Skoltrött

Jag har stressat lite för mycket sista veckorna. Jag vet ju det, jag har till och med varit akut medveten om det. Men eftersom det inte gått att undvika, eftersom jag inte fått den återhämtning jag behövt, så hjälper det inte hur medveten jag är om det. Jag måste betala priset ändå.

Och priset just nu är, förutom förkylning och munsår, att jag helt tappat skollusten. Just idag får jag ångest när jag tänker på att gå i skolan imorgon.

Och då kan jag ju antingen tänka att jaja, så är det ibland, det är inte kul jämt, och rycka upp mig och tvinga mig att gå dit ändå.

Eller så kan jag tänka att ojdå, det här är ju liten en varningssignal. Jag brukar gilla skolan. Jag brukar bli glad av den. Att jag nu bara känner trötthet och lesshet och neeeej över något som jag annars brukar gilla är förmodligen ett tecken på att jag är trött och stressad och inte riktigt orkar med krav just nu. Och i så fall, att jag kanske borde ta det lugnare och göra några roliga saker istället, och inte tvinga mig om det känns fel.

Svårt det där.

Det blir nog nån slags mellanting. Jag gör så lite jag kan utan att köra på kursen, och så försöker jag hitta något roligt i min vardag och skoj saker att se fram emot. Och accepterar att det blir så här när jag inte kan vila och återhämta mig när jag behöver, särskilt på vintern. Det är en stor risk då att jag tappar lust och fart och ork. Det är så jag funkar, och tja, jag får gilla mig själv ändå.

När jag var yngre trodde jag att jag var stresstålig. Det har gått över numera.

Man ska tydligen äga sitt hus... Eller nåt.

Igår i kursen "Hälsopsykologi" så läste vi en vetenskaplig artikel som visade att låg socioekonomisk status (i denna amerikanska studie operationaliserat som "om föräldrarna ägde sitt hem") hos föräldrarna när man var liten påverkade hur benägen man var att bli sjuk om man blev utsatt för förkylningsvirus som vuxen.

De utsatte vuxna för virus, och bad dem fylla i enkäter om sin barndom, och sen såg de vilka som blev sjuka. Och då fanns det alltså ett starkt signifikant samband mellan föräldrarnas husägande i småbarnsåren och hur stor tendens dessa barn sen hade att bli sjuka som vuxna. Det påverkade inte om den socioekonomiska statusen ändrades senare under barndomen, och inte heller hur man hade det som vuxen.

Alltså: vi ska vara snälla mot små barn! Småbarnsföräldrar borde få mer stöd från samhället, det är viktigt hur små barn har det, det är viktigt att satsa på föräldraledighet, bra förskolor, hyfsat boende åt alla (det där med boendet var säkert en fungerande mätfaktor i Pittsburgh där studien gjordes - jag misstänker att skillnaden är stor mellan usla hyresområden och hyfsade villaområden där) och så vidare och så vidare. Det blev bara igen så tydligt att det är så himla viktigt hur man har det som liten!

Sen nämnde de här artikelförfattarna, som var läkare och forskade om förkylningar och stress, inte ens anknytning som faktor, vilket var klantigt av dem. Själv tror jag ju att det är det som är grejen, inte det eventuella husägandet...

Semester?

Nu har vi flyttat till ABs föräldrar för ett tag, och ska försöka bo på samma ställe lite ihållande istället för att fara runt. Signe är underbar att vara med, sover elva tolv timmar i sträck på natten och är glad hela dagarna utom när hon är hungrig. Och jag och AB grälar nästan inte alls numera, vilket är en lättnad. (Peppar peppar...)

Nu ska jag dricka kaffe och transkribera inspelade intervjuer till min c-uppsats. Jobb schmobb.

Tre snabba fakta om vardagslivet

1) Vårt badrum är en utriven sorglig historia, fullständigt naket ner till tegelväggar och cementgolv. Trasig golvvärme ska lagas, men först ska det stå på tork i fyra till sex veckor. Vi är hemlösa, och alternerar mellan min pappas renoveringsobjekt i hemstaden, mina sväföräldrars hus tio mil härifrån, och samma svärföräldrars stuga vid havet(!!) tjugo mil härifrån. Nomadlivet är klart överskattat, säger jag. Säger min fru också, som tar hemlösheten ännu hårdare än mig.

2) 2003 skulle jag ha skrivit en c-uppsats. Hade jag gjort det hade jag kunnat ta ut en fil. kand. Men istället var jag kär och blev vräkt, och kombinationen gjorde att jag flyttade till Stockholm och letade jobb och det blev ingen uppsats. Nu dock, ska det bli en, åtta år senare och med ett helt annat ämne och helt utan handledning. Det blir onekligen spännande när jag väl kommer så långt som till opponering... Just nu ägnar jag mig åt att intervjua vänners bekanta och att skriva blogginlägg istället för att transkribera intervjuerna. Transkribering är inte bara svårt, det är rätt trist också.

3) Vår lilla älskade hund är fortfarande familjehemsplacerad hos svärföräldrarna, men vi har alla planer på att ta hem honom till hösten. När vi har en fungerande bostad och sånt. Det känns rätt skönt att vi faktiskt saknar honom - nu börjar det snart finnas utrymme i livet för en liten kaxig, skällig dvärgpinscherhane igen. Det saknades det, ett tag.

Pyskolog ska jag bli...

...när jag blir stor.

Det är nåt häftigt i det här jag ska göra i framtiden. Det här psykologandet. Det är nåt häftigt, nåt magiskt, med det. Och nåt lite lätt sadistiskt.

Jag har iakttagit min handledare i åtta veckor nu, i samtal med patienter, och sett hur han liksom lutar sig framåt och fokuserar när personen mittemot honom börjar vrida sig och stamma lite. När det är nåt som händer. När det är nåt som gör ont och känns jobbigt. Och jag har hållit andan när han på ett till synes självklart sätt ställt den där frågan som hänger i luften, det där man undrar men inte i vanliga fall skulle ha frågat efter. Det där "hur känns det då?", eller oftare "när det blir så, vad gör du då?". När han letat sig fram till det ömma stället och petat på det. Den mentala motsvarigheten till "om jag trycker här, gör det ont då?"

Och jag har tittat och lyssnat och sett honom göra det, och undrat hur han vågar. Och idag har jag haft min alldeles egna patient, som kommer till möten med just mig, som berättar saker för just mig, som ska bli hjälpt av just mig. Och jag har vågat göra så jag också. Jag har vågat säga "nu ska vi prova det här som känns lite otäckt, och så ska vi stanna kvar i det, och låta det vara otäckt och se vad som händer".

Det var häftigt. Det är ett häftigt yrke, det här. Och jag tror jag kommer vara bra på det.

Tjoho!

Praktik och praktikaliteter

Nu har fem av tio veckor av min praktiktid passerat, och jag har raskt bytt perspektiv från "åh herregud hur ska jag överleva tio veckors heltidsarbete?" till "åh nej, det får inte vara slut snart, det här är ju skitkul!". Så det är väl ett gott betyg på något sätt, antar jag.

Det är ansträngande på ett helt annat sätt än att vara föräldraledig. Min kropp är mycket mindre utmattad - egentligen är väl hela jag mindre utmattad. Men min hjärna går på högvarv varje dag runt femtiden, och lugnar knappt ner sig tills det är dags att sova. Vissa dygn känns det som att jag äter, sover och lever praktikplats, och det är nog inte så nyttigt. Eller så trevligt för resten av min familj. Jag försöker fokusera om på vägen hem, jag försöker vara i nuet och jobba på jobbet och vara mamma och fru hemma. Det går sådär, tror jag. Frågar ni min fru så går det nog rätt halvtaskigt... Men jag försöker, i alla fall!

Jag är i alla fall helt säker på att jag valt rätt yrke. Det är en jädrigt skön känsla, ärligt talat. Jag tittar på de andra psykologerna och hur de jobbar och vad yrket innebär, och fylls av en lugn och trygg och glad känsla som säger "I can do that!". Därmed inte på något sätt sagt att hela dagarna är fyllda av lugna och trygga och glada känslor. Men just yrkesrollen verkar rätt för mig.

I övrigt så ligger svärfar på sjukhuset sen någon månad tillbaka, det är oroligt och jobbigt men förhoppningsvis är det värsta över nu. Och om en månad drygt, precis när min praktikperiod är slut så kommer en firma och river ut hela vårt badrum för två månader framåt. Tjosan hejsan. Förhoppningsvis får vi bo hos min pappa under tiden (om han renoverat klart vid det laget...). Riktigt vad vi gör annars vet jag inte. Flyttar till svärföräldrarna? Men det blir så långt för Signe att pendla en timme till dagis varje morgon... Och det blir långt för henne om hon inte skulle gå på dagis på tre, fyra månader. Jag tror hon behöver dagis för att må bra, och det är helt klart ett motiv för att stanna i stan.

Om nån känner nån som har lust att hyra ut en bostad till en liten familj i maj och juni så hojta! Försäkringsbolaget betalar hyran!

Lättare liv

Det sköna med att vara på jobbet mellan halv nio och halv fem är att jag är mycket mindre trött. Säga vad man vill om praktikplats, det är inte ens hälften så jobbigt som att vara hemma själv med Signe samma tid. Dessutom har jag börjat cykla till och från jobbet, och har en handledare som envisas med att gå i trapporna istället för att ta hissen, så min grundkondis är mycket bättre. Inte har jag ont i ryggen heller. Vardagen är med ens lättare än det varit sen jag blev gravid.

Praktik och sjuk

En bra grej med min praktikplats är att tre av fyra psykologer i arbetsgruppen har tre barn var... Det blir rätt mycket barnprat, och väldigt stor känsla av förståelse för praktiska omständigheter. Fast hur tusan de överlever och klarar sin vardag vet jag inte. Det vet nog inte de heller.

Signe är världens sötnos. Nästan allt är roligt, hon pratar och pratar och pratar och tja, är allmän älskvärd. Fast igår fick hon feber och har det idag också - virus kanske, eller en reaktion på vaccineringen hon fick förra veckan. Det är kanske är världens minstaste släng av mässlingen. Alvedon och vila och mycket hemmalek är grejen.

Nattsömn, nya rutiner och sjuklighet

Det märks på Signe att vi ändrat hennes rutiner. Jag tror hon saknar mig. Hon är mammig igen, så där som hon inte varit sedan i somras, tycker inte om när jag försvinner. Och vill inte somna själv i spjälisen, säger "nej" när jag frågar om det är dags att gå och sova i sängen, och skulle nog hemskt gärna sova i famnen hela natten. Än så länge har hon gått med på att somna i sängen varje kväll, blir man tillräckligt trött orkar man inte bråka... Men hon är tydlig med att hon tycker att det är en dålig idé. Och hon har börjat vakna oftare på nätterna igen, förra veckan sov hon bara en eller kanske två hela nätter.

Det är ju fortfarande lyx jämfört med förut, men jag blir så klart lite rädd att hela härvan ska börja om igen. Att hon ska vänja sig vid att vakna oftare och oftare. Men jag tror det är mest rädslan som spökar. Det var ju aldrig någonsin vår tanke att hon inte skulle få ha mammakontakt när hon behövde det. Bara att inte hon och vi skulle vara helt uttröttade av att hon inte kunde somna om själv varenda gång hon vaknade. Om hon nu då och då när hon vaknar på natten inser att hon faktiskt behöver en mamma och ropar på oss, då är det klart att vi kommer. Och vill hon verkligen inte sova själv så slipper hon, förstås. Jag tänker lita på att om hon är trygg och trött då sover hon, och är hon inte trygg och trött då får vi fixa det som fattas.

Det är klart att hon reagerar - i början var jag ju med henne dygnet runt. Nu är vi tillsammans kanske tre timmar... Det är ju skitlite. Nio veckor kvar nu, sen är det sommarlov.

Idag är jag dessutom sjuk, pallrade mig till praktiken men gick hem mitt i ett möte på förmiddagen, för jag var rädd att jag skulle kräkas på sjukhuset och sprida vinterkräksjukan över hela våningsplanet. Det gjorde jag nu inte, vare sig där eller hemma, men sjuk är jag. Ont i hela kroppen, mest mage och rygg, och lite feber. Blä blä. Kommer förmodligen vara hemma imorgon med, även om jag faktiskt mår mycket bättre nu än i morse. Men så har jag vilat hela dagen också. Man kanske ska satsa på det där med en feberfri dag för oss vuxna också...

Heltid

Det märks att det ändå är rätt jobbigt att börja praktisera. Och att det var rätt jobbigt att det strulade en massa precis innan praktiken började (handledaren fick sparken/blev förflyttad från sitt team, och meddelade att han inte kunde ha någon praktikant, tre dar innan jag skulle börja. Det löste sig, men inte förrän i måndags.).

Min mage har nämligen kraschat igen. Som den gjorde i höstas, då jag blev jättejättesjuk några dar. Jag tänkte inte bli det igen. Men det märks att det var jobbigt.

På måndag börjar jag igen. Det är bara att köra på. Nio veckor kvar av heltid.

Praktik

Plötsligt jobbar jag heltid. Sen i måndags. Tack och lov en kort heltid, mellan halv nio och strax efter fyra, och inte så långt hemifrån. Och tack och lov med en trevlig handledare, som inte är superstressad.

Signe får gå lite längre på dagis från och med nu, men mormor I och morfar A hjälps åt med att hämta de dagar AB inte jobbar hemifrån.

På ett sätt är det mycket mindre jobbigt att vara på jobbet på dagarna än hemma med Signe. I alla fall denna vecka. På ett annat sätt är det väldigt konstigt att vara hemifrån och inte vara med Signe särskilt mycket. Väldigt kluvet.

Första dagen imorgon

Imorgon börjar inskolningen på förskola! Signe är 16 månader, och det känns alldeles alldeles dags nu. Hon behöver definitivt mer stimulans än jag orkar med att ge henne, eller i alla fall mer än jag tycker är bekvämt. Och jag börjar lite lite längta tillbaka till skolan, en del av fluffet i hjärnan har gett med sig och jag börjar känna att jag nog kanske kan vistas ute bland vuxna människor igen (ska bara försöka att inte ställa alla frågor två gånger, skära upp andras mat och torka folk runt munnen med min slickade tumme... :) ). Så det är rätt för oss att börja nu.

Men ändå! Läskigt ju! Stora stora världen är det min lilla plutt ska ut i. Nu är det slut på mammaledigt, nu börjar skolan. Scary shit!

Det var lite jobbigt ett tag, ju

Jag oroar mig lite för att börja skolan igen i oktober, och funderar på om jag ska eller inte ska, och tycker det är jobbigt att jag känner mig så grymt opepp. Det liksom knyter sig i magen och hjärtat när jag tänker på det.

Kommer det nånsin kännas bra igen, har jag funderat på. Är det för att jag ammar och är hormonpåverkad? Går det över av sig självt när Signe blir större? Är jag bara lat?

Sen pratade jag med kloka kompisen I. idag, och började plötsligt nästan gråta när jag berättade om sista terminen innan förlossningen. Att jag ju genomförde de studierna samtidigt med en jobbig graviditet, och att det var skittungt. Och smärtsamt.

Sista kursen kunde jag inte sitta, för jag hade så ont i svanskotan, utan stod upp flera föreläsningar, eller reste mig halvvägs. Det gjorde för jädra ont. Och i början av terminen mådde jag ju tokilla, så att jag flera gånger fick springa ifrån föreläsningar för att kräkas. Jag hade så dålig kondition att alla trappor var en utmaning, och jag var konstant utmattad.

Det var helt enkelt väldigt jobbigt, och gjorde väldigt ont. Och så jobbade jag ju samtidigt, och tog hand om hunden. Och rackade ner på mig själv över att jag inte var tillräckligt duktig, att jag var lat och inte gjorde tillräckligt mycket.

Sen började jag skolan igen alldeles för tidigt, när Signe var litenliten, och det var skitjobbigt och stressigt och ångestfyllt. Inte minst för att AB hade fått för sig att jobba heltid i två veckor in på min första kurs. Det var skitjobbigt, och sen kom praktiken, och den var ännu värre.

Det har helt enkelt inte varit så kul att plugga senaste en och en halv terminerna jag gjort det. Det har varit ångestfyllt och direkt smärtsamt, och tillammans med min övriga livssituation varit mycket mer än jag egentligen orkat med eller klarat av. Det har gjort ont, och gett dålig minnen.

Så det är kanske inte så konstigt att jag är tveksam till att börja igen. Att det som förut fick mig att bubbla av glädje nu gör mig nervös och stressad när jag tänker på det. Det är inget fel på skolan, eller på mig. Det har bara varit för mycket ett tag.

Hemma igen

Det funkande inte med praktiken. Eller ja, det funkade väl sådär med praktiken, men det funkade inte för mig att lämna Signe. Det gjorde ohemult ont i hjärtat och magen varje morgon och varje lunch när jag måste skiljas från henne. Jag mådde inte bra, så efter rätt mycket ångest och kval och diskussioner med AB så lade jag ner det hela. Nu ska jag vara hemma i vår, och AB börja jobba igen lite smått.

Så skönt!

Liten med humör

Signeliten uppskattar inte förändring. Nya leksaker, nya smaker, nya roliga sånger, sånt är bara bra. Men att åka hem efter en vecka hos svärföräldrarna, och plötsligt finns där ingen mormor, ingen hund, inte samma hus, inte samma lukter, helt nya ljud och helt andra saker - det är aldrig poppis. Då sover hon dåligt första natten och är alldeles extra sällskaplig ett tag.

Idag har hon enligt AB varit på ett mycket tjurigt humör, och när jag kom hem från praktiken, en timme tidigare än vanligt, möttes jag av besynnerliga skrattljud som övergick i hysterisk gråt. Hon grät i min famn i tio minuter, och sen var vi vänner igen. Men det där med ammande mamma som är borta halva dan var inte alls okej idag, tydligen. Skönt att jag är hemma imorgon!

Mycket nu

Signe har fått koll på det här med att röra sig framåt nu. Ålning medelst hasning är modellen, men då och då åker knäna upp under magen, och ivriga mammor tror att hon snart, snart kommer krypa. Men det har vi trott sen två månader tillbaka, så vi är inte så pålitliga.

Efter två dagar på praktik känns det bättre. Jag längtar efter Signe mest, och AB en del också men där är jag ju mer härdad, och båda gångerna de kommit och hälsat på mitt på dagen har jag varit pirrig av längtan. Och sen har jag pussat och pussat på Signe tills hon sett alldeles förvånad ut. Men när de inte är där har jobbet varit roligt och utmanande, men inte läskigt. Mina prestationsspöken har gått och gömt sig i garderoben där de hör hemma, och då blev allt mycket lugnare.

Men förkylningen blev värre av två dagars jobb, och det är inte roligt. Dessutom har jag ont i ryggen som bara den, och tja, är ett fysiskt vrak. På lördag ska Signe döpas och det kommer en massa folk, och det är rätt nervöst. Det är mycket nu, helt enkelt. Som vanligt, alltså.

Ångrar mig

Ågren ågren. Jag vill ju inte börja praktik. Jag vill vara hemma med Signe. Denna insikt tajmas med massiv förkylning hos hela familjen och en ytterst kelsjuk Signe, som gråter när jag går utom synhåll. Hur ska det här gå till? Min fina praktikperiod inleds i alla fall med sjukfrånvaro, och sen får vi se.

Varför kunde jag inte ha insett i oktober hur abysmalt jobbigt det skulle bli att börja jobba i februari? Eller skulle jag kanske ha gjort likadant i alla fall? Det finns ju vissa ekonomiska aspekter, om man säger som så...

Hursom. Vill inte!

Trött

Praktikbörjan. Trött nu. Mycket, mycket trött. AB berättade att Signe reagerade på dagens nya rutiner med att tokskrika och vägra ta flaskan. Tjosan. På eftermiddagen accepterade hon dock lite apelsinjuice ur pipmugg, och skrek något mindre. Hon är inte så förtjust i förändring, lillsnuttan. Jag var jättenervös hela dan, fast praktikbörjan bara var på eftermiddagen och förmiddagen ägnades åt en vanlig föreläsning. Men nu är det gjort, nu har vi börjat. Jag tänker tro att det blir bra.

"Då har du slutat amma helt nu då?"

När jag berättade för en grann-mamma att jag ska börja med praktik nu var det första hon frågade: "Jaha, så har du slutat amma helt nu då?". Jag har inte slutat amma alls. Inte helt, inte delvis, inte alls. Så det så.

Kanske beror det på hur man ser det. Jag kommer ju inte amma mellan åtta och tolv och mellan halv ett och fyra på dagarna. Det kommer jag inte. Sedan skolan började har jag varit borta halva dagar ett antal gånger, flera gånger i veckan, och då har jag inte heller ammat.

Men dels har ju Signe ätit annat än bröstmjölk i nästan två månader nu, och vid det här laget blir hon hungrig och förbannad om hon inte får annan mat. Hon vill ha sin kalops eller liknande, sin päronpuré och sin gröt varje dag, annars blir hon tjurig. Så att jag inte är där och erbjuder bröstmjölk påverkar framförallt vätskeintaget, och närheten till mig, såklart.

Och sen tänker jag på den där perioden när hon var tre och en halv månad, och knappt åt något alls på dagarna för att hon blev så distraherad av allt runtomkring. Då åt hon massor på nätterna, och verkade må lika bra ändå. Så det är väl det som kommer att hända, om hon får för lite dagtid, hon kommer amma mer på nätterna.

Så jag tror att det kommer att vara ungefär som nu. Att jag ammar det sista jag gör innan jag går, och att AB matar henne med mat tills vi ses igen vid lunch. Jag ska klämma in att pumpa ur bröstmjölk nånstans under dagen, så AB kan ha en flaska och ge henne under förmiddagen. Sen kommer de och hälsar på mig under lunchen och ammar, och på eftermiddagen kommer jag hem igen, och finns tillgänglig så mycket som Signe vill ha mig. Ofta somnar hon vid åtta och vaknar mitt i natten, och då brukar jag ta henne och sova bredvid henne och amma ett par tre gånger innan morgonen, och sen börjar allt om igen.

Så jag tror inte det kommer bli så annorlunda än nu, förutom att AB ger med flaska under dagen, och Signe kanske kommer amma mer frekvent på kvällen och på natten än hon gör nu.

Jag antar att man antas ha större behov av nattsömn och att inte bli störd av nattamning när man jobbar. I alla fall tar jag för givet att det är därför folk tror att man måste sluta amma när man börjar jobba. Men vi får väl se. Själv tror jag för det första inte att det är jobbigare att vara på praktik än att vara hemma med Signe. Och för det andra tror jag inte att det nödvändigtvis betyder färre uppvak från Signe bara för att hon inte ammar. Hon är en sällskapssjuk liten snutta, Signeliten.

Men som sagt, vi får se. Kanske går alltihop fullständigt åt fanders när det väl sätter igång. Men i så fall är jag inte alls övertygad om att det verkligen är amningen som får stryka på foten. Det finns annat som kan justeras först. Till exempel är det fullt möjligt att inte göra praktiken - jag vill göra den, men jag vill också amma min dotter, och måste jag välja är det inte självklart vad jag väljer.

Skoluppgift

Uppgift till på tisdag: 900 ord om mina styrkor och svagheter i psykologyrket. Hur jag än vänder och vrider på det blir mina styrkor mina svagheter och sedan varvet runt igen. Att vilja väl och att vilja vara till lags. Att vara konflikträdd och att vara villig att kompromissa. Att vara intelligent och fördomsfri, och att, vad värre är, tro mig vara intelligent och fördomsfri. Att vara flexibel och att ha svårt att sätta upp egna gränser. Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Hursom, intressant uppgift.

Men nu är det dags att fika.