Semester?

Nu har vi flyttat till ABs föräldrar för ett tag, och ska försöka bo på samma ställe lite ihållande istället för att fara runt. Signe är underbar att vara med, sover elva tolv timmar i sträck på natten och är glad hela dagarna utom när hon är hungrig. Och jag och AB grälar nästan inte alls numera, vilket är en lättnad. (Peppar peppar...)

Nu ska jag dricka kaffe och transkribera inspelade intervjuer till min c-uppsats. Jobb schmobb.

Tre!

Du lägger oöppnade plåster tillbaka i kartongen, en i taget. "En" deklarerar du när du lägger i det första. "En!" upprepar jag. Du lägger i det andra, och jag väntar, men får bara tystnad, "Två!" säger jag sen. Du lägger i det tredje, och säger "Tre". "Tre!" upprepar jag, och du pysslar vidare med din lek.

"Vår dotter kan räkna till tre!" ropar jag ut till AB i köket. "Jahadu" säger hon. "Nå, om hon kan räkna till tre klossar, då tänker jag bli imponerad." Men det gör du såklart inte - du uppträder inte på beställning. Men du räknade till tre. Så det så!

Tre snabba fakta om vardagslivet

1) Vårt badrum är en utriven sorglig historia, fullständigt naket ner till tegelväggar och cementgolv. Trasig golvvärme ska lagas, men först ska det stå på tork i fyra till sex veckor. Vi är hemlösa, och alternerar mellan min pappas renoveringsobjekt i hemstaden, mina sväföräldrars hus tio mil härifrån, och samma svärföräldrars stuga vid havet(!!) tjugo mil härifrån. Nomadlivet är klart överskattat, säger jag. Säger min fru också, som tar hemlösheten ännu hårdare än mig.

2) 2003 skulle jag ha skrivit en c-uppsats. Hade jag gjort det hade jag kunnat ta ut en fil. kand. Men istället var jag kär och blev vräkt, och kombinationen gjorde att jag flyttade till Stockholm och letade jobb och det blev ingen uppsats. Nu dock, ska det bli en, åtta år senare och med ett helt annat ämne och helt utan handledning. Det blir onekligen spännande när jag väl kommer så långt som till opponering... Just nu ägnar jag mig åt att intervjua vänners bekanta och att skriva blogginlägg istället för att transkribera intervjuerna. Transkribering är inte bara svårt, det är rätt trist också.

3) Vår lilla älskade hund är fortfarande familjehemsplacerad hos svärföräldrarna, men vi har alla planer på att ta hem honom till hösten. När vi har en fungerande bostad och sånt. Det känns rätt skönt att vi faktiskt saknar honom - nu börjar det snart finnas utrymme i livet för en liten kaxig, skällig dvärgpinscherhane igen. Det saknades det, ett tag.

Praktik och praktikaliteter

Nu har fem av tio veckor av min praktiktid passerat, och jag har raskt bytt perspektiv från "åh herregud hur ska jag överleva tio veckors heltidsarbete?" till "åh nej, det får inte vara slut snart, det här är ju skitkul!". Så det är väl ett gott betyg på något sätt, antar jag.

Det är ansträngande på ett helt annat sätt än att vara föräldraledig. Min kropp är mycket mindre utmattad - egentligen är väl hela jag mindre utmattad. Men min hjärna går på högvarv varje dag runt femtiden, och lugnar knappt ner sig tills det är dags att sova. Vissa dygn känns det som att jag äter, sover och lever praktikplats, och det är nog inte så nyttigt. Eller så trevligt för resten av min familj. Jag försöker fokusera om på vägen hem, jag försöker vara i nuet och jobba på jobbet och vara mamma och fru hemma. Det går sådär, tror jag. Frågar ni min fru så går det nog rätt halvtaskigt... Men jag försöker, i alla fall!

Jag är i alla fall helt säker på att jag valt rätt yrke. Det är en jädrigt skön känsla, ärligt talat. Jag tittar på de andra psykologerna och hur de jobbar och vad yrket innebär, och fylls av en lugn och trygg och glad känsla som säger "I can do that!". Därmed inte på något sätt sagt att hela dagarna är fyllda av lugna och trygga och glada känslor. Men just yrkesrollen verkar rätt för mig.

I övrigt så ligger svärfar på sjukhuset sen någon månad tillbaka, det är oroligt och jobbigt men förhoppningsvis är det värsta över nu. Och om en månad drygt, precis när min praktikperiod är slut så kommer en firma och river ut hela vårt badrum för två månader framåt. Tjosan hejsan. Förhoppningsvis får vi bo hos min pappa under tiden (om han renoverat klart vid det laget...). Riktigt vad vi gör annars vet jag inte. Flyttar till svärföräldrarna? Men det blir så långt för Signe att pendla en timme till dagis varje morgon... Och det blir långt för henne om hon inte skulle gå på dagis på tre, fyra månader. Jag tror hon behöver dagis för att må bra, och det är helt klart ett motiv för att stanna i stan.

Om nån känner nån som har lust att hyra ut en bostad till en liten familj i maj och juni så hojta! Försäkringsbolaget betalar hyran!

Praktik

Plötsligt jobbar jag heltid. Sen i måndags. Tack och lov en kort heltid, mellan halv nio och strax efter fyra, och inte så långt hemifrån. Och tack och lov med en trevlig handledare, som inte är superstressad.

Signe får gå lite längre på dagis från och med nu, men mormor I och morfar A hjälps åt med att hämta de dagar AB inte jobbar hemifrån.

På ett sätt är det mycket mindre jobbigt att vara på jobbet på dagarna än hemma med Signe. I alla fall denna vecka. På ett annat sätt är det väldigt konstigt att vara hemifrån och inte vara med Signe särskilt mycket. Väldigt kluvet.

Tillbakablick.

Jag läste just igenom min egen blogg. Det är möjligen lite ego. Eller ett tecken på att jag är förkyld och ganska uttråkad och mest vill sitta i soffan. Hursom så kom jag ända tillbaka till februari förra året.

Den första reflektionen var att det var rätt bra jädra synd om oss. Jag började gråta rätt snabbt, och fortsatte med det ända tills jag kom till våren. I våras var jag tydligen inte lika deppad, vad det verkar.

Den andra reflektionen var nog att jag skriver helt okej. Jag har annars mest tänkt om den här bloggen att jag verkligen inte anstränger mig och att jag inte skriver så där fint och roligt och genomtänkt och tja, bra, som alla andra. Men uppenbarligen var det både rörande och lättläst. I alla fall för mig själv, som kommer ihåg allt jag skriver om.

Och den tredje reflektionen var shit, vad mycket jag inte skriver om. Massor massor med händelser och planer och tankar och principer och grejer som aldrig nått bloggen. Såklart. Om jag skrev allting här skulle jag ju inte ha tid att leva. Och också, väldigt tydligt, att när det krisar mellan mig och AB så skriver jag ingenting. För att jag inte är bekväm med att skriva om henne på det sättet här. Så när det varit tyst på bloggen har vi antingen haft världens äktenskapskris, eller så har jag mått utmärkt och varit upptagen med att leva och må bra. Det är nog ungefär fifty/fifty hittills, tror jag.

Det kändes rätt bra att läsa den, i alla fall. Och det kändes jättejättebra att läsa alla snälla, varma, stöttande och tankeväckande kommentarer jag fått hela tiden. Det hade jag också liksom missat. Att jag ju jätteofta får väldigt fina kommentarer. Det gjorde mig glad att återupptäcka.

Även det dåliga är bättre nu

Nu körde det ihop sig lite igen, jag är förkyld och har fått någon besynnerlig ryggkrämpa och AB har tandvärk. Och Signe har sovit dåligt nu igen, i två nätter. Men det märks att situationen är en annan. Vi är inte på bristningsgränsen längre. Vi är inte helt slutkörda. Det är jobbigt, men inte mer än så. En sömnlös natt tar inte knäcken på oss. Vi kan se att det kommer gå över, och vi blir inte förtvivlade. Enorm skillnad. Det är en helt annan sak nu när vi sovit ikapp och inte har en gigantisk sömnskuld att kämpa emot.

Fyra pers är typ lagom

Jag blev i en nätdiskussion påmind om hur det var innan vi fick barn och vad vi trodde om hur det skulle bli. Vi hade ju faktiskt en massa tankar om den första tiden. Vi var ju hemma båda två i 10 veckor, och eftersom de allra flesta klarar sig själva efter tio dar så tänkte vi att oj, vad mysigt. Det kommer ju gå jättebra, och vi kan ta med bebisen överallt och vi ska gå långa hundpromenader och fika och bara vara tillsammans som familj. Mys mys mys. Tänkte vi.

Det tänkte inte Signe.

Hon skrek och skrek och skrek och gnällde och skrek och spände sig och skrek och attackammade i fjorton sekunder och kräktes och gnällde och skrek och tja, osv osv osv. Och var egentligen bara nöjd om man hade henne i sjal eller famn och stod upp och hoppade. Jag hade också läst om de där 14 timmarna som bebisar sover - men inte förutsett att det var i 20-minuterspass, och bara om man hoppade upp och ner samtidigt.

"Sov när bebin sover", jo tjosan, det är inte så lätt medan man står och hoppar samtidigt. Det är väldigt många aktiviteter som inte går att göra medan man står och hoppar. Typ äta, sova och gå på toa... Och det där med att sitta och amma långa stunder hände inte heller - hon skrek tills hon fick bröstet, ammade i 5 min, kräktes och ville bli omkringburen igen. Tills hon nästa gång illvrålade tills hon fick bröstet. Och försökte jag ge henne bröstet när hon inte var hungrig så vrålade hon som om jag försökte mörda henne, så det gick liksom inte att förekomma hungervrålen heller.

Och när hon äntligen efter flera månader hittade tummen och kunde lugna ner sig själv lite och snutta på något (bröstet var äckligt, nappar var äckliga, allt annat var äckligt... ) då fick vi höra att "ojdå, det blir så svårt att sluta med sen!". Som om vi brydde oss...

Vår plan var att jag skulle ta hand om bebisen (amma, bära, och sånt) och AB skulle visserligen också ta hand om bebisen lite grann, och så skulle hon ta hand om mig, typ laga mat, dammsuga, gå ut med hunden. Det byggde dock på att det räckte med en människa som tog hand om ungen. Men jag kunde inte stå och hoppa 24 timmar om dygnet. Det gick inte. Så AB fick ta över hon också, och stå och hoppa, och ingen av oss kunde laga mat och gå ut med hunden, fast det också måste göras.

Det var då vi började åka till ABs föräldrar och bo där. (Ja, att jag fick bältros spelade också in.) Det visade sig nämligen att om man har en konstant arbetsuppgift som måste utföras med all koncentration 24 timmar om dygnet då är en tre eller fyra människor ganska lagom. Så det var då jag kom fram till att fyra pers på en bebis är ungefär tillräckligt. Tre som går treskift, och en som tar markservicen. Bortsett från att ABs mamma fick sova i veckorna när vi inte var där, och var något piggare än oss, plus att hon inte gick fullständigt i bitar av bebisskriket, så hon lyckades laga mat också. Jag är full av beundran.

Väldigt mycket blev vi bitna i svansen av precis samma egenskaper som gör oss till i många avseenden väldigt bra mammor. Vi är jätteuppmärksamma på Signe, jättelyhörda och bryr oss massor. Vi känner jättestarkt det hon känner, och vill bara att hon ska vara glad. Vi vill ge henne allt hon behöver och alltid finnas där för henne. Plus att vi i övrigt också är ambitiösa och försöker ha ett rent hem, och äta nyttig mat och vara bra mattar osv osv... Jättebra grejer - men dålig kombination med en high need-baby.


Jag är så glad att hon växte upp! Och jag är ibland lite ledsen över att vi aldrig fick den där mysiga bebistiden som jag vet att vissa har och som vi trodde att vi skulle få. Det blev inte så helt enkelt, och jag tänker att det får göra så ont som det gör. Jag är stolt över att vi klarade av det, och jag är stolt över att jag tror att det inte gick ut över Signe när vi inte orkade med ensamma. Det är bra med en by Även om vår är lite geografiskt utspridd.

Magsjuk jul

Natten mot julafton kräktes Signe fyra gånger, i gästsängen hemma hos morfar. "Pissjul!" utbrast AB i förtvivlan klockan tre på natten, och jag blev sur och tyckte att så kunde hon väl inte säga. Det kunde visst bli bra fortfarande! Så det så!

Men man får nog säga att hon hade rätt där, mitt i natten med kräks överallt i ett främmande, kallt hus. Det blev rätt pissigt. Signe kräktes inte på själva julafton, men åt ingenting och var gnällig, och på kvällen efter läggdags kräktes hon igen. Sjukvårdsupplysningen rådde oss att åka in, så vi fick väcka vårt sovande sjuka barn och åka till akuten mitt i natten, där hon blev stucken i fingret och det blev tydligt att det förra blodprovet gett henne en rätt svår plåsterfobi. Stackars liten.

"Det kan hålla på i en vecka" sade akutläkaren lugnande, och skickade hem oss igen.

Kvällen efter hade AB svår migrän, och gnäll-fian åt fortfarande ingenting. Så ja, inte så roligt över själva julen.

Fast Signe fick fina presenter, och vi lyckades mot alla odds ha en trevlig julafton. Men nästa gång kör vi hemma hos oss! Med gäster som kommer vid lunch och åker vid Signes läggdags. Så det så.

Stackars modiga Signe!

Det där med att ta blodprov satte rätt hemska spår. Signe har varit passiv och samarbetsvillig inför alla undersökningar, både i måndags och i onsdags, suttit stilla och låtit främmande tanter (alla har varit kvinnor hittills) peta på henne och göra saker med henne. Hon gillar det inte - hon gillar aldrig när främlingar tar i henne. Men hon har accepterat det, liksom sjunkit ihop i famnen på mig och låtit sig manipuleras hit och dit. Snällt barn, brukar det kallas.

När blodprovet skulle tas hade hon fått bedövningsplåster i armvecken först, och satt i mitt knä vid ett bord med en sjuksköterska mitt emot, och en bredvid. Jag höll om henne, en sköterska höll fast hennes arm, och den andra stack henne. AB stod bakom och bidrog med leksaker och distraktion. Första sticket gick bra, nålen gick in och Signe sade inget särskilt. Men de hittade ingen åder, och höll på och höll på och till slut började hon gråta. Hon var så ledsen! Och ingen släppte henne, vi bara fortsatte hålla på och hon satt alldeles still i min famn och bara grät och grät. Till slut gav sköterskan upp med den armen, och drog ut nålen och satte plåster på.

Jag tog Signe i famnen och hon ammade och vi kramades en liten stund, men sen gjorde vi om alltihop med andra armen. Hon var fortfarande alldeles passiv och satt stilla, men hon grät och grät och grät medan sköterskan stack henne och letade reda på en åder och sen tappade ur fyra rör med blod. Sen fick hon ett plåster på den armen också, och fick äntligen kramas ordentligt och komma loss. Innan vi gick fick hon ett klistermärke, och verkade ganska nöjd med det.

Men i förrgår kväll vid badet när AB tog av henne tröjan fick hon syn på plåstren - och började illskrika. Hon skrek och skrek i fullständig panik, och vi fattade ingenting. Vi försökte trösta, avleda, få henne intresserad av badet - ingenting funkade. Hon bara skrek. Till slut tog vi upp henne, och när hon väl fått på sig pyjamasen lugnade hon sig, ammade och somnade så småningom i ABs famn med vällingflaskan.

Igår kväll hände precis samma sak, men då hade vi hunnit prata om det innan, och var förberedda. Hon fick sitta tätt tätt mot ABs mage i badet, vi struntade i att försöka roa henne med annat, och hon skrek och skrek. Hon hann lugna sig en aning, men började fortfarande skrika då och då, innan vi inte stod ut längre och tog upp henne. AB höll henne och vi pratade om det - om plåstren, om att hon blivit stucken, om att det hade varit hemskt, och om att vi var hemskt ledsna över att hon blivit utsatt för det. Hon lugnade sig medan vi pratade, vi grät och hon grät lite mindre, och sen kändes det lite bättre. Jag tror hon förstod. Och jag tror att vi behövde prata om det.

I morse berättade mormor M att hon hade betett sig likadant när hon skulle byta från pyjamasen till vanliga kläder - skrikit och blivit rädd. Så vi bestämde oss för att ta bort plåstren. Hon fick sitta i mitt knä och när vi tog av tröjan började hon skrika igen. Sen drog vi av plåstren som lossnade ganska lätt, och höll henne och pratade med henne och tröstade henne tills hon faktiskt var lugn igen. Plåsterklistret klibbade ihop hennes armar, så AB tog en bomullstuss och torkade bort klistret, och det verkade som om det också gjorde saken bättre. Både att klistret försvann, och att vi rörde vid ställena hon blivit stucken på.

Det är så tydligt att det var fruktansvärt för henne. Att hon tog oerhört illa vid sig. Att det där lugnet och "snällheten" visserligen var praktisk för oss just då, men kostade henne en väldig massa. Att bara för att hon inte kämpade emot när fyra vuxna höll fast henne och gjorde henne illa en lång stund, så betydde inte det att det inte gjorde henne något.

Stackars, stackars lilla Signe! Och vi varnade henne inte ens. Vi visste inte att det skulle bli så hemskt och ta så lång tid, och ärligt talat tror jag att vi båda var så sjuka och utmattade att vi inte tänkte klart. Men i alla fall.

Vi ska aldrig mer låta någon göra något mot Signe utan att varna henne ordentligt innan! Det är klart att det kanske kommer fler obehagliga undersökningar i hennes liv - men aldrig mer oförberett på det här sättet. Jag tycker så synd om henne! Och jag är samtidigt så stolt över henne, för att hon vågade visa hur hon kände. För att hon gav oss chansen att finnas där för henne i efterhand, när vi misslyckades med det när det hemska hände. Hon är klok och modig, vår lilla snutta.

Världens finaste!

Vätskebrist var ordet, sa Bill...

Det är så svårt att ta hand om sig själv. Det är så svårt att komma ihåg att sätta syrgasmasken på sig själv först, innan man hjälper någon annan. För åtta dar sen kraschade min mage. Stressmage, eller kanske något virus. Sen har den inte blivit bra. Och jag har bara bitit ihop och kämpat på, försökt tänka på annat och hoppats att det skulle försvinna av sig självt. Igår och i förrgår och dagen innan dess började jag må riktigt riktigt dåligt. Trött, illamående, och en allmän känsla av att vara riktigt sjuk. Otäckt, var det.

Igår var vi på barnspecialistmottagningen med Signe från elva till halv tre, pratade med läkare och tog blodprov, och när vi till sist var klara släppte AB av mig på vår vårdcentral, och jag fick prata med sköterska. Som sade något jag kunde ha räknat ut alldeles själv - om man går på toa hela tiden och förlorar vätska är det viktigt att dricka mycket. Och gör man inte det får man vätskebrist och blir urlakad. Så så var det. Det var förklaringen till att jag kände mig så fruktansvärt sjuk.

Nu äter jag fem olika mediciner, varav en är vätskeersättning, och börjar må lite bättre. Inte bra, men bättre. Jag försöker vila så mycket jag bara kan, och hittills går det bra. AB har migrän, stackarn, men är en hjälte och tar Signe en massa. Och den riktiga hjälten är ABs mamma, som tar Signe på natten och lagar all mat och rent allmänt är fullständigt makalös.

Och till skillnad från förra helgen slappnar jag faktiskt av. Jag tror det handlar om att jag insett att jag blev sjuk, på riktigt, och att jag måste vila. Att det inte handlar om ett karaktärsfel, att jag inte kan rycka upp mig, att det faktiskt finns en reell gräns för hur mycket jag orkar. Om jag inte vilar och tar hand om mig själv nu så kommer jag ramla ihop och inte kunna resa mig på ett tag - det var inte mycket kvar av mig i förrgår. Jag ville lägga mig klockan sju på kvällen, och då kändes det som mitt i natten för mig. Jag var så trött och borta. Så ska det inte vara, jag är inte till någon nytta och jag mår jättedåligt.

Så nu vilar jag, och jobbar på det här med att ha långtråkigt. Jag ska vara Signes mamma hela livet - ingen tjänar på att jag sliter ut mig så här tidigt...

Skilsmässor och otrygg anknytning - det är inte bara vi som har det tufft...

En sak som slog mig för ett litet tag sen var att det här grundantagandet jag har om att "alla andra" klarar av familjelivet mycket bättre än vad jag gör, att det är extra svårt för just oss, inte alls stämmer med statistiken. Om man tittar på hur det går för resten av Sveriges befolkning så är det inte alls säkert att vi sköter oss särskilt dåligt.

Grejen är den att två saker som jag tar fullständigt för givet att vi ska lyckas med, som är helt obligatoriska och som vi bara måste klara, faktiskt är något som inte alls alla andra fixar.

Jag vill att Signe ska växa upp trygg med oss som sina föräldrar, och jag vill att äktenskapet med min fru ska hålla. Det är liksom grundförutsättningar.

Sen vill jag också vara frisk, inte ha ångest, ha ett rent hem, inte hamna hos kronofogden, göra klart min utbildning, ta hand om vår hund, umgås med våra vänner och släktingar, hålla mig hel och ren och en massa annat. Men de grejerna vill jag bara efter att jag är säker på att Signe är trygg och jag och AB har det bra med varandra.

Och de två grejerna är faktiskt något som "alla andra" inte alls fixar. Många, men inte alls alla. Och det finns det statistik på.

En gammal sanning som brukar framföras är att hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Det kan man kanske inte hävda bara sådär, men riktigt siffror visar något åt det hållet.
DN om skilsmässor
2008 ingicks runt 40 000 äktenskap och runt 20 000 skilsmässor gick igenom. Om trenden fortsätter som nu kommer 45% av nyregistrerade äktenskap sluta i skilsmässa. Och majoriteten av alla skilsmässor sker under äktenskapets första tre-fyra år.

När det gäller trygga barn så är det så, och har varit rätt länge enligt forskningen, att ungefär 40% av barnen i Sverige idag är tryggt anknytna. Övriga 60% fördelar sig ungefär hälften var på två olika sorters otrygg anknytning. En liten liten andel har så kallad desorganiserad anknytning, en fjärde variant, som indikerar framtida psykisk ohälsa. Otrygg anknytning kan inte härledas till psykisk ohälsa i sig, men det är tydligt att trygg anknytning har många positiva effekter senare i livet (bland annat, av alla saker, bättre karriär. Men också, och kanske viktigare, mer framgång i nära relationer.) Kort sagt, mindre än hälften av alla föräldrar lyckas med att skapa en trygg anknytning hos sina barn.

Så. Hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa, de flesta under de första åren. Mer än hälften av alla barn är inte tryggt anknutna. Att vi sliter och kämpar med att få just de två sakerna att funka är alltså inte så konstigt. Många många fler än vi har svårt att få ihop det. Många misslyckas helt.

Jag tror att ett av skälen till att vi tycker att det här året har varit så jobbigt är att vi anstränger oss så hårt för att hamna i rätt hälft av statistiken.

Vi ska fixa det här. Vi ska se varandra och ta hand om varandra och komma ihåg varför vi älskar varandra. Och vi ska finnas där för Signe och vara lyhörda för henne och visa henne att hon kan lita på oss och att det är värt besväret att vända sig till oss, för vi finns där. Och vi ska göra det även om allt annat får stå åt sidan, och även om det är skitjobbigt ibland.

Så det så.

Skalman

En del av min höstplan, med det övergripande målet att mammorna inte ska läggas in på psyket, är att bli Skalman. Skalman är min nya förebild. Skalman skiter i om världen går under, och litar kallt på att hans vänner klarar sig själva medan han gör det han behöver göra. När han är klar dyker han upp igen och det går lika bra. Han har fasta tider och rutiner och månar om sig själv och en ordnad tillvaror. Skalman rockar, helt enkelt.

Vi har med framgång Skalmanifierat våra kvällsrutiner. Middag klockan sex, då AB kommer hem. När vi ätit upp och när Signe börjat kasta maten på golvet och ge ifrån sig höga tjut, tar AB över Signe och jag får en halvtimme/trekvart för mig själv. Det är nu, det. Då kan jag bland annat blogga. Och vila.

Sen badar vi alla tre i badkaret. Det tar tid, såklart, men det är så mysigt att göra något roligt alla tre så vi fortsätter med det. Sen har vi lite speciella ritualer för hur vi tar oss ur badet, som bland annat innebär att AB hoppar med Signe upp och ner i vattnet medan jag torkar mig och tar på mig kläder, men så småningom hamnar vi i alla fall i fåtöljen framför teven, Signe och jag. Signe får pyjamas och filt och en flaska välling, och äter omväxlande bröst, välling och tumme tills hon somnar. Vi sätter oss oftast vid halv åtta, och nånstans mellan åtta och halv nio tassar jag in och lägger Signe i spjälisen i hennes rum, som AB då gjort i ordning med nedragna gardiner och uppbäddad säng.

Sen har vi (tack gode gud!) en timme eller så för oss själva, innan AB tar kvällsprommis med hunden, vi käkar lite yoghurt och sen går och lägger oss.

Jag gillar det. Jag gillar att veta exakt vad som kommer att hända när. Jag gillar att Signe brukar somna utan gråt, att vi varvar ner innan läggdags, att vi får en timme tillsammans. Jag hoppas detta håller i sig. Länge.

Skalman! Det är grejen!

Det är svårt, det här

Åtta dagars oavbruten sömn var grejen. Men nu är vi hemma igen, för oss själva igen, och tja, det är jobbigt. Det är så. Det är väldigt jobbigt för oss att vara mammor. Det är jobbigt att ta hand om Signe, och det är jobbigt att hantera vår vardag.

Jag önskar att det inte var så. Jag förstår inte riktigt varför det är så svårt. Men jag börjar bli sams med det faktum att det är det.

Det känns ibland som om det är så jädra lätt för alla andra. De tindrar med ögonen och deklarare att "jag älskar mina barn!" som om det var kärlek som fattades. Det är inte kärlek som fattas. Det är uthållighet och tålamod och gott humör, och hopp. Det där hoppet om att snart, snart går den här jobbiga perioden över. Snart snart blir det bra igen. Det hoppet fattas.

Eller folk som liknöjt konstaterar att nej, något samliv har de ju inte tid med, och tid för varandra finns ju inte, men det kommer ju sen, om några år. Och verkar lika nöjda för det. Good for you, liksom. Men jag kan inte vänta några år på att få tid med min partner. Jag funkar inte då. Jag går sönder.

För sanningen är den att som vi hade det på semestern nu, hos svärföräldrarna, så skulle jag vilja ha det hela tiden. Så skulle jag nog behöva ha det hela tiden för att må okej, i alla fall som det känns nu. Men jag skäms som fan över det, för det kändes som om jag knappt hade Signe alls.

Men jag skulle behöva få sova ostörda nätter. Många nätter i sträck. Jag skulle behöva få tid ensam med AB. Jag skulle behöva få några timmar varje dag utan ansvar, utan jobb. Inte bara stulna tio minuter här och var, inte bara fragmentarisk tid framför dator och teve som är helt villkorad av Signes humör och vad hon får tag på att leka med. Konversationer där vi törs röra vid även jobbiga ämnen, för vi vet att vi kan avsluta dem. Att få gosa på kvällen och somna tillsammans, utan spänningen att vi närsomhelst kan slitas isär. Lugn och ro. En känsla av att även jag har någon slags mänskligt värde, och mänsklig värdighet.

Jag skulle vilja ha det så jämt. Jag önskar att det inte var så. Jag önskar att jag var en bättre människa och en bättre förälder. Jag önskar att jag kunde må bra och få allt jag behövde i min egen familj, med min fru och mitt barn, och vara nöjd så.

Men som det ser ut nu verkar det inte som om jag kan det.

Det var lite jobbigt ett tag, ju

Jag oroar mig lite för att börja skolan igen i oktober, och funderar på om jag ska eller inte ska, och tycker det är jobbigt att jag känner mig så grymt opepp. Det liksom knyter sig i magen och hjärtat när jag tänker på det.

Kommer det nånsin kännas bra igen, har jag funderat på. Är det för att jag ammar och är hormonpåverkad? Går det över av sig självt när Signe blir större? Är jag bara lat?

Sen pratade jag med kloka kompisen I. idag, och började plötsligt nästan gråta när jag berättade om sista terminen innan förlossningen. Att jag ju genomförde de studierna samtidigt med en jobbig graviditet, och att det var skittungt. Och smärtsamt.

Sista kursen kunde jag inte sitta, för jag hade så ont i svanskotan, utan stod upp flera föreläsningar, eller reste mig halvvägs. Det gjorde för jädra ont. Och i början av terminen mådde jag ju tokilla, så att jag flera gånger fick springa ifrån föreläsningar för att kräkas. Jag hade så dålig kondition att alla trappor var en utmaning, och jag var konstant utmattad.

Det var helt enkelt väldigt jobbigt, och gjorde väldigt ont. Och så jobbade jag ju samtidigt, och tog hand om hunden. Och rackade ner på mig själv över att jag inte var tillräckligt duktig, att jag var lat och inte gjorde tillräckligt mycket.

Sen började jag skolan igen alldeles för tidigt, när Signe var litenliten, och det var skitjobbigt och stressigt och ångestfyllt. Inte minst för att AB hade fått för sig att jobba heltid i två veckor in på min första kurs. Det var skitjobbigt, och sen kom praktiken, och den var ännu värre.

Det har helt enkelt inte varit så kul att plugga senaste en och en halv terminerna jag gjort det. Det har varit ångestfyllt och direkt smärtsamt, och tillammans med min övriga livssituation varit mycket mer än jag egentligen orkat med eller klarat av. Det har gjort ont, och gett dålig minnen.

Så det är kanske inte så konstigt att jag är tveksam till att börja igen. Att det som förut fick mig att bubbla av glädje nu gör mig nervös och stressad när jag tänker på det. Det är inget fel på skolan, eller på mig. Det har bara varit för mycket ett tag.

Ärftligt?

Signe har
1) ett förskräckligt humör
2) svårt att sova
3) outsinlig energi.

Jag tror som Trollmor: gener hoppar. För detta är definitivt ABs dotter.

Hemma igen

Det funkande inte med praktiken. Eller ja, det funkade väl sådär med praktiken, men det funkade inte för mig att lämna Signe. Det gjorde ohemult ont i hjärtat och magen varje morgon och varje lunch när jag måste skiljas från henne. Jag mådde inte bra, så efter rätt mycket ångest och kval och diskussioner med AB så lade jag ner det hela. Nu ska jag vara hemma i vår, och AB börja jobba igen lite smått.

Så skönt!

Födelsedagsfirande

Idag fyller AB fyrtio. Hurra hurra för min fru, som bara blir finare och vackrare och mer och mer underbar ju längre jag får vara med henne. Världens allra bästa!

På lördag ska vi fira med första Signefria natten sen hon föddes, middag på restaurang här i stan och sen hotellboende. En natt utan barnskrik kändes som den bästa födelsedagspresenten, helt enkelt.

Mormor och morfar kommer och bor hos oss och håller ställningarna, och efter en vecka hos dem inklusive magsjuka är jag inte särskilt orolig alls. Bara lite lite, sådär som man alltid är.

Magsjuka

Bra: Att vi är hos svärföräldrarna. Att här finns tvättmaskin, en massa handdukar, och två personer till, som lagar mat åt oss och går ut med vår hund, och tar hand om Signe när vi inte orkar. Att vi har dusch och handsprit och varandra.

Dåligt: Att Signe kräktes ner sig själv och sin säng vid niotiden igår kväll, och sedan kräktes hela tiden hela natten, och knappt fick behålla bröstmjölk hon skedmatades med. Att hon hade hög feber nu på morgonen, och kräktes senast i förmiddags. Synd om snuttan!

Allt möjligt

Det är roligt med leksaker, upptäckte AB på besök hos goda vänner häromdagen. Så nu har Signe nya roliga leksaker hos oss också, även om det som vanligt är mammorna som gillar det mest.

Veckans tema har varit "positivt tänkande och överseende" och det har funkat. Denna helg är vi inte alls lika arga och ledsna - nu känna det tvärtom rätt bra. Det är skönt att inte börja med att vara utmattade och lessa.

Jag har köpt nya jeans, och är fantastiskt, löjligt nöjd över det. De gamla gravidbyxorna är nu slutligen urväxta, och ser rätt fåniga ut. Bort med clownbyxor, in med coola jeans!