På vår lilla skrivtavla i hallen står just nu, förutom kärleksförklaringar, ett citat: "Ta reda på vad som är värdefullt för dig, ta bort allt det andra tjafset." Jag har tänkt rätt mycket på det i helgen, kanske allra mest för att vi gjorde så mycket som kändes givande och värdefullt.
Vi åt sushi och såg på cool skräckfilm, "Van Helsing" i en improviserad dejt med goda vänner, vi var och simmade, vi fikade med nya och gamla bekanta, spelade bordsrollspel, gick en underbar långpromenad i solen, och bjöd en god vän på middag och övertalade honom att arrangera lajv med oss i sommar. Och vi hade tid att bara vara med varandra, dessutom. Ja, och så storhandlade vi och städade också, vilket lustigt nog också känns viktigt och värdefullt för mig.
I mitt liv vill jag ha tid för:
AB. Först och främst och mest. Att vår relation funkar är som syre för mig, funkar inte det funkar ingenting.
Familj och vänner. Jag vill träffa mina föräldrar, och mina goda vänner, på hyfsat regelbunden basis. Känna att jag är omtyckt, att jag har ett sammanhang och att världen sitter ihop. Dessutom tycker jag om dem.
Motion. Om jag inte rör mig blir jag deprimerad. Det kan jag bli ändå, men om jag inte rör mig blir jag det definitivt.
Naturen. Jag behöver få vara ute i skogen regelbundet, annars blir jag fyrkantig. Det är lustigt hur mycket det betyder, och det är lätt att glömma bort.
Kreativitet. Arra lajv, skriva fiktion, spåna idéer, bygga saker, skriva blogginlägg, göra tidning. På ett eller annat sätt skapa och göra saker. Det får mig att känna mig levande.
I helgen fick jag allt det där, och förhoppningsvis kommer jag fortsätta med det resten av våren, och resten av livet.
Och förresten gick jag ner 1 kg den här veckan, och är oerhört stolt. Hurra för mig!
måndag 28 januari 2008
fredag 25 januari 2008
Skriver hemtenta...
Trollets mamma skickade en rolig stripp till mig, eller möjligen en sorglig.
Min hemtenta ska vara inne idag kl. 15. Jag har varit rätt produktiv nu på morgonen, men plötsligt tog energin slut. Jag ska nog ersätta den med en macka, när jag bloggat klart.
Igår var jag och AB ute och sprang 5 km, och jag känner mig så otroligt stolt. Jag kan springa en halvmil! För tre år sedan hade det varit omöjligt. Då vägde jag 20 kg mer än nu, och kunde inte springa 50 m utan att kollapsa. Jag är bäst!!
Och bättre ska det bli.
onsdag 23 januari 2008
Genusvetenskap
Jag har varit tvungen att ta en paus i läsandet av det program jag går på, eftersom jag har bytt studieort och inte fick plats på den termin jag vill läsa. Så nu har jag istället börjat läsa genusvetenskap B, en fortsättning på den kurs i Feministisk teori A som jag läste hösten 2001 - en evighet sedan.
Sen dess har Centrum för Kvinnoforskning blivit tre gånger så stort och bytt skepnad till Centrum för Genusvetenskap, och idag firade de fem-årsjubileum med ett symposium i universitetshuset. Jag var med och lyssnade nån timme på slutet, och det var roligt och intressant. På något sätt känns det som att komma hem. Hösten har varit rätt trist, pluggmässigt, eftersom jag har läst lite olika kurser som jag inte fick tillgodoräkna mig när jag bytte studieort. Att jag inte fick tillgodoräkna mig dem betyder dock inte att jag inte hade läst det mesta i dem, så det har varit sorgligt outmanande och rätt tråkigt. Genusvetenskap är mycket roligare!
Vi har en hemtenta till på fredag om Foucaults makt-motmaktteori, och jag tänker skriva om diskursen kring homosexuella och äktenskap. Jag ser fram emot det.
Sen dess har Centrum för Kvinnoforskning blivit tre gånger så stort och bytt skepnad till Centrum för Genusvetenskap, och idag firade de fem-årsjubileum med ett symposium i universitetshuset. Jag var med och lyssnade nån timme på slutet, och det var roligt och intressant. På något sätt känns det som att komma hem. Hösten har varit rätt trist, pluggmässigt, eftersom jag har läst lite olika kurser som jag inte fick tillgodoräkna mig när jag bytte studieort. Att jag inte fick tillgodoräkna mig dem betyder dock inte att jag inte hade läst det mesta i dem, så det har varit sorgligt outmanande och rätt tråkigt. Genusvetenskap är mycket roligare!
Vi har en hemtenta till på fredag om Foucaults makt-motmaktteori, och jag tänker skriva om diskursen kring homosexuella och äktenskap. Jag ser fram emot det.
söndag 20 januari 2008
Pilgrim
Vi vandrade till kyrkan vi gifte oss i, idag på morgonen. AB väckte mig med ett stort glatt leende klockan nio, vilket är ett underbart sätt att vakna. Solen lyste, och det var extra tur, för vi hade tänkt gå oavsett vädret. Nu fick vi underbar vintersol på vår promenad.
För en gång skull hade vi lite mynt på oss när vi väl var vid kyrkan, och kunde tända varsitt ljus. Det kändes bra. Ingen av oss är helt säkra på vår tro eller livsåskådning, men vi har ungefär samma nivå av "kanske". Och att tända ett ljus i en stenkyrka från 1100-talet och tänka vackra tankar några ögonblick, det kändes helt rätt.
Vi pratade mycket på vägen, om hur vi vill uppfostra våra barn (när vi får dem), och om de kommer sakna sitt biologiska ursprung. Jag tror inte det, men det är kanske lätt för mig att säga - det är jag som kommer bära barnet. ABs position är såklart svårare, och hon oroar sig också mer. Men jag tror att det löser sig.
Hela utflykten, med lunch- och kaffepauser, tog fyra timmar. Nu är vi rätt slut, men håller ändå på med att tvätta, städa och ska strax åka och handla. Oerhört ambitiösa människor, är vi. På gott och ont.
För en gång skull hade vi lite mynt på oss när vi väl var vid kyrkan, och kunde tända varsitt ljus. Det kändes bra. Ingen av oss är helt säkra på vår tro eller livsåskådning, men vi har ungefär samma nivå av "kanske". Och att tända ett ljus i en stenkyrka från 1100-talet och tänka vackra tankar några ögonblick, det kändes helt rätt.
Vi pratade mycket på vägen, om hur vi vill uppfostra våra barn (när vi får dem), och om de kommer sakna sitt biologiska ursprung. Jag tror inte det, men det är kanske lätt för mig att säga - det är jag som kommer bära barnet. ABs position är såklart svårare, och hon oroar sig också mer. Men jag tror att det löser sig.
Hela utflykten, med lunch- och kaffepauser, tog fyra timmar. Nu är vi rätt slut, men håller ändå på med att tvätta, städa och ska strax åka och handla. Oerhört ambitiösa människor, är vi. På gott och ont.
fredag 18 januari 2008
Datum!
Hurra! Min bästfru AB ringde och tjatade på sjukhuset idag, och fick besked om att jodå, de hade lagt in oss i schemat. Ett brev är på väg i posten (även om det inte kom idag heller). Vi har tid för möte med läkare och kurator kl. 11 den 11/2.
Jag har dansat ett flertal små glädjedanser sen jag fick reda på det Hurra hurra hurra!
Men herregud! Det är ju bara tre veckor till dess. Det är rätt oerhört, egentligen.
Jag har dansat ett flertal små glädjedanser sen jag fick reda på det Hurra hurra hurra!
Men herregud! Det är ju bara tre veckor till dess. Det är rätt oerhört, egentligen.
torsdag 17 januari 2008
Mamma mamma barn
En fin dansk dokumentär gick igår, om lesbiska par som skaffar barn. De visade lite om Stork-kliniken, och så fick man följa två par, ett där de redan hade fyra barn på en stor gård på landet (jag vill också ha en stor gård med hundar och höns och en söt shetlandsponny för mina barn att rida på!) och ett annat par som precis väntade på sitt första barn.
Jag vill ha barn!!!! Nuuuuu!!!
De pratade mycket om huruvida de gjorde rätt eller fel, om barnen blir mobbade, och om hur man ska förklara att det inte finns någon pappa. Jag förstår dem, vi pratar också en massa om det. Men, precis som en av kvinnorna sa "en tjej i min klass blev mobbad för att hon alltid hade med sig äggsmörgåsar". Att leva i en ovanlig familj betyder inte att man måste bli retad - och tänk om bara de som var "normala" fick skaffa barn. Vad vore det för samhälle?
Paret som precis skaffade barn fick träffa Nina Stork, som driver kliniken där de inseminerade, och de pratade om vad man ska berätta för barnet när det undrar. "Sanningen", sade hon, "det blir bara problem om föräldrarna tycker det är ett problem, skäms eller har dåligt samvete." Det tror jag också på, och där oroar jag mig inte.
Jag berättade för min mamma igår också, om att vi hade ringt och gick och väntade på en tid. Hon blev glad, vilket gjorde mig glad. Jag vill att mina föräldrar ska bli glada vid tanken på barnbarn - jag vill ha med dem hela vägen, och att de ska finnas där och hjälpa oss. Och så tror jag att det kommer att bli.
Om bara vi lyckas med den där första svåra biten - att skaffa själva barnbarnet...
Jag vill ha barn!!!! Nuuuuu!!!
De pratade mycket om huruvida de gjorde rätt eller fel, om barnen blir mobbade, och om hur man ska förklara att det inte finns någon pappa. Jag förstår dem, vi pratar också en massa om det. Men, precis som en av kvinnorna sa "en tjej i min klass blev mobbad för att hon alltid hade med sig äggsmörgåsar". Att leva i en ovanlig familj betyder inte att man måste bli retad - och tänk om bara de som var "normala" fick skaffa barn. Vad vore det för samhälle?
Paret som precis skaffade barn fick träffa Nina Stork, som driver kliniken där de inseminerade, och de pratade om vad man ska berätta för barnet när det undrar. "Sanningen", sade hon, "det blir bara problem om föräldrarna tycker det är ett problem, skäms eller har dåligt samvete." Det tror jag också på, och där oroar jag mig inte.
Jag berättade för min mamma igår också, om att vi hade ringt och gick och väntade på en tid. Hon blev glad, vilket gjorde mig glad. Jag vill att mina föräldrar ska bli glada vid tanken på barnbarn - jag vill ha med dem hela vägen, och att de ska finnas där och hjälpa oss. Och så tror jag att det kommer att bli.
Om bara vi lyckas med den där första svåra biten - att skaffa själva barnbarnet...
onsdag 16 januari 2008
En sydafrikansk greve
Vi diskuterade Magdalena Ribbing (http://www.dn.se) och hennes tips om vad man ska göra när folk ställer dumma frågor, typ "Varför äter du inte upp svampen?" eller "När tänkte ni skaffa barn då?". Hennes förslag var att man svarar kort på frågan, och sen börja tala om något annat, som "Jag gillar inte svamp, har du sett vilka fina bordsdukar dom har använt?" för att få folk att fatta att de inte ska fortsätta på det spåret, om man inte vill vara direkt avsnoppande och fråga "Varför är du så intresserad av det?"
Och så reflekterade vi över hur många gånger vi kommer få frågan "Och vem är pappan då?"
Jag menar, det är ju en sak om folk vänligt nyfiket undrar hur vi gjorde. Åttifjärde gången är man säkert rätt trött på det med, men mycket hellre att folk som undrar faktiskt frågar, än att de bara tittar undrande. Att försynt fråga om det är okej att fråga hur vi gjorde är helt i sin ordning, och bör bemötas artigt och vänligt.
Men hur gör man med folk som inte är artiga och försynta, som tar för givet att det finns en pappa, och att det är okej att fråga efter honom?
"Då säger vi att han är en sydafrikansk greve" konstaterade AB. "Ja", sade jag, "en sydafrikansk vinodlare som behövde en arvinge men inte orkade föda upp en själv. Vi har lovat att lämna tillbaka barnet till honom när det fyller 16."
När vi hade skrattat färdigt slog det mig att det nog inte ens finns några sydafrikanska grevar. Men det gör ju bara svaret ännu bättre.
Så om någon undrar i framtiden kommer pappan till vårt barn vara en sydafrikansk greve. "Och om de inte tror på det" sade AB, "så säger vi att det är en boxare, från amerikanska södern. En svart."
Det sanningsenliga svaret kommer väl ligga nånstans emellan "det vet vi inte" och "det vill vi inte säga". Men en liten kreativ lögn kan ju göra livet mer intressant.
Och så reflekterade vi över hur många gånger vi kommer få frågan "Och vem är pappan då?"
Jag menar, det är ju en sak om folk vänligt nyfiket undrar hur vi gjorde. Åttifjärde gången är man säkert rätt trött på det med, men mycket hellre att folk som undrar faktiskt frågar, än att de bara tittar undrande. Att försynt fråga om det är okej att fråga hur vi gjorde är helt i sin ordning, och bör bemötas artigt och vänligt.
Men hur gör man med folk som inte är artiga och försynta, som tar för givet att det finns en pappa, och att det är okej att fråga efter honom?
"Då säger vi att han är en sydafrikansk greve" konstaterade AB. "Ja", sade jag, "en sydafrikansk vinodlare som behövde en arvinge men inte orkade föda upp en själv. Vi har lovat att lämna tillbaka barnet till honom när det fyller 16."
När vi hade skrattat färdigt slog det mig att det nog inte ens finns några sydafrikanska grevar. Men det gör ju bara svaret ännu bättre.
Så om någon undrar i framtiden kommer pappan till vårt barn vara en sydafrikansk greve. "Och om de inte tror på det" sade AB, "så säger vi att det är en boxare, från amerikanska södern. En svart."
Det sanningsenliga svaret kommer väl ligga nånstans emellan "det vet vi inte" och "det vill vi inte säga". Men en liten kreativ lögn kan ju göra livet mer intressant.
måndag 14 januari 2008
Viktiga datum
Den nionde januari är ett sådant där viktigt datum, som jag aldrig kommer att komma ihåg om jag inte skriver ner det. Det var i onsdags, då AB jobbade hemifrån, och därför kunde sitta i soffan bredvid mig när jag ringde till Reproduktionscentrum på sjukhuset och undersökte möjligheten för henne och mig att få barn genom insemination.
Jag var livrädd för samtalet ifråga, och tordes inte ringa innan vi hade kommit överrens om vad vi skulle göra om de var dumma. Vad skulle vi ta oss till, om de svarade med att "det går inte, det vet jag ingenting om, det får väl inte såna som ni göra?". När vi hade lagt upp en handlingsplan ("då får du ringa nästa gång och säga att det får vi visst det!"), och AB satt bredvid och höll mig i handen tordes jag ringa.
Barnmorskan som svarade var jättetrevlig. Hon frågade om vi hade bestämt vem av oss som skulle bära barnet, bad om ABs personnummer, förklarade att de skulle boka tid med en läkare och en kurator, och att det var viktigt att vi kom dit båda två, och var överhuvudtaget inte besvärlig alls.
På min bekymrade fråga om BMI-gränser förklarade hon att, jo, BMI över 35 var en absolut gräns. Varvid jag blev glad som en lärka, och kvittrade att det var inga problem, inga alls. Jag trodde att gränsen var 30, och då hade det blivit lite kärvare. Det är möjligt att jag är under 30 också när det väl blir dags, men jag lovar ingenting.
Nästa fråga var nästan lika avgörande: "Hur lång är väntetiden?". Ett år, hade vi läst oss till på nätet, kanske ett och ett halvt. "Ja", svarade barnmorskan (som jag för mitt liv inte kan komma ihåg namnet på - jag var upptagen med att komma ihåg att andas när hon svarade i telefonen och hörde inte på ordentligt) "efter det första mötet brukar vi kunna komma igång med behandlingen efter ungefär tre månader."
Tre månader!!!
Jag sken som en sol när jag lade på luren, överväldigad, vettskrämd och jättelycklig. Det kanske faktiskt kommer fungera det här!
AB blev lätt chockad av den något förkortade tidsplanen ("Så du menar att vi kommer bli föräldrar om typ ett år, inte om typ tre? Okej... Öhmm... Jaha...") Det är tur att jag känner henne väl, och vet att hon är förtjust. Egentligen. Hon blev bara lite rädd först, vilket inte är så ovanligt för henne. Men det är bra att någon av oss har vett att vara försiktig.
De hade dock inget schema upplagt för februari, och januari var fullbokat, så de skulle posta en tid till oss. Så nu sitter jag som en otålig hund vid brevinkastet varje dag när posten ska komma och väntar på ett kuvert stämplat med Landstinget.
Skicka någon gång då!
Jag var livrädd för samtalet ifråga, och tordes inte ringa innan vi hade kommit överrens om vad vi skulle göra om de var dumma. Vad skulle vi ta oss till, om de svarade med att "det går inte, det vet jag ingenting om, det får väl inte såna som ni göra?". När vi hade lagt upp en handlingsplan ("då får du ringa nästa gång och säga att det får vi visst det!"), och AB satt bredvid och höll mig i handen tordes jag ringa.
Barnmorskan som svarade var jättetrevlig. Hon frågade om vi hade bestämt vem av oss som skulle bära barnet, bad om ABs personnummer, förklarade att de skulle boka tid med en läkare och en kurator, och att det var viktigt att vi kom dit båda två, och var överhuvudtaget inte besvärlig alls.
På min bekymrade fråga om BMI-gränser förklarade hon att, jo, BMI över 35 var en absolut gräns. Varvid jag blev glad som en lärka, och kvittrade att det var inga problem, inga alls. Jag trodde att gränsen var 30, och då hade det blivit lite kärvare. Det är möjligt att jag är under 30 också när det väl blir dags, men jag lovar ingenting.
Nästa fråga var nästan lika avgörande: "Hur lång är väntetiden?". Ett år, hade vi läst oss till på nätet, kanske ett och ett halvt. "Ja", svarade barnmorskan (som jag för mitt liv inte kan komma ihåg namnet på - jag var upptagen med att komma ihåg att andas när hon svarade i telefonen och hörde inte på ordentligt) "efter det första mötet brukar vi kunna komma igång med behandlingen efter ungefär tre månader."
Tre månader!!!
Jag sken som en sol när jag lade på luren, överväldigad, vettskrämd och jättelycklig. Det kanske faktiskt kommer fungera det här!
AB blev lätt chockad av den något förkortade tidsplanen ("Så du menar att vi kommer bli föräldrar om typ ett år, inte om typ tre? Okej... Öhmm... Jaha...") Det är tur att jag känner henne väl, och vet att hon är förtjust. Egentligen. Hon blev bara lite rädd först, vilket inte är så ovanligt för henne. Men det är bra att någon av oss har vett att vara försiktig.
De hade dock inget schema upplagt för februari, och januari var fullbokat, så de skulle posta en tid till oss. Så nu sitter jag som en otålig hund vid brevinkastet varje dag när posten ska komma och väntar på ett kuvert stämplat med Landstinget.
Skicka någon gång då!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)