onsdag 28 januari 2009

Dagens nötkärna

Två snälla vänner erbjöd sig att följa med till MVC, men i slutänden blev det att jag gick dit själv. Det gick bra det också, även om jag tvångsmässigt började gäspa när det var dags för blodprovet. Den snälla undersköterskan kommenterade graviditetströttheten, och den finns ju där, men just då var det snarare överslagshandling. Läskigt med blodprov ju!

Nu är jag jättejättetrött. Jag blir visst det av att bli stucken med nålar av främlingar... De goda nyheterna är i alla fall att jag är kärnfrisk. Blodsockret var bra, 5,6 när gränsvärdet är 8,8 (inte för att jag vet 5,6 av vad, men vad sjutton, det låter bra), järnvärde på 141, "Det är ju jättebra, du behöver absolut inte äta något extra järn i alla fall!" enligt undersköterskan, och bra blodtryck. Jag har gått upp 10 kg sen graviditeten, och ska det fortsätta så kommer jag vara en valross framåt sommaren.

Men det kanske är därför det kallas att vara "på tjocken"?

måndag 26 januari 2009

MVC

Imorse ringde jag den MVC vår vårdcentral sade att jag hörde till, och det visade sig stämma. Jag fick prata med en barnmorska som lät glad och trevlig, och inte hajade till vid svåra ord som "insemination" och "min fru". Vi skojade lite om huruvida jag behövde ta ett nytt HIV-test sen det jag tog i våras, och sen skrevs jag in på två tider. De har det uppenbarligen lite körigt, så inskrivningstiden dit både jag och AB ska är den 26/2 kl 15.00 (skriver jag upp det här glömmer jag inte bort det...), men redan nu på onsdag ska jag dit själv och ta lite blodprov. Det skulle kännas bra att veta att mina värden är okej - fostret vet vi ju mådde bra för en vecka sen i alla fall.

Så jag ska dit och lämna urinprov i en burk (knäppt!) och ta blodtryck och förmodligen blodprov. Lite läskigt att gå ensam, jag tror inte jag har varit hos en läkare själv de senaste fem åren. (Jaja, jag är onormalt beroende av min partner, men jag trivs med det, så det får vara så...) Men jag kan ju ta blodprov utan att någon håller mig handen (även om jag inte gillar det), och ärligt talat har AB grymt mycket på jobbet denna vecka, så jag vill inte att hon ska ta ledigt för att följa med mig. Det är upp till henne såklart, men jag tror att hon kommer att välja att gå till jobbet.

Det är en annan sak med inskrivningen, där känns det viktigt för oss båda och för knyttets skull att hon är med. Men det här på onsdag är ju bara provet på mig.

Men lite läskigt är det. Har ni märkt att jag inte gillar sjukvården?

fredag 23 januari 2009

Helt ohemligt

Nu är vi helt ohemliga, man kan knappast vara mer outad än på Facebook... Äntligen får jag skriva vad jag vill i "statusraden", nämligen "C mår illa och är trött". Det har jag velat skriva fyra gånger om dagen i två månader nu, och nu är det fritt fram.

Berättade till och med för chefen på mitt extrajobb idag, eftersom vi ändå stod och pratade om sommaren och hon undrade hur lång tid jag har kvar på mina studier (utläses: hur länge jag kommer vilja fortsätta jobba extra...). Hon grattade och jag klargjorde att jag ville jobba hela våren och förmodligen sommaren också, men tar en paus i början av hösten (såklart). Men sen är jag nog beredd att jobba igen framåt vintern, efter några månader - det är bara någon helg i månaden det handlar om. Vi får väl se, det beror ju allt på hur det blir.

Jag vill planera och samtidigt inte. Å ena sidan känns det bra att måla upp en bild - vi ska vara föräldralediga så och så, jag tänker så här och så här med jobbet och studierna. Men å andra sidan - vi ska se att allt går bra med barnet först. Och jag vet ju ingenting om hur jag kommer att må i sommar. Eller i höst. Hur det går med amning, med rutiner, med barnet. Om jag kommer vilja fly fältet och vara tacksam över att göra något annat ett tag. Eller om det kommer att kännas outhärdligt att lämna familjen och inte vara värt det för några pengar i världen. Det visar sig, helt enkelt.

Runt den 20e augusti eller så.

måndag 19 januari 2009

Idolbild

Det vinkade åt oss! Knyttet är också ca 28 mm lång (beroende på i vilken vinkel man mäter) och jag är i vecka 9+5, precis som vi trodde. Beräknat förlossningsdatum 20/8. Allt ser alldeles utmärkt ut!

Hurra!

söndag 18 januari 2009

Knyttkoll

Imorgon, om exakt 12 timmar faktiskt, klockan nio närmare bestämt, har vi tid för ultraljud på Reproduktionscentrum. Spännande spännande!

Har något otäckt hänt syns det då. Men min kropp skriker gravid med stora bokstäver (den där enorma tröttheten, dumheten, illamåendet, de superömma megastora brösten och den konstant krampande livmodern är liksom en hint) och inga blödningar har förekommit. Så det finns inga indikationer på att något skulle vara fel. Min kropp tror att jag är gravid och att allt är bra, och det tror jag också.

Jag hoppas att vi får se ett litet ca tre centimeter stort knytt på ultraljudsskärmen som annars mest visar myrornas krig, och att det ska vinka åt oss med sina små knubbiga stumparmar med små små fenliknande fingrar ytterst, och säga "Hej mamma och mamma! Jag har det bra härinne! Vi ses om sju månader!".

Det tror jag att det kommer att göra. Och säga. Så det så.

torsdag 15 januari 2009

Finns det något annat att skriva om?

Det är börjar bli jobbigt att bara skriva om illamående och trötthet. Kort rapport är att jag fortfarande mår illa, inte har kräkts mer, helst sover ungefär 14 timmar per dag, och fungerar klart under maximum. Men att jag lever och kunde haft det värre.

Så.

Tror ni jag har något annat att säga?

Problemet med att må illa och vara trött är ju att så mycket av min tid och energi går åt just till att må illa och vara trött att jag inte snappar upp så himla mycket annat. Mitt liv är helt enkelt inte så spännande just nu. Men jag ska göra ett försök.

Hundens ben har läkt, eller i alla fall det synliga såret. Inomhus hoppar han fortfarande runt på tre ben, men får det gå några dagar till tänkte vi nog börja med sjukgymnastövningar för att övertala honom om att det där fjärde benet också går att använda - han har bara glömt bort det för tillfället. Utomhus är det så roligt att dra i kopplet och nosa efter löptikar att han går på alla fyra av bara farten.

Jag berättade att jag var gravid för ABs avlägsna kollega som är här idag och sitter i vardagsrummet och jobbar med AB. Vi var och åt lunch, och det kom liksom upp när jag petade lite i min yakiniku på sushistället och sedan deklarerade att jag var mätt. Det är klart att jag inte hade behövt säga något, men vad sjutton. Varför inte? Det är väl fördelen med att han faktiskt inte har med saken att göra - det är inte som om vi behöver berätta för honom senare om det blir missfall. Han jobbar inte på samma ställe som AB heller, så det lär inte spridas skvaller.

Dessutom tror jag på det här. Jag tror på lilla knyttet och min graviditet och tänker mig att allt kommer att gå bra. På tisdag ska vi med och dricka öl med glada vänner, och då tänker jag berätta för alla som är där. Dan innan, på måndag, ska vi på ultraljud och se om det verkligen finns ett knytt därinne, och gör det det har jag tröttnat på att vara hemlig. Finns det ett knytt därinne tror jag att allt kommer att gå finfint.

Dessutom orkar jag inte sitta en hel kväll till och fejka orsaker till att jag inte dricker alkohol. Det gör det ju ännu tråkigare.

Just nu skriver jag en hemtenta. Det går med varierande framgång. Trött, ju!

tisdag 13 januari 2009

Att kräkas i plugget

Usch! Jag var jättetrött när klockan ringde vid åtta, och mådde illa redan när jag åkte hemifrån. Det var ett obligatoriskt seminarium, riktigt dumt att missa, så jag pallrade mig iväg ändå. Tungt tungt var det att cykla dit, inte så konstigt att jag kom lite försent. Sen satt jag närmast dörren coh mådde riktigt illa i en halvtimme, innan jag förhoppningsvis diskret smet ut och sprang till toaletten och kräktes.

Usch usch usch!

Det är bara andra gången jag gjort det, övrigt illamående har bekämpats med fluffiga armband, (ja, det funkar faktiskt), åksjukepiller och massor av vila. Jag tror det definitivt handlar om att det är vilan som fattats de gånger det gått så långt att jag kräkts. Om jag vore heltidsarbetande småbarnsmor just nu skulle jag nog stå på toaletten och hulka oavbrutet.

Nu har jag en oerhört priviligierad tillvaro med relativt lätta studier, få andra plikter och en oerhört stöttande fru, så jag kan faktiskt nästan alltid vila när jag behöver det. Och då klarar jag mig rätt bra - men det bygger på att jag närsomhelst kan deklarera "Oj, nu blev jag trött, jag går och lägger mig lite" och sen kan göra just det. Stiga upp tidigt när klockan ringer för att sitta på föreläsning är en helt annan sak.

Så nu ska jag vila ikapp mig, och ligga i soffan med hunden och mysa framför teven. Så småningom vill jag nog ha lunch - men inte just nu. Definitivt inte just nu.

måndag 12 januari 2009

Liten vardagstragedi

Det står lite dåligt till med Vilde, vår stackars lillkille. I början av förra veckan började hans högra framben spöka, han haltade av och till och blev lite svullen. Det är benet som han bröt i somras, så vi blev såklart skiträdda, och när det inte hade gått över på ett par dar ringde vi djursjukhuset, vars ortoped turligt nog hade tid i torsdags. Jag var i skolan och AB åkte dit med honom. Hon höll mig underrättad via SMS, och det sista löd något i stil med: "Nu åker jag hem, och Vilde ska opereras." Han fick lämnas på sjukhuset under eftermiddagen och bli sövd och skäras i, stackarn, för röntgen hade visat något vi faktiskt hade misstänkt i förväg; ett av stiften som lämnades kvar i hans ben i somras hade börjat röra på sig. Det var orsaken till haltningen som kom av och till, när stiftet rörde sig in och ut ur benet förstås, och svullnaden på insidan av armbågen.

Faktum är att vi blev lite lättade när vi fick reda på vad det var, för vi hade haft hemska fantasier om att vi hade överansträngt honom eller på något annat sätt var skyldiga till hältan. Men det var vi inte - kroppen hade bara bestämt sig för att stöta ut den främmande prylen i benet, och så var det med det.

Så han opererades, och vi fick hem honom rätt sent torsdag kväll. Sen dess har han haltat på det ömkligaste vis, har ett två centimeter ihopsytt sår på insidan av höger armbåge, och ser återigen för jäkla löjlig ut i plasttratten som hindrar honom från att slicka på såret. Det är så trist att se honom sådan igen - han var ju frisk ju! Fick busa med kompisen Grim och vara lös lite ibland och hoppa upp och ner från sängen på eget bevåg. Nu är vi tillbaka på korta kissturer i koppel och absolut inget busande. Vi har till och med tagit bort hans favoritleksaker för att han inte ska busa med dem - sömn och kel och stillsamt bentuggande är hans tillvaro just nu. Trååååkigt, tycker både vi och vovven.

Men det läker ju. Såret ser fint ut, och han har redan börjat stödja litegrann på tassen. Får det bara läka ifred utan komplikationer är han nog tillbaka på banan igen om några veckor.

Lillkillen.

Det är dock rätt jobbigt att vår försäkring har ett maxbelopp per 12 månader på 40 000 som brändes redan i somras. Så denna operation som gick på knappt 5000 fick vi betala ur egen ficka. Inte alls roligt, vi hade behövt de pengarna till annat. Ibland blir det inte som man vill, helt enkelt. Det är i alla fall skönt att vi rent faktiskt har pengarna och kan betala - även om det svider i plånboken. Aldrig mer djur utan ekonomiska marginaler! Jag har gjort det förut, och det är inte roligt.

söndag 11 januari 2009

Hälsan tiger still

En av de roligaste kommentarerna jag har fått på den här bloggen dök upp sist i mitt senaste inlägg. Emmas "Blogga mer!". Tack! Det är faktiskt roligt att vara önskad. Jag har tänkt skriva ett tag nu, men inte kommit mig för. Och anledningen till att jag inte kommit mig för är helt underbar, nämligen att AB varit hemma med mig i flera veckor, och jag har varit upptagen med att hänga med min söta, fina fru. Det är inte alls lika lockande att sitta framför datorn när hon är hemma.

Ofta funderar jag på vad jag ska skriva när jag är ensam, och sen sätter jag mig vid tillfälle och skriver det. Så det som saknats under ledigheten har inte varit tillfälle att sätta mig och skriva, jag har kollat mail och pysslat med andra saker ibland, utan de långa ensamma stunderna då jag komponerar blogginlägg i huvudet. En del av dem hamnar i etern, men nu har ingenting komponerats på länge. Och jag är lika glad för det - mer tid för kyssar och samvaro och mindre tid för ensamt grubbel är faktiskt bara bra.

Jag mår lite illa, men jag botar det med Postafen, som är en underbar uppfinning. Man får ta en var tolvte timme, och två gånger per dygn, på klockslaget, blir jag kraftigt illamående. Då tar jag en ny tablett, och en kvart senare mår jag utmärkt. Inget illamående, inte särskilt mycket trötthet. Allt bra.

Idag är jag i vecka 8+4, dvs i nionde veckan, första trimestern. Det närmar sig det magiska strecket efter vecka tolv, då risken för missfall tydligen ska minska dramatiskt. Så lite räknar jag ner - men jag har en bra känsla. I magen och hjärtat och huvudet. Jag tror på det här, och jag tror på det lilla fostret i mig. Nu är tydligen livmodern större än en apelsin, vilket märks på mina byxor, och jag tror att fostret är stort som yttersta tumleden ungefär. Coolt.

En annan bra sak är att AB söker jobb - hittar hon inget nytt snart är vi överrens om att hon ska säga upp sig rakt av, för hennes nuvarande jobb som hon haft i sju år tar kål på henne. Arbetslöshet är dyrt, men sjukskrivning är fan så mycket dyrare. Och även om vi verkligen verkligen skulle behöva åtminstone en säker inkomst när barnet kommer så behöver vi ännu mer två friska, glada föräldrar.

Men förhoppningsvis behöver det inte gå så långt. Ett av jobben hon sökte nu står det praktiskt taget "AB" skrivet på, och det finns andra jobb som hon ska söka längre fram också. Jag tror det löser sig!

Förra året tog jag körkort, kom in på psykologen här i stan, hittade nytt jobb och blev gravid. Det här året tror jag att vi kommer få en underbar bebis, och AB ett nytt roligt jobb. Vi satsar på det.