där himla mysigt och stämningsfullt. Det enda sättet att få lugn och ro och möjlighet att tala i samtalston är att bära henne, och så är det med det.

Nå, de flesta tonåringar kan klara sig flera minuter utan kroppskontakt med en förälder... Så Signe lär sig nog det också, så småningom.

Snart, snälla?

Signeliten är allvarlig

Vi har i alla fall fått antydan till rutiner, numera. Vi gör kväll tidigt, för vi blir trötta tidigt, vid åtta vill vi helst sova. Vid tio brukar vi sova. Vi badar ofta Signe på kvällen, i en liten blå badbalja som vi ställer på toaletten och fyller med duschslangen. Sen sätter vi på henne ren blöja och pyjamas och försöker söva henne för kvällen - ofta sover hon som längst det första sovpasset på kvällen. Då brukar AB ta henne, och gå och lägga sig med henne. Hon väcker mig när det är dags att amma, och sen tar jag henne resten av natten till morgonen. Ofta sover jag och Signe ute på en madrass i vardagsrummet, för att det är enklast så, och för att AB ska få en chans att sova ostört.

Det hör till saken att den av oss som "har" Signe sover med henne i armvecket, och ofta söver henne genom att ha henne liggande på mage mot mage. Det är mysigt och nära, men det är rätt obekvämt och ganska skönt att bli avbytt. Det går att lägga ner henne, men hon vaknar nästan alltid så fort hon kommer upp ur djupsömn, några minuter senare, och det är jobbigare än att bara ha henne hos sig hela tiden. Så hon får sova på armen.

På morgonen tar AB henne igen, och går ofta ut med henne i bärsjalen en lång promenad med hunden. Då sover jag, för mig själv, helt underbart. Är natten jobbig tänker jag alltid att jag får sova på morgonen, och då gör det inte så mycket. Har natten inte varit jobbig stiger jag ibland upp med AB istället och äter frukost, men oftast sover jag.

Sen börjar dagen med lång, långsam frukost framför teven, som omärkligt övergår i förmiddagsfika och lunch. Oftast har jag Signe, som ligger i min famn, ammas, kissas, vill bli buren, blir sömnig, gråter och kinkar, vaggas till sömn, sover i min famn, vaknar, ammas, kissas, vill bli buren osv osv, medan AB tar hand om allt annat - går ut med hunden, svarar i telefon, fixar mat och fika, tvättar, städar och plockar, hämtar saker åt mig, och tar över Signe när det börjar krypa i mig.

Ofta gör vi något på förmiddagen eller strax efter lunch, tar en längre promenad tillsammans eller åker och handlar något, och framåt eftermiddagen börjar vi krokna. Efter middagen är vi trötta och lessa och börjar göra kväll, och sen börjar alltihop om igen.

Sen åker vi till svärföräldrarna och får hjälp. Tack och lov.

En god natt

Just nu äter Signe för sig själv i sömnen. Det är vansinnigt gulligt.

Igår kväll åt hon vid nio och somnade. AB sov med henne på madrassen i vardagsrummet och jag somnade för mig själv strax innan tio. Klockan två (!!) kom AB in med henne till mig, jag ammade henne och nattade henne, och vid halv tre sov hon gott igen.

Sen vaknade jag halv sex av att hon gjorde ljud i sömnen och att mina bröst läckte, så jag lullade upp och ammade igen. Hon var måttligt intresserade, och somnade snart om igen, och jag med, tills hon vaknade vid sju och denna gång ville äta på riktigt.

Men på det stora hela vaknade hon alltså en (1) gång under natten, och första passet sov hon fem timmar. Helt fantastiskt.

Hon kanske går tillbaka till att äta varannan timme hela natten redan ikväll. Men hon har sovit gott en natt. Det betyder att hon kan göra det.

Vi ser ljuset.

tisdag 29 september 2009

Arbetsfördelning

Signe sover på min arm och jag balanserar laptopen i knäet. AB sitter bredvid och surfar på sin jobbdator. Vår stationära dator, ABs "Nisse" (den heter det) är mer eller mindre död. Vi skulle behöva en ny, och har väl egentligen pengarna - men har vi råd?

Jag tror vi kommer köpa en ny, om ett tag. När vi funderat på saken ett tag.

Vi börjar hitta oss själva igen, hitta varandra och vår familj. Det var inte så läyy att få en ny medlem i flocken, men nu börjar dammet lägga sig igen. Och det blir bättre av att vi pratar med varandra och hittar hur just vi vill ha det.

Det tog oss flera år att inse att AB alltid vill ha den översta delen av frallor, och jag alltid vill ha underdelen. Så vi envisades med att erbjuda varandra delen vi själva ville ha, och ta emot delen vi inte ville ha, av missriktad omtanke och känsla av rättvisa. Så dumt.

Samma sak med vårt familjeliv. Vi vill inte göra samma saker. Rättvisa är inte när vi är lika - rättvisa är när vi är lika nöjda.

Jag vill egentligen bara sitta med Signe, amma och gunga och söva och mysa. Får jag göra det 90% av tiden så är jag jättenöjd. AB vill ta hand om mig och Signe och får hon tvätta, plocka, laga mat, ta hand om hunden och fixa myndighetskontakter är hon helt nöjd. Hon vill hålla Signe och mysa med henne, men inte allls lika mycket som jag vill.

Och det är inte bara helt ok. Det är helt lysande.

Vi är inte lika, men vi är skitbra.

fredag 25 september 2009

En bra förmiddag

Jag är nyklippt, vilket känns alldeles underbart - jag har sett helt förskräcklig ut i håret halva sommaren, och nu är det äntligen äntligen lite ordning på det igen. En kort praktisk page blev det, mina gamla slingor är borta, liksom allt det tunga håret i nacken. Skönt skönt skönt!

Och svärmor passade Signe under tiden, och hon tog flaskan med bröstmjölk hur snällt som helst. Jag blir alldeles lycklig varje gång det händer - någon annan än jag kan mata henne. Fast samtidigt hugger det lite lite irrationellt i bröstet - det är skönt att vara lite mindre akut oumbärlig hela tiden, men det gör en anings ont också.

Men mest är det bara jätteskönt.

Har man inte problem så skaffar man sig

Här kommer ett långt inlägg om kiss, bajs och kroppsfunktioner, bara så att ni vet. Här i vår vardag är det ett ämne som ofta kommer upp och det börjar lite kännas som att vi inte längre har någon kroppslig integritet eller överhuvudtaget någon uppfattning om vad som passar sig i sociala sammanhang... Det passar sig eventuellt inte som bloggämne heller, men det känns inte som att det spelar så stor roll.

Nån gång i juli skrev jag om saker jag tänkte inför föräldraskapet. En av grejerna var att jag hade tankar om att köra lite med EC, alltså att tidigt jobba på att lära barnet att kissa och bajsa någon annanstans än i blöjan - eller snarare, att lära oss som föräldrar det. Jag tänkte som så att det låter ju bra, det kan vi göra om vi orkar, och det kanske är lagom att börja med efter några månader. Jag snackade lite löst om det med AB också, och hon tyckte att det lät som en bra idé.

Och faktum är att vi började redan på hotell-BB, med att hålla lilla Signe över handfatet när vi tog av blöjan för att se om hon ville kissa. Och så har vi fortsatt, att då och då hålla upp henne över handfatet med hennes knän mot hennes mage, framförallt vid varje blöjbyte men ibland annars också. Om hon kissat har vi blivit glada och sagt ett speciellt "ksss"-ljud för att prägla henne på det, har hon inte kissat åker bara en ny blöja på. Vi gör likadant om vi märker att hon försöker bajsa, men där har vi inte något händigt litet ljud - mest tror jag för att det inte finns någon lika intuitiv ljudeffekt som det finns för kissande.

Faktum är att vi har gjort ungefär som när vi rumsrentränade hunden - erbjudit tillfällen, helt enkelt, och inte gjort särskilt stor affär av det i övrigt. Och det har tydligen blivit populärt.

De senaste dygnen har Signe nämligen, fem veckor gammal, överhuvudtaget inte kissat i blöjan. Istället har hon bökat runt, stönat och verkat djupt olycklig, tills vi äntligen fattat hinten och tagit av blöjan och hållt upp henne, och då har hon utan undantag kissat.

Vi märkte tendensen redan efter gårdagsnatten, då hon kissat i handfatet vid varje amning och ingenting i övrigt, men nu på morgonen var det helt uppenbart. Hon var mätt och utsövd och rapad och nöjd i övrigt, men ändå orolig och bökig. AB frågade om jag hade tagit av henne blöjan nåt inatt, och när jag sade att jag inte hade det (eftersom Signeliten för ovanlighetens skull inte bajsat när hon ammade) föreslog hon om det faktiskt kunde vara så att det var det som behövdes. Så jag traskade iväg med Signe till handfatet, och klokt nog tog jag inte av blöjan förrän jag väl stod där, för sen kissade hon omedelbart väldigt mycket.

Jag vet ärligt talat inte om vi riktigt hade tänkt oss att redan på det här stadiet ha en bebis som inte bara kan tänka sig att kissa någon annanstans, utan som helt enkelt inte kissar med blöja på. Vi är lite chockade. Jag tyckte EC lät som en bra princip, men var i ärlighetens namn tveksam till om det skulle funka - och med funka menade jag nog egentligen underlätta pott-träningen om ett eller ett par år. Inte att det skulle "funka" på det här sättet, efter en dryg månad.

Nå, vi får se om det håller i sig. Signe gör i alla fall kopplingen "av med blöja -> kissa" och bara det är ju imponerande. Och varje blöja hon inte kissar i är en blöja hon inte sitter med kiss mot stjärten i, och det är alldeles tillräckligt bra. Hon är faktiskt inte alls röd, och det är nog för att rätt mycket går direkt i avloppet istället för i blöjan.

Bajsandet är inte lika oproblematiskt, mest för att hon fiser väldigt mycket, och det kommer lite bajs vid varje fis. Det går inte att förutsäga, och är inte så trevligt, så blöjorna behålls under alla omständigheter på. Men det brukar märkas när hon börjar bajsa på riktigt, och då håller vi upp henne om det är praktiskt möjligt. Ganska ofta är det när hon ammar, och då går det såklart inte, och ärligt talat rusar vi inte iväg någonstans om det är opraktiskt för oss och vi hör om hon bajsar, men ibland gör vi det. Vi tänker lite samma sak där som vid kisset - det är schysst om hon lär sig att kunna bajsa någon annanstans än i blöjan (även om vi säkert lika gärna hade kunnat vänta ett halvår och fått samma effekt när det väl börjar bli viktigt), och varje gång hon bajsar i handfatet sitter hon inte med bajs mot stjärten, och det är ju bra.

Jag tycker att det är lite coolt att vi faktiskt gör det, och att det känns lätt och enkelt. Vi får väl se om Signeliten fortsätter tala om för oss när hon blir kissnödig, men under alla omständigheter så är det roligt att det funkar så långt som det gör - jag tror att när det väl blir dags kommer idén att gå på pottan i alla fall inte vara något nytt och konstigt för Signe. Det är i alla fall det som är tanken.

Men nu har vi således en signal till att testa med, när flickan är missnöjd. Nu kan hon inte bara vara hungrig, sömnig, kall, trött, uttråkad eller ha ont i magen - nu kan hon vara kissnödig också. Vad skönt det ska bli när hon börjar prata så man slipper gissa hela tiden.

Nu sover älsklingen för övrigt mot min mage i bärsjalen, och är nöjd, söt och gosig som bara den. Helt underbart.

torsdag 24 september 2009

Dagens outfit 24/9 -09

Nu är Signe stora flickan, mer än en månad gammal, och fem veckor idag. För dagen iklädd en stilren prickig body med matchande ljusblå byxor.

onsdag 23 september 2009

Acceptans

Det är en sorg, helt enkelt. Jag kom på det igår, när AB hade tagit med sig både hund och barn ut en sväng, och jag helt enkelt lade mig ner på sängen i tystnaden och tänkte. Och det jag tänke var att jag ju sörjer.

När vi började försöka få barn, var det inte för att det var något som helst fel på livet vi levde. Tvärtom, det var ett liv vi båda två ansträngt oss för att skaffa. Jag mådde bra, för första gången på hur länge som helst. För första gången sen tidig barndom hade jag någon slags förutsägbarhet och trygghet, och kände mig inte desperat och trodde inte längre att jag måste fixa allting själv. Och vi hade pengar, och tid för varandra.

Sen blev jag gravid och mådde jättedåligt, men trodde hela tiden att snart, snart är det över. Snart är barnet fött och då får jag tillbaka mig själv och mitt gamla liv.

Sen kom Signe, och sen dess har ingenting varit sig likt, och kommer förmodligen aldrig mer att bli det. Och det är först nu jag inser det. Mitt gamla liv försvann en lycklig dag för ett knappt år sedan, nånstans då en liten sticka visade ett smalt blått streck. Jag förstod det bara inte, inte förrän nu, och därför är det först nu jag sörjer det.

Jag sörjer det, och jag är jätteglad över Signe. Det är inte en motsättning. Det blir fel först när jag får dåligt samvete och tror att det gör mig till en sämre mamma eller att det betyder att jag sviker henne. Det gör det ju inte. Tvärtom är det väl en orimlig börda att lägga på ett femveckors spädbarn att hon ska göra mig lycklig och ersätta alla mina förluster. Det behöver hon inte. Jag kan vara ledsen över min förlorade tillvaro och älska henne massor samtidigt.

Och det stämmer verkligen att jag mår bättre när jag inte längre inbillar mig att jag måste må bra. Det måste jag verkligen inte. Jag måste ta hand om Signe, och det gör jag, och jag måste överleva hyfsat själv, och det gör jag också. Mer än så måste jag inte. Tack och lov.

Signe väger för övrigt mer än fyra kilo nu, är 52 cm lång, tittar intresserat på en massa saker inklusive sina egna tår, och är fantastiskt söt.

tisdag 22 september 2009

Ett nytt sorts liv

"Ge upp och må bättre" - Jesper Juul.

Det här suger. Så är det. Men på nåt sätt är det lättare när vi väl erkänt det, för oss själva och varandra.

Jag gillade mitt liv. Det var ett bra liv. Jag vill ha det tillbaka. Det var inget fel på det, och nu är det borta. Det är inte konstigt att det känns jobbigt och sorgligt.

Något nytt har kommit istället, men det är ännu oklart om det är bättre. Det är annorlunda, och väldigt väldigt jobbigt. Jag måste inte gilla det.

Men å andra sidan har jag läst och hört en hel del människor säga att de ångrar att de inte skaffade barn medan de kunde, och jag har ännu inte hört talas om någon som ångrat dem de har.

Det blir bättre. Det blir bättre. Det blir bättre. Eller hur?

söndag 20 september 2009

Svårt

Det är fortfarande skitjobbigt. Bältrosen har börjat läka, och gör inte längre lika vansinnigt ont. Men mer tid med hjälp har inneburit mer tid att tänka, och jag är sorgsen och nere. Det här är skitsvårt.

För var ska man ta vägen klockan fyra på morgonen med en skrikande vaken bebis, då man själv bara vill försvinna? Jag är inte alls lika bra på det här som jag trodde att jag skulle vara.

Fan också.

torsdag 17 september 2009

På flykt till svärmor

Och som ett trollslag blev världen bättre.

Signe sov i tretimmarspass istället för tvåtimmars under natten, och jag slutade få panik och somnade om tillsammans med henne. Bara en sådan sak. Och nu är vi i ABs barndomshem, omhändertagna och bortskämda av min svärmor. Hon älskar Signe redan, och fullkomligt dyrkar vår hund. Vi är rätt okej också, verkar det som (men jag tror ärligt talat att hunden toppar listan). Hursom så är vi med ens tre vuxna på en bebis, och det känns rätt lagom.

Dessutom har Signe idag lärt sig att dricka bröstmjölk från flaska, än så länge utan någon som helst menlig inverkan på amningen, tack och lov. Det står nu en stor portion i kylen. Det innebär att allt inte längre hänger på mig.

Jag älskar att amma. Men känslan av att Signe inte svälter om jag plötsligt klappar ihop är väldigt betryggande.

Jag kallar konsekvent bältrosen för böldpesten. Men den är inte värre, i alla fall. Och alvedon är bra grejer.

onsdag 16 september 2009

Bältros

Det är inte nässelutslag. Det är bältros. Det tar 10-14 dagar innan det försvinner. I bästa fallet.

Livet är inte rättvist alls.

Vi flyr norrut till ABs föräldrar, nån annan som lagar maten och regrediering tillbaka till hjälplöshet.

tisdag 15 september 2009

Skiftande stämningslägen

Igår natt var förskräcklig, jag kunde inte sova för nässelutslagen vilket kände oerhört frustrerande. AB ryckte in och tog Signe mellan amningarna, vilket gav mig dåligt samvete och gjorde henne stressad, så nånstans runt fyratiden började vi fräsa åt varandra och sen tog det ungefär två sekunder innan vi grälade fullt ut.

Sömnbrist och smärta i kombination med gräl var ingen höjdare. Vi löste det inte innan vi somnade, och det tog till lunch igår innan vi hade rett upp det hela. Den förmiddagen var första gången som jag på riktigt känt mig förtvivlad och uppgiven. Jag satt med Signe gråtande i famnen och tänkte bara att "jag orkar inte, jag orkar bara inte" och kunde inte förmå mig till att trösta henne - hennes skrik stämde alldeles för väl in med min egen sinnestämning, jag ville mest tjuta med.

Ärligt talat tror jag att hon grät för att jag gjorde det.

Det kändes hemskt.

Men jag kan inte vara på gott humör hela tiden. Det går inte. Vi kommer att gräla. Även som föräldrar - knappast mindre nu. Och jag blir ledsen och uppgiven när livet är jobbigt.

Sen vid lunch var allt redan bättre, vi var glada och Signe blev glad och sedan sömnig. På kvällen var hon för första gången otröstlig av trötthet, och efter en stund misslyckade vyssningsförsök tog AB henne i sjalen och gick ut och gick med hunden, och när hon kom tillbaka en halvtimme senare sov flickan gott, och en halvtimme senare gjorde vi samma sak.

Inatt vaknade Signe halv tolv, halv två, halv fyra och halv sju. Men jag sov gott bredvid henne när hon sov, och vid sju tog AB över. Jag ammade igen vid kvart i nio, och somnade sen glatt om igen till kvart i elva. Yey för att vara två. Nu är vi utsövda och livet är bra igen.

söndag 13 september 2009

Stödord

Ser på Pirates of the Caribbean, medan Signe sover i ABs knä och hunden stökar i fåtöljen jag har fötterna på. Det blir mycket teve de här dagarna.

Jag har nässelutslag på ryggen, de gör fruktansvärt ont och är skitjobbiga. Hoppas de läker snart.

Signe sov mellan tio och två inatt - vilket innebar att jag fick tre och en halv timmes obruten sömn. Jag känner mig nästan utsövd. Sömn är en stor grej här hemma.

Vi börjar vänja oss lite vid varandra, alla fyra, även om det går långsamt. Vi har fått nya rutiner, istället för de gamla som slagits sönder och samman. I alla fall litegrann.

onsdag 9 september 2009

Dricka vin?

Vi var på Systemet idag. Eller ja, vi var nere på stan och fikade morotskaka och caffe latte, så nu är vi officiellt latte-mammor, och när vi fikat klart fick jag AB med mig in och köpte vin.

Det har jag nämligen längtat efter.

Alltså, å ena sidan kändes det helknäppt att gå med barnvagnen på Systemet. Och helknäppt att faktiskt planera att dricka alkohol medan jag ammar. Det är så uppenbart själviskt. Inte alls något som har med Signe eller föräldraskap att göra, något bara för mig, som inte ens är bra för henne.

Men det är ju just det. Det är något bara för mig. Något som inte har ett dugg med Signe eller föräldraskap att göra. Något jag vill göra, som jag gjorde innan graviditeten, en lyx jag njuter av och vill unna mig, bara för min egen skull.

Och nej, det är inte bra för henne. Men det är inte dåligt heller. Jag känner ett starkt behov att försvara mig, inför mig själv och hela världen, att med eftertryck påpeka att mängden alkohol som går över i bröstmjölken är försumbar, att jag omöjligt blir berusad av att dricka ett glas vin, och att jag är helt säker på min förmåga att dricka just ett glas vin och inte mer än så.

Men så tänker jag att jag faktiskt inte behöver det. Jag vet ju allt det här, och det är mitt beslut att fatta. Nästa gång vi äter något gott där det skulle passa med ett glas rött vin tänker jag öppna en av halvflaskorna vi köpte och vara glad och nöjd över det. För att jag tror att det är bra för mig, och inte dåligt för Signe, och på så sätt bra för oss som familj. Och för att det är gott. Det räcker så.

Dagens outfit 9/9 -09

Vi har fått så många fina kläder, både begagnade och nyköpta, och det är jättekul att klä henne. Jag tror aldrig jag lekte med dockor på det sättet när jag var liten, men plötsligt är det väldigt roligt att stå med små små kläder och matcha och passa ihop. Hon är så fin att jag vill visa upp henne.



Dagens outfit är således en vit body med stora lejongula grodor och röda kantband. Till det ett par matchande röda byxor, och som avslutning stora fluffiga sockor, med beiga broderade stjärnor. Min dotter, modebloggaren!

tisdag 8 september 2009

Ömsesidig längtan

När jag ammar känner jag efter en stund en underlig känsla, som jag är tämligen säker på är hormonell. Det är som ett sug, en längtan någonstans nere från magtrakten, och en stor kärlek. Det är inte obehagligt, inte alls, men ganska överväldigande. De gånger Signe är för trött eller har för ont i magen och inte riktigt vill ta bröstet fast hon är hungrig, blir jag nästan lika frustrerad som hon, och vill också skrika rakt ut. Amning är beroendeframkallande.

måndag 7 september 2009

Bring on the cheese doodles

Signe ligger förnöjt i några minuter på sin plastade frottéhandduk i soffan och vädrar stjärten. Det brukar sluta med att hon bajsar, kissar och kräks på mig/AB/soffan, vi får se hur länger det funkar. Men just nu går det oväntat bra.

Vi har aldrig haft så mycket godsaker hemma, eller ätit så mycket godsaker, vad det beträffar, som nu. Oändliga mängder kaffebröd, choklad och min favorit ostbågar har inmundigats dagligen sen förlossningen. Det verkar inte göra något för min del - jag har ändå gått ner 1,3 kg sen i måndags. Och fjorton kilo totalt sen förlossningen. För mig som slitit med viktnedgång och bantning mer eller mindre hela livet känns det väldigt konstigt. Amning is the shit, uppenbarligen. (Ok, de första sex försvann nog under tio minuter eller så, ned bebis, fostervatten och moderkaka, men i alla fall.)

Amning är för övrigt generellt the shit.

lördag 5 september 2009

Livrädd av lycka

Sanningen är att jag varit vettskrämd sen vi kom hem från BB. Eller kanske sen värkarna började. Hursomhelst - jag har varit så rädd att jag inte ens vetat om att jag varit det. Det har bara varit självklart, en sanning, något inte ens värt att reflektera över - snart kommer katastrofen.

Det tog hela fjorton dar innan jag insåg att 1) jag är ju livrädd och 2) det behöver faktiskt inte alls komma någon katastrof. Det är precis så här bra som det verkar, och det kan faktiskt vara så. Det kan vara så här bra. Framöver också. Det behöver inte plötsligt bli väldigt mycket värre. Det är inte självklart att allt kommer att gå åt helvete.

Det hjälpte att jag reagerade precis likadant efter att jag och AB hade gift oss - de första tre dagarna av bröllopsresan var jag lätt vansinnig. Att det tog tre gånger så lång tid innan jag insåg det denna gång handlar nog bara om att det här är ännu häftigare.

Vi har fått en dotter. Jag har fått en dotter. På riktigt, en alldeles alldeles underbar fantastisk dotter. Inte konstigt att jag har haft svårt att riktigt tro på det.

Men hon är här för att stanna, och i förmiddags när jag satt och ammade tänkte jag på det, och blev så rörd att jag fick tårar i ögonen. Hon är faktiskt min. På riktigt.

Älskade älskade Signe.

Jag älskar min familj. Så otroligt mycket. Vad har jag gjort för att förtjäna allt detta?

fredag 4 september 2009

Kort enhandsrapport


Det är läskigt att vara förälder. Men det börjar kännas bättre. Och Signe är det minsta problemet. Hon är underbar.