Min första tanke till nån annan.

Jag har börjat tänka på vad jag skulle vilja säga till nån annan om det här med att bli gravid och få barn, vad jag har lärt mig och vad jag önskade att jag hade vetat.

En grej jag vet att jag tänkte ofta första året var "Varför sade ingen att det är så här jobbigt??!!". Och grejen är ju den att jo, det sade ju alla. Hela tiden. Men jag trodde dem inte, precis som jag känner att jag inte blir riktigt trodd när jag försöker berätta för andra om hur det var för oss. För folk som inte har barn ännu, och för dem som har det men som inte har, tja, den här sortens barn. Som har en annan sort, den där sorten som sover när de är trötta och äter när de är hungriga och är glada däremellan. Som går att förstå sig på, som blir nöjda när de får det de behöver, och som inte vaknar när en knappnål faller. De som har den sortens barn - de fattar inte heller.

Ibland träffar jag förstås nån som fattar. Nån som också haft ett ständigt missnöjt barn som "aldrig" sover (givetvis sover barnet ibland. Men kanske en åtta, tio timmar per dygn istället för en fjorton, och i oroliga tjugominuterspass under ständig aktivitet, som avbryts med arga förtvivlade skrik. Det räknas som att aldrig sova. Faktiskt.). Så okej, en del fattar. Men nästan alla reagerar som jag gjorde innan jag fick barn - en slags oförmåga att tro på att det faktiskt kan vara så illa. För om det vore så, så skulle väl ingen skaffa barn? Eller i alla fall skulle de inte överleva. Eller man skulle inte skaffa mer än ett.

Men de (flesta) överlever visst, och en del av dem får till och med syskon.

Jag önskar att jag hade vetat det, för jag önskar att jag hade sluppit det dåliga samvetet. Tanken att "alla andra kan, varför kan inte jag?". Idén att jag skulle fixa allt själv, eller åtminstone att jag och AB skulle fixa allt bara vi två. De idéerna. Om jag hade varit inställd på att det skulle bli apjobbigt hade jag kanske kunnat vara snällare mot mig själv och mindre dömande. Så tänker jag.

Så det är väl det första, min första tanke till en annan mamma. Döm dig inte! Det är precis så jobbigt som det känns. Man blir inte av med sömnbehov och annat mänskligt med fostervattnet. Man är fortfarande människa. Man behöver fortfarande saker. Be om hjälp - den hjälp du själv vill ha (och inte bara den folk vill ge för att de tycker det är roligt). Och skippa det dåliga samvetet helt.

Sen vet jag att alla sade att "det går över" och "det är bara en kort tid" och det är både sant och inte sant. Så här i efterhand ser jag ju att det gick över. Till slut. Och jag minns inte så mycket av det (för sömn behövs för att lagra saker i långtidsminnet...) så jag minns det som kort. Men. Där mitt i natten, när man går under av trötthet och förtvivlan, och den enda man möjligen skulle kunna väcka och be om hjälp är nån som inte fick sova natten innan och som man behöver ska funka under dagen som kommer (för själv kommer man inte göra det) - då hjälper det inte att det snart går över, om snart räknas i månader. Då hjälper bara riktig hjälp. Konkret hjälp.

Och medlidande. Medlidande funkar också. Oväntat bra, faktiskt.

Så - mindre dåligt samvete, kanske. Och skaffa alla resurser som går.

Nattsömn, nya rutiner och sjuklighet

Det märks på Signe att vi ändrat hennes rutiner. Jag tror hon saknar mig. Hon är mammig igen, så där som hon inte varit sedan i somras, tycker inte om när jag försvinner. Och vill inte somna själv i spjälisen, säger "nej" när jag frågar om det är dags att gå och sova i sängen, och skulle nog hemskt gärna sova i famnen hela natten. Än så länge har hon gått med på att somna i sängen varje kväll, blir man tillräckligt trött orkar man inte bråka... Men hon är tydlig med att hon tycker att det är en dålig idé. Och hon har börjat vakna oftare på nätterna igen, förra veckan sov hon bara en eller kanske två hela nätter.

Det är ju fortfarande lyx jämfört med förut, men jag blir så klart lite rädd att hela härvan ska börja om igen. Att hon ska vänja sig vid att vakna oftare och oftare. Men jag tror det är mest rädslan som spökar. Det var ju aldrig någonsin vår tanke att hon inte skulle få ha mammakontakt när hon behövde det. Bara att inte hon och vi skulle vara helt uttröttade av att hon inte kunde somna om själv varenda gång hon vaknade. Om hon nu då och då när hon vaknar på natten inser att hon faktiskt behöver en mamma och ropar på oss, då är det klart att vi kommer. Och vill hon verkligen inte sova själv så slipper hon, förstås. Jag tänker lita på att om hon är trygg och trött då sover hon, och är hon inte trygg och trött då får vi fixa det som fattas.

Det är klart att hon reagerar - i början var jag ju med henne dygnet runt. Nu är vi tillsammans kanske tre timmar... Det är ju skitlite. Nio veckor kvar nu, sen är det sommarlov.

Idag är jag dessutom sjuk, pallrade mig till praktiken men gick hem mitt i ett möte på förmiddagen, för jag var rädd att jag skulle kräkas på sjukhuset och sprida vinterkräksjukan över hela våningsplanet. Det gjorde jag nu inte, vare sig där eller hemma, men sjuk är jag. Ont i hela kroppen, mest mage och rygg, och lite feber. Blä blä. Kommer förmodligen vara hemma imorgon med, även om jag faktiskt mår mycket bättre nu än i morse. Men så har jag vilat hela dagen också. Man kanske ska satsa på det där med en feberfri dag för oss vuxna också...

Hela natten, var det ja

Signe sov gott i sin egen säng till klockan sex imorse. Sen sov hon lika gott en timme till i ABs famn. Sen var det morgon, för oss alla tre. Så så gick det.

Hon är cool, lillsnuttan. Och ikväll sover hon hos morfar, och vi får tid för oss själva igen. Det behövs. Och ska bli skönt.

Men ännu skönare är att livet börjar funka för oss. Och vi fick inte panik. Och hon sover bra igen. Bra grejer.

Och jag har städat badrummet. Det är också väldigt bra grejer. Särskilt efter att ha varit förkyld hela veckan - har jag lust att städa är jag definitivt på bättringsvägen.

Det händer mycket nu

För första gången sen vi lyckades övertala Signe om att hon kan somna in av egen kraft protesterade hon vid läggningen. Det har annars gått hur bra som helst i en dryg månad. Men inte ikväll. Eller egentligen har hon sömnstrulat hela veckan, en natt sov hon obrutet men annars har det varit strul strul strul. Skillnaden är att vi är i ett helt annat skick att hantera det. Men det är förstås jobbigt ändå.

Och så strular hon i största allmänhet - jag tror det händer mycket för henne nu. Nya ord rasslar in dagligen, det är som om hon smakar på dem. Och så är det som att hon måste testa allting på nytt. Får jag dricka badvattnet? Inte? Men nu då? Eller nu? Måste jag ha blöja? Måste jag ta på kläderna? Kan jag säga nej? Tydligen. Kan jag göra det igen, och igen och igen och igen? Inte? Total förtvivlan.

Och varje morgon frågan "måste jag verkligen gå till förskolan idag?". Hon protesterar och springer undan och tja, vill inte. Tills jag bekräftar att hon inte vill. Och säger att hon ska ändå. Då är det okej, sen tar vi på overallen och rullar iväg och allt är helt okej, även när jag går ifrån henne. Men hon måste liksom kolla.

Ja, och så får hon tokutbrott när vi inte gör som hon säger, eller inte förstår henne. Det har hon förstås alltid fått, men nu är de intensivare igen, och kommer snabbare. Och hon gör oss illa, rycker mina glasögon och nyps och rivs och drar i håret, fast vi säger nej och aj. Så det händer mycket. Av och till, egentligen större delen av tiden, är hon på soligt humör. Men det här trotset, ilskan, tvärtemotet, ligger och bubblar väldigt nära ytan.

Och ikväll ville hon inte sova i sin säng. Hon ville sova, och några gånger bad hon om att bli buren till sängen, men när hon fick klart för sig att hon skulle stanna där protesterade hon. Vi ägnade en halvtimme åt att förhandla om saken, en stund i min famn och sen ner i sängen, och så upp igen efter protester. Vi pratade, eller jag pratade och hon reagerade och nickade och skakade på huvudet och tyckte saker.

Till slut satt vi färdigpratade i hennes mörka sovrum, hon hade slappnat av i min famn och jag sade att nu, älsklingen, nu ska vi lägga dig i din säng och så ska du sova där. Och sen lade jag ner henne, fast hon skakat på huvudet och sagt att nej, det skulle hon inte.

Hon var trött och låg ner, men protesterade med rösten. Hon skrek, och grät, och skrek, förbannad som bara den. Men rätt ner i kudden, hon försökte inte sätta sig upp eller få tag på mig. Det var som att hon köpte det jag sade, men inte höll med om det. Hon skrek kanske nån minut, och jag var väl på gränsen till att ge upp när hon tystnade och somnade, medan jag strök henne över ryggen.

Det var första gången någonsin jag inte tagit upp henne när hon velat. Men det var så tydligt att tja, att hon mest testade vad som gällde. Att hon var arg, inte förtvivlad. Och det spelar ju in att jag vet att hon kan, och att vi hade pratat om det innan. Att vi båda visste vad som pågick.

Nu sover hon. Vi får väl se hur det blir inatt. Det känns som att det kan gå åt vilket håll som helst. Det är fullt möjligt att vi inte hör av henne igen förrän imorgon bitti. Det är lika möjligt att hon skriker om fem minuter och inte vill vara ensam mer i natt. Det andra alternativet är väl i och för sig mer troligt, men det är inte självklart att det blir så.

Vi får se, helt enkelt.

Även det dåliga är bättre nu

Nu körde det ihop sig lite igen, jag är förkyld och har fått någon besynnerlig ryggkrämpa och AB har tandvärk. Och Signe har sovit dåligt nu igen, i två nätter. Men det märks att situationen är en annan. Vi är inte på bristningsgränsen längre. Vi är inte helt slutkörda. Det är jobbigt, men inte mer än så. En sömnlös natt tar inte knäcken på oss. Vi kan se att det kommer gå över, och vi blir inte förtvivlade. Enorm skillnad. Det är en helt annan sak nu när vi sovit ikapp och inte har en gigantisk sömnskuld att kämpa emot.

Bra bra!

Idag har jag:

Sovit en hel natt ostört för tredje natten i rad.

Lämnat Signe på dagis utan att hon grät.

Tränat och köpt träningskort.

Lagat god lunch.

Bakat två västerbottenpajer till lördagens knytismiddag som vi ska till.

Sett på när Signe räknade ut att hon kan sätta ihop duplobitar själv (och inte bara beställa hopsättning från mamma) och dra isär dem.

Ätit semla och druckit riktigt kaffe (alltså gjort med vår espressomaskin med skummad mjölk till).

Allt detta är skitbra grejer! Jag mår just nu alldeles utmärkt! (Värt att notera, kan man säga.)

Oooa ooooa!

Hon gjorde om det! Hon sov till sju idag också! Det har aldrig hänt förut, att hon sover hela nätter två gånger i rad. Hur fantastiskt som helst!

Hoppas det är en trend!

Oooa hela natten

För övrigt sov Signe i sin egen säng utan avbrott från åtta på kvällen till sju på morgonen. Helt jädra otroligt! Inte minst eftersom vi precis kommit hem efter fyra nätter hos svärisarna, och hon är rätt snorig. Så halvförkyld och efter miljöombyte - det måste vara någon slags rekord.

Det är definitivt någon slags rekord, för övrigt, jag tror hon sovit en hel natt typ tio gånger i sitt liv, och nio av de tio gångerna de senaste två månaderna. Yey yey yey yey!

Sömn! Hurra!

Och nu sitter hon i tvättsäcken och skicka slängkyssar till mig. Signe är bäst ingen protest!

Sömnmönster

Vi har lärt oss några nya grejer om Signe den senaste månaden. En är att hon faktiskt har ett större sömnbehov än vi trodde förut. En annan är att om hon sover gott och länge, då får hon god aptit och äter en massa vid måltiderna - istället för att kasta i sig två tuggor och vilja ner igen. Och om hon sover och äter ordentligt, så är hon på gott humör nästan hela dan i övrigt. Istället för att ständigt smågnälla och vara lite missnöjd.

Så det finns liksom två lägen. Ett där hon somnar vid sju, åtta och sover oavbrutet(!) till sjusnåret på morgonen, och sen tar en ordentlig tupplur på enochenhalv-två timmmar mitt på dan. Då äter hon ordentligt vid frukost, lunch och middag och är glad och pigg.

Eller ett annat läge, där hon är uppe till nio, vaknar ett par gånger under natten, vaknar vid sex, sju på morgonen, sover dåligt på dan, inte äter nånting knappt, och gnäller hela tiden.

Det är kanske lätt att räkna ut vilket mammorna föredrar...

Det verkar också som att hon sover dåligt av att bli för trött. Sover hon dåligt på natten så sover hon en kort middagslur och har svårt att komma till ro på kvällen, och vaknar ofta natten som följer.

Men igår och idag har vi (hon) fått till det, med lång nattsömn och lång tupplur och en glad och munter tjej. Det är helt underbart!

Magsjuk jul

Natten mot julafton kräktes Signe fyra gånger, i gästsängen hemma hos morfar. "Pissjul!" utbrast AB i förtvivlan klockan tre på natten, och jag blev sur och tyckte att så kunde hon väl inte säga. Det kunde visst bli bra fortfarande! Så det så!

Men man får nog säga att hon hade rätt där, mitt i natten med kräks överallt i ett främmande, kallt hus. Det blev rätt pissigt. Signe kräktes inte på själva julafton, men åt ingenting och var gnällig, och på kvällen efter läggdags kräktes hon igen. Sjukvårdsupplysningen rådde oss att åka in, så vi fick väcka vårt sovande sjuka barn och åka till akuten mitt i natten, där hon blev stucken i fingret och det blev tydligt att det förra blodprovet gett henne en rätt svår plåsterfobi. Stackars liten.

"Det kan hålla på i en vecka" sade akutläkaren lugnande, och skickade hem oss igen.

Kvällen efter hade AB svår migrän, och gnäll-fian åt fortfarande ingenting. Så ja, inte så roligt över själva julen.

Fast Signe fick fina presenter, och vi lyckades mot alla odds ha en trevlig julafton. Men nästa gång kör vi hemma hos oss! Med gäster som kommer vid lunch och åker vid Signes läggdags. Så det så.

Sömn!

Inatt vaknade Signe en gång. Igår natt vaknade hon inte alls. Hon sover på det stora hela gott mellan sju och halv sex, och även när hon vaknar behöver hon bara hyssjas till sömns i sin egen säng. Helt fantastiskt. Och ganska konstigt.

Vad ska jag nu skylla på min brist på socialt liv på? Eller kommer den rentav att med tiden åtgärdas?

Sjukdom

Efter ett fantastiskt fint insomnande själv i egen säng i fredags, vaknade Signe trekvart senare och hade spytt ner hela sängen. Sen gjorde hon om det en halvtimme senare, fast på mig. Fyra dar senare är hon fortfarande hängig och glåmig och får då och då lite feber. Således ingen sömnmedicinering, och tja, vi gör bara vad hon verkar må bäst av. Sjuksnutta! Men AB konstaterade inatt att hon verkade sova bäst i sin egen säng, och jag tror det kan vara så. Den gungar inte tillbaka och flyttar på en och håller på när man kravlar omkring...

Och jag tror samsovandets dagar är över, åtminstone till den dan Signe börjar ligga still när hon sover. Om det nånsin inträffar.

Arg

Vi har jobbat i tre nätter nu, ger Signe sömnmedicin vid nattningen och lägger henne fortfarande vaken i sängen när hon ska somna. Och gör så lite som möjligt om hon vaknar på natten, börjar med att lyssna att hon verkligen är vaken, och då bara hyssjar åt henne. Blir hon ledsen på riktigt eller inte kan slappna av klappar vi på henne eller sjunger för henne, i sängen. Står hon och sträcker sig upp ur sängen och gråter tar jag upp henne och lugnar henne, och lägger ner henne i sängen igen när hon är lugn.

Hittills har hon sovit all sömn i spjälsängen tre nätter i rad. Flera gånger har hon somnat om av sig självt, fast vi hört att hon är vaken, eller med bara hyssjanden. Det är helt fantastiskt, tycker jag. Enorma framsteg på så kort tid. Inte minst eftersom sömnmedlet inte haft tid att verka när vi lägger henne för kvällen, för det tar en liten stund, så det är helt opåverkat. Medlet gör henne tröttare under natten, så hon väcker oss inte lika ofta, och det är skönt.

Idag pratade jag med psykologen på special-BVC, som vi har kontakt med. Det var första gången sen vi satt igång här hemma. När jag berättade om vad vi gör och hur det gått fick jag en lång uppläxning och förmaningstal. Vi gör alldeles för mycket. Vi borde inte gå in till Signe alls. Möjligen stå utanför dörren och hyssja. Annars visar vi inte för henne vad vi vill. Annars går det alldeles för långsamt. Annars hinner hon ju inte lära om innan vi inte använder sömnmedicinen längre. "Sömnigare än så här blir hon inte." Det är bara att låta henne bli ledsen och skrika. Det är bara att "stålsätta sig".

Alltihop med en röst och ett ordval som om jag inte förstått vad det handlar. Som om jag bara är svag och viljelös och måste skärpa mig. Som om jag vore lite dum.

Jag tycker det var så jädra dumt att jag blir alldeles arg och ledsen av att tänka på det. För att inte tala om vad jag blev när jag faktiskt pratade med henne.

Nej, jag tänker inte låta min dotter skrika utan att trösta henne. Absolut inte. Och att framhålla det som att det är enda sättet att få henne att sova är helt enkelt inte sant, och dessutom rätt drygt.

Så mycket för det stödet. Och henne ska jag dela yrke med...

Sova hela natten?

Efter artikeln i Metro härom veckan om Anna Wahlgrens sova-hela-natten-kur har jag börjat läsa en del på hennes forum, och diskuterat om metoden på andra forum, bla en facebookgrupp som har invändningar.

Det finns rätt mycket jag reagerat på, men just ikväll är det framförallt en aspekt jag funderar över. Det är vad man egentligen ser som problem. I två trådar på AWs forum skriver mammor in och ber om hjälp som de beskriver som väldigt betungande och krisartade, och de är djupt bekymrade och undrar om en SHN-kur skulle kunna avhjälpa problemet.

I det ena fallet är det en treåring som bara sover 10-11 timmar per natt istället för det föreskrivna 12. I det andra fallet
fallet är det en 22-månaders som nyss fått ett småsyskon som visserligen sover gott 11 timmar varje natt men som tar 1-2 timmar att lägga varje kväll Han är inte ledsen, men har lite svårt att komma till ro.

De kurar, det verkar gå bra för dem, och i det första fallet så blir mamman lugnad att 12 timmar är mer en rekommendation, att hon inte behöver vara orolig. Så det är i sig inget att vara upprörd över. Det jag funderar över är tonläget. De låter så oroliga!

Det är en sån kris! Ungen följer ju inte rekommendationerna. Tänka sig att tvååringen som nyss fått småsyskon är extra kelig och närhetstörstande på kvällen. Gud, vad konstigt, liksom. Och självklart är en sömn-metod lösningen? Jag är spydig, och jag är det med flit. Jag tycker ärligt talat det verkar helknäppt. Och jag undrar varifrån idén kommer att det är _det_ som är bekymret. Att det är tvååringens läggningsrutiner som är familjens stora börda. Samma sak med den andra mamman - jätteorolig att hennes barn ska lida av sin "sömnbrist" för att han bara sover 11 och inte 12 timmar på natten.

Vilka läror är det som ger såna nojjor? Vad är det som gör att barnen inte får variera från normalkurvan ens det allra lilla minsta, utan att det skapar kris och panik? Och vad är det som gör att i en ny familjesituation med ny liten bebis, då förmodligen allt är ganska rörigt och jobbigt så är det storebrorsans långsamma insomnande som får stå som det stora problemet?

Det är klart att det är bra med en rimlig mängd rutiner. Och det är klart att det är skönt att ha något litet hum om vad som är vanligt hos barn i en viss ålder, så att man vet litegrann om hur andra gör och har det. Men det får väl finnas någon måtta på det? Och när det övergår från att vara ett stöd och en hjälp till att orsaka oro och ångest hos föräldrar, då ifrågasätter jag idéerna bakom.

Det är klart att man blir orolig om man tror på att barn som inte sover 12 timmar per natt mår jättedåligt, och ens egen unge bara sover 11. Men jag tycker att det är jädra sätt att lura i folk att det är så, när det inte alls är belagt.

Snart så...

På måndag börjar vi. Tills dess är det två nätter kvar, som vi hanterar på det vanliga sättet, och sen drar vi till ABs föräldrar. Men när vi kommer hem kommer vi vara hemma i tre veckor. Vilket nog är mer än vi varit hemma sammanhängande sen Signe var... tre veckor. Det var då jag fick bältros, och vi åkte till svärföräldrarna för första gången.

Det känns mer hoppfullt än på länge, men samtidigt tungt. Jag vill inte leva på det här sättet. Jag vill inte styra allt kring att vi inte får sova. Jag vill ha mitt liv tillbaka!

Vi jobbar på det.

Förändring

Så. Idén är således att Signe ska kunna somna in på egen hand, så att hon ska kunna göra det när hon vaknar under natten också, utan att väcka mig eller AB. Om det inte är något fel förstås, men för de här vanliga uppvaken, när hon bara tittar upp över sömnkanten och kollar läget.

Det är klart att vi har tänkt den tanken själva. Men ärligt talat har det känts så vansinnigt långt från vår verklighet att det varit helt orealistiskt. Vi har tänkt på vår unge, som har jättesvårt att varva ner, som inte somnar om man inte aktivt söver henne en lång stund, som bara blir arg när hon blir trött, och som kräver ständigt vuxensällskap dygnet runt, och så har vi släppt den idén.

Men sen har tiden gått. Vi har blivit tröttare och tröttare och ledsnare och ledsnare och fått mindre och mindre kraft till att göra någon förändring. Men Signe har växt. Och nu, när andra människor gick in och sade: "Det här är inte svårt. Det här kommer att lösa sig. Det går att göra!" så tittar jag på Signe och inser att AB och jag är kvar i somras. Vi är där Signe var när hon var 10 månader. Men det är inte hon.

Hon har växt, och klarar helt andra saker nu än hon gjorde då. Hon har inte alls svårt att somna in längre. Hon sover på väldigt regelbundna tider, och somnar lugnt och stilla utan protester. Hon leker själv långa stunder, och ger ofta ett nöjt och vilsamt intryck. Den här intensiva, arga ungen som aldrig lugnade ner sig har växt en bit till, och ändrat sig.

Det enda som fortfarande återstår är att hon väcker oss många många gånger per natt.

Det är ju inte alls säkert att hon slutar med det bara för att hon lär sig att kunna somna in på egen hand. Det kanske är något reellt fel vi inte hittat ännu. Eller hon kanske ändå behöver en vuxen, fast hon skulle kunna somna in på egen hand. Så det är ju inte säkert att det funkar i det avseendet.

Men själva grejen att vi skulle kunna lägga henne sömnig i sin egen säng och att hon faktiskt skulle kunna somna där. Det tror jag är möjligt numera. Jag hade inte velat prova i vintras. Jag hade nog inte heller velat prova i somras. Men nu känns det, med lite hjälp och stöttning, mer görligt. Som nåt som åtminstone finns inom räckhåll.

Och då handlar det ju bara om inlärning

Det stör mig som bara den att vissa (typ läkaren Berndt Eckerberg som skrivit den förhatliga 5mm-broschyren vi fick alldeles nyss...)utmålar det som att enda sättet att lära barnet att somna på egen hand är att kasta i det på djupt vatten, att lägga ungen i en säng och gå därifrån (att sticka in huvudet var femte minut räknar jag inte som att finnas där). Och att om man ångrar sig och tar upp en illskrikande unge så har man misslyckats och förstört allihop.

Som om det enda sättet att lära sig är tvång och chockverkan... Det är ungefär som att bota min spindelrädsla genom att slänga in mig i ett rum fullt med spindlar och inte släppa ut mig förrän jag är lugn igen... Det är klart att jag till slut inte längre är rädd för spindlarna. Men till vilket pris? Och vad kommer jag tycka om de som stängde in mig?

Precis som vid fobibehandling eller annan inlärning så går det precis lika bra att ta det i små steg. Man uppnår samma resultat, och det är avsevärt mer etiskt försvarbart...

Somna själv?

Special-BVC har varit hemma hos oss. Vi var vansinnigt nervösa och hade ingen riktig aning vad vi skulle vänta oss. Men det var två tanter, en äldre sjukskötersketant och en yngre psykologtant, som verkade måttligt intresserade av att se hur vi egentligen har det här hemma. Jag misstänker att de mest ville kolla att det inte var en knarkarkvart...

Det var det nu inte, så de gick snabbt över till sitt egentliga ärende; att förklara för oss att det enda sättet att få Signe att sova är att lära henne att somna själv, i sin egen säng. Det är uppenbarligen den enda och rätta vägen till frälsning. Amen.

Så tja, då kör vi väl på det då. Det är ju inte som om vi inte tänkt tanken själva. Det är nog mest det att det är väldigt svårt att fatta genomtänkta beslut och genomföra långsiktiga strategier när hjärnan är en mosad avokado på grund av ett års sömnbrist....

En strimma hopp

Och så, plötsligt, så somnade Signe om i sin spjälsäng alldeles av sig själv. Eller nej, inte alldeles av sig själv. Men utan att behöva lyftas upp. Utan att klappas, buffas, bäras, ammas, vaggas, sittas med, gås omkring med, hållas eller på annat sätt sövas. Det räckte med att röra vid henne lite, lägga ner henne i sängen och sjunga några verser på trollmor. Och, det största av allt, framåt natten räckte det med sjungandet. Hon vaknade och bökade omkring, pep lite, och jag sjöng lite från min alldeles egna madrass, utan att stiga upp. Och då somnade hon om!

Så även om hon vaknade en åtta, tio gånger inatt, så hade jag en bra natt. Det påminner om hur det funkade med nattamningen de första tio månaderna, ungefär. Jag väcks, men vaknar inte. Enorm skillnad!

Jag vågar inte hoppas att hon kommer göra om just det här fantastiska mönstret så särskilt regelbundet än. Men hon kunde! Hon kunde!

Hon låg i sin egen spjälsäng från halv åtta på kvällen till sju på morgonen (då hon vaknade med ett förundrat "Oj!". Jag håller med...). Det är värt ett blogginlägg.

Fruktan

Jag är rädd.

Jag är rädd att jag ska bli så deppad att jag blir sjuk. Jag är rädd att jag ska vakna på morgonen och inte vilja stiga upp. Och inte stiga upp alls, tills sist.

Jag är rädd att det ska bli så dåligt mellan mig och AB att vi inte vill vara tillsammans längre. Jag är rädd att grälen och bråken och förtivlan och sömninducerade missförstånd till slut helt ska kväva allt det fina och bra mellan oss. Att tröttheten till sist ska lägga sig som en våt filt över kärleken och driva bort den.

Jag är rädd att Signe ska bli skadad av oss. Att tröttheten som blir vresighet och ilska och liknöjdhet ska göra henne rädd och otrygg. Att hon inte ska kunna lita på oss. Att hon ska anpassa sig och dra sig undan för att vi är avstängda och arga.

Det är jag allra mest rädd för. Jag är rädd för att bli sjuk och ensam och inte kunna ta hand om mitt barn.

Det är inte små saker. Det är stor rädsla. "Det är helt normalt" tror jag inte längre på, och "och det går över" är jag rädd inte hjälper. För det är inte alls säkert att det går över i tid.

Allt annat är ju bra...

"Men" sade en annan bebismamma till mig häromdagen, "förutom sömnen är det inget annat med Signe va? Jag menar, annars har ni inga andra problem?". "Nej", svarade jag, för så är det ju. "Det är bara sömnen, allt annat är fantastiskt."

Och det är ju också sant. Vi har världens gulligaste, mest begåvade unge som vi älskar mer än vad jag trodde var möjligt. Inte bara för att hon är vårt barn, utan för att just hon är så otroligt underbar.

Utom det här med sömnen, då.

Det är bara det att utan sömn blir den där fantastiskheten lite svår att uppskatta.