Ågren ågren. Jag vill ju inte börja praktik. Jag vill vara hemma med Signe. Denna insikt tajmas med massiv förkylning hos hela familjen och en ytterst kelsjuk Signe, som gråter när jag går utom synhåll. Hur ska det här gå till? Min fina praktikperiod inleds i alla fall med sjukfrånvaro, och sen får vi se.
Varför kunde jag inte ha insett i oktober hur abysmalt jobbigt det skulle bli att börja jobba i februari? Eller skulle jag kanske ha gjort likadant i alla fall? Det finns ju vissa ekonomiska aspekter, om man säger som så...
Hursom. Vill inte!
Visar inlägg med etikett ekonomi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ekonomi. Visa alla inlägg
söndag 21 februari 2010
onsdag 22 juli 2009
Möbler
Vi har beställt möbler för 5000 kr över nätet. Det känns helt vansinnigt, särskilt eftersom vi gjorde det med ungefär trettio sekunders betänketid klockan halv nio på kvällen, framför teven.
Men det följer vårt vanliga shoppingmönster: Först pratar vi i en halv evighet om vad vi skulle vilja ha, exakt vad vi skulle behöva, och hur det skulle se ut om vi kunde rita, bygga, sy eller snickra ihop det själv. Sen letar vi på alla upptänkliga ställen efter det vi behöver, på nätet och i affärer, och beklagar oss över att allt är för dyrt, har fel storlek, fel färg och skulle varit mycket bättre om vi gjort det själva. Särskilt jag tenderar att trycka på den där sista grejen (jag borde uppenbarligen blivit designer av allting istället för psykolog). Som regel förälskar vi oss totalt i något vi absolut inte har råd med, och sen lägger vi ner processen i några veckor. Därefter, när tiden gått en stund och vi faktiskt verkligen börjar behöva den där grejen, eller bara tröttnat på att inte ha den, så fattar vi väldigt snabbt ett gemensamt, fullkomligt ömsesidigt beslut om vilken av alla grejerna som vi har tittat på och förkastat vi ska köpa, och sen köper vi den, och är som regel jättenöjda.
Det var så det gick till när vi köpte vår nya tv, och det var faktiskt så det gick till när vi köpte Vilde förra året också. Och vår nya vardagsrumsmatta. Och, vad det beträffar, vår gamla vardagsrumsmatta. Det roliga i processen är väl just den där pausen som uppstår efter att vi kollat in utbudet och innan vi fattar beslutet. Vi behöver uppenbarligen en liten stund på oss att bearbeta frågan - och sen är vi nästan alltid helt överrens.
Det vi köpte denna gången var en skötbordsbyrå från Brio, som ska stå i vardagsrummet i vad jag kallar "bebishörnan", dvs den halva av rummet där vi förut hade ett matsalsbord och nu har en bänk, en fluffig matta, en skönt fåtölj och så småningom alltså också ett skötbord med förvaring.
Skötbordsbyrå Brio
Det andra vi köpte var en "BabyBay", möjligen det mest lyxanstrukna inköpet hittills. Vi har fått en alldeles utmärkt spjälsäng, som skulle ha stått bredvid min sida av sängen - men den är så stor att då kunde vi inte öppna balkongdörren. Vi kom fram till att balkongen är viktig för oss, så nu har vi investerat i en liten, rundad spjälsäng som hängs på vår säng, och inte är ivägen för balkongdörren. Förhoppningsvis kommer bebisen vilja sova där också...
(Annars vill säkert hunden det...)
Babybay
Vår andra stora möbelbedrift, förutom att trycka på datorknappar och göra internetköp, har varit att äntligen äntligen slipa och lacka vårt gamla vardagsrumsbord. Det passar perfekt i storlek och form, men har varit fult som stryk med flagnande vit färg och stora fläckar. Det tog två halva arbetsdagar att få bort färgen och slipa träet, men nu är det klart och fint och får nog komma upp från källaren där AB har lackat det idag, skulle jag tror. Hurra hurra!
Men det följer vårt vanliga shoppingmönster: Först pratar vi i en halv evighet om vad vi skulle vilja ha, exakt vad vi skulle behöva, och hur det skulle se ut om vi kunde rita, bygga, sy eller snickra ihop det själv. Sen letar vi på alla upptänkliga ställen efter det vi behöver, på nätet och i affärer, och beklagar oss över att allt är för dyrt, har fel storlek, fel färg och skulle varit mycket bättre om vi gjort det själva. Särskilt jag tenderar att trycka på den där sista grejen (jag borde uppenbarligen blivit designer av allting istället för psykolog). Som regel förälskar vi oss totalt i något vi absolut inte har råd med, och sen lägger vi ner processen i några veckor. Därefter, när tiden gått en stund och vi faktiskt verkligen börjar behöva den där grejen, eller bara tröttnat på att inte ha den, så fattar vi väldigt snabbt ett gemensamt, fullkomligt ömsesidigt beslut om vilken av alla grejerna som vi har tittat på och förkastat vi ska köpa, och sen köper vi den, och är som regel jättenöjda.
Det var så det gick till när vi köpte vår nya tv, och det var faktiskt så det gick till när vi köpte Vilde förra året också. Och vår nya vardagsrumsmatta. Och, vad det beträffar, vår gamla vardagsrumsmatta. Det roliga i processen är väl just den där pausen som uppstår efter att vi kollat in utbudet och innan vi fattar beslutet. Vi behöver uppenbarligen en liten stund på oss att bearbeta frågan - och sen är vi nästan alltid helt överrens.
Det vi köpte denna gången var en skötbordsbyrå från Brio, som ska stå i vardagsrummet i vad jag kallar "bebishörnan", dvs den halva av rummet där vi förut hade ett matsalsbord och nu har en bänk, en fluffig matta, en skönt fåtölj och så småningom alltså också ett skötbord med förvaring.
Skötbordsbyrå Brio
Det andra vi köpte var en "BabyBay", möjligen det mest lyxanstrukna inköpet hittills. Vi har fått en alldeles utmärkt spjälsäng, som skulle ha stått bredvid min sida av sängen - men den är så stor att då kunde vi inte öppna balkongdörren. Vi kom fram till att balkongen är viktig för oss, så nu har vi investerat i en liten, rundad spjälsäng som hängs på vår säng, och inte är ivägen för balkongdörren. Förhoppningsvis kommer bebisen vilja sova där också...
(Annars vill säkert hunden det...)
Babybay
Vår andra stora möbelbedrift, förutom att trycka på datorknappar och göra internetköp, har varit att äntligen äntligen slipa och lacka vårt gamla vardagsrumsbord. Det passar perfekt i storlek och form, men har varit fult som stryk med flagnande vit färg och stora fläckar. Det tog två halva arbetsdagar att få bort färgen och slipa träet, men nu är det klart och fint och får nog komma upp från källaren där AB har lackat det idag, skulle jag tror. Hurra hurra!
fredag 23 januari 2009
Helt ohemligt
Nu är vi helt ohemliga, man kan knappast vara mer outad än på Facebook... Äntligen får jag skriva vad jag vill i "statusraden", nämligen "C mår illa och är trött". Det har jag velat skriva fyra gånger om dagen i två månader nu, och nu är det fritt fram.
Berättade till och med för chefen på mitt extrajobb idag, eftersom vi ändå stod och pratade om sommaren och hon undrade hur lång tid jag har kvar på mina studier (utläses: hur länge jag kommer vilja fortsätta jobba extra...). Hon grattade och jag klargjorde att jag ville jobba hela våren och förmodligen sommaren också, men tar en paus i början av hösten (såklart). Men sen är jag nog beredd att jobba igen framåt vintern, efter några månader - det är bara någon helg i månaden det handlar om. Vi får väl se, det beror ju allt på hur det blir.
Jag vill planera och samtidigt inte. Å ena sidan känns det bra att måla upp en bild - vi ska vara föräldralediga så och så, jag tänker så här och så här med jobbet och studierna. Men å andra sidan - vi ska se att allt går bra med barnet först. Och jag vet ju ingenting om hur jag kommer att må i sommar. Eller i höst. Hur det går med amning, med rutiner, med barnet. Om jag kommer vilja fly fältet och vara tacksam över att göra något annat ett tag. Eller om det kommer att kännas outhärdligt att lämna familjen och inte vara värt det för några pengar i världen. Det visar sig, helt enkelt.
Runt den 20e augusti eller så.
Berättade till och med för chefen på mitt extrajobb idag, eftersom vi ändå stod och pratade om sommaren och hon undrade hur lång tid jag har kvar på mina studier (utläses: hur länge jag kommer vilja fortsätta jobba extra...). Hon grattade och jag klargjorde att jag ville jobba hela våren och förmodligen sommaren också, men tar en paus i början av hösten (såklart). Men sen är jag nog beredd att jobba igen framåt vintern, efter några månader - det är bara någon helg i månaden det handlar om. Vi får väl se, det beror ju allt på hur det blir.
Jag vill planera och samtidigt inte. Å ena sidan känns det bra att måla upp en bild - vi ska vara föräldralediga så och så, jag tänker så här och så här med jobbet och studierna. Men å andra sidan - vi ska se att allt går bra med barnet först. Och jag vet ju ingenting om hur jag kommer att må i sommar. Eller i höst. Hur det går med amning, med rutiner, med barnet. Om jag kommer vilja fly fältet och vara tacksam över att göra något annat ett tag. Eller om det kommer att kännas outhärdligt att lämna familjen och inte vara värt det för några pengar i världen. Det visar sig, helt enkelt.
Runt den 20e augusti eller så.
måndag 12 januari 2009
Liten vardagstragedi
Det står lite dåligt till med Vilde, vår stackars lillkille. I början av förra veckan började hans högra framben spöka, han haltade av och till och blev lite svullen. Det är benet som han bröt i somras, så vi blev såklart skiträdda, och när det inte hade gått över på ett par dar ringde vi djursjukhuset, vars ortoped turligt nog hade tid i torsdags. Jag var i skolan och AB åkte dit med honom. Hon höll mig underrättad via SMS, och det sista löd något i stil med: "Nu åker jag hem, och Vilde ska opereras." Han fick lämnas på sjukhuset under eftermiddagen och bli sövd och skäras i, stackarn, för röntgen hade visat något vi faktiskt hade misstänkt i förväg; ett av stiften som lämnades kvar i hans ben i somras hade börjat röra på sig. Det var orsaken till haltningen som kom av och till, när stiftet rörde sig in och ut ur benet förstås, och svullnaden på insidan av armbågen.
Faktum är att vi blev lite lättade när vi fick reda på vad det var, för vi hade haft hemska fantasier om att vi hade överansträngt honom eller på något annat sätt var skyldiga till hältan. Men det var vi inte - kroppen hade bara bestämt sig för att stöta ut den främmande prylen i benet, och så var det med det.
Så han opererades, och vi fick hem honom rätt sent torsdag kväll. Sen dess har han haltat på det ömkligaste vis, har ett två centimeter ihopsytt sår på insidan av höger armbåge, och ser återigen för jäkla löjlig ut i plasttratten som hindrar honom från att slicka på såret. Det är så trist att se honom sådan igen - han var ju frisk ju! Fick busa med kompisen Grim och vara lös lite ibland och hoppa upp och ner från sängen på eget bevåg. Nu är vi tillbaka på korta kissturer i koppel och absolut inget busande. Vi har till och med tagit bort hans favoritleksaker för att han inte ska busa med dem - sömn och kel och stillsamt bentuggande är hans tillvaro just nu. Trååååkigt, tycker både vi och vovven.
Men det läker ju. Såret ser fint ut, och han har redan börjat stödja litegrann på tassen. Får det bara läka ifred utan komplikationer är han nog tillbaka på banan igen om några veckor.
Lillkillen.
Det är dock rätt jobbigt att vår försäkring har ett maxbelopp per 12 månader på 40 000 som brändes redan i somras. Så denna operation som gick på knappt 5000 fick vi betala ur egen ficka. Inte alls roligt, vi hade behövt de pengarna till annat. Ibland blir det inte som man vill, helt enkelt. Det är i alla fall skönt att vi rent faktiskt har pengarna och kan betala - även om det svider i plånboken. Aldrig mer djur utan ekonomiska marginaler! Jag har gjort det förut, och det är inte roligt.
Faktum är att vi blev lite lättade när vi fick reda på vad det var, för vi hade haft hemska fantasier om att vi hade överansträngt honom eller på något annat sätt var skyldiga till hältan. Men det var vi inte - kroppen hade bara bestämt sig för att stöta ut den främmande prylen i benet, och så var det med det.
Så han opererades, och vi fick hem honom rätt sent torsdag kväll. Sen dess har han haltat på det ömkligaste vis, har ett två centimeter ihopsytt sår på insidan av höger armbåge, och ser återigen för jäkla löjlig ut i plasttratten som hindrar honom från att slicka på såret. Det är så trist att se honom sådan igen - han var ju frisk ju! Fick busa med kompisen Grim och vara lös lite ibland och hoppa upp och ner från sängen på eget bevåg. Nu är vi tillbaka på korta kissturer i koppel och absolut inget busande. Vi har till och med tagit bort hans favoritleksaker för att han inte ska busa med dem - sömn och kel och stillsamt bentuggande är hans tillvaro just nu. Trååååkigt, tycker både vi och vovven.
Men det läker ju. Såret ser fint ut, och han har redan börjat stödja litegrann på tassen. Får det bara läka ifred utan komplikationer är han nog tillbaka på banan igen om några veckor.
Lillkillen.
Det är dock rätt jobbigt att vår försäkring har ett maxbelopp per 12 månader på 40 000 som brändes redan i somras. Så denna operation som gick på knappt 5000 fick vi betala ur egen ficka. Inte alls roligt, vi hade behövt de pengarna till annat. Ibland blir det inte som man vill, helt enkelt. Det är i alla fall skönt att vi rent faktiskt har pengarna och kan betala - även om det svider i plånboken. Aldrig mer djur utan ekonomiska marginaler! Jag har gjort det förut, och det är inte roligt.
söndag 28 september 2008
Nya jobbet
Det här är första helgen på mitt nya jobb, eller första helgen jag sitter ensam i alla fall. Jag har varit här tre gånger förut, tillsammans med gode vännen O. som förmedlade jobbet till mig.
Det här måste varit det absolut enklaste jobbsökandet någonsin. O. ringde en lördag och sade ungefär "Jo du, det här jobbet I. hade, hon tyckte inte det passade henne, vill du ha det istället? Jag lovade min chef att jag skulle hitta nån, och du sade ju att du ville ha ett extrajobb." Vad svarar man på sånt? Man svarar ja tack! och ser glad ut.
Kanske för att det gick så väldigt lätt har jag ändå varit lite kluven till att börja. Inte egentligen till det här jobbet, men till att börja jobba. Min lata sommar var underbar, och idén att sätta full fart igen var ytterst otrevlig. Det är den fortfarande, om än en bister realitet vid det här laget. Jag skulle, i ärlighetens namn, hellre tillbringa helgen i skogen eller gosandes i soffan med AB och Vilde, än sittandes på ett kontor i ett tomt sjukhus i väntan på att telefonen ska ringa.
Det är nämligen det jag gör. Sjukhuset har en vikarieförmedling öppen på helgerna, där jag eller någon av mina förtjusande kollegor O. eller E. sitter fredag eftermiddag och hela dagen lördag och söndag och hjälper avdelningar som får in sjukskrivningar. Det ringer någon, man tar uppgifterna, sen slår man i pärmar eller på datorn efter folk att ringa till, sen ringer man dom, och när man antingen fått ett ja eller har ringt alla man kan ringa så hör man av sig till avdelningen igen och berättar hur det har gått. Det är väldigt likt mitt förra jobb på säkerhetsföretaget, som jag sade upp mig från för ett år sedan.
Arbetsuppgifterna är i alla fall lika. Men här slipper jag galna kollegor som pratar högljutt över huvudet på mig, och ljudet av tusentals ringande telefoner. Jag slipper dålig luft och dåligt ljus och jag har ett fönster, som vetter ut mot en skogsklädd ås som just nu har fantastiska höstfärger. Det förra jobbet var djupt ner i en bunker... Jag slipper jobba natt eller bisarrt långa pass, här är det 8-18 dagtid som gäller, inte alla tider på dygnet hur länge som helst. Jag slipper ha uniform, och sitter just nu i fluffig ylletröja och fårskinnstofflor. Det är inte 90 minuters restid bara för att ta sig till jobbet, utan 15 min med cykel, kanske 5 med bil om det kniper. Och, inte minst, det är en och en halv gånger så bra betalt. Det är ett bra jobb, helt enkelt.
Och vår ekonomi behöver att jag jobbar. Eller snarare - vår livsstil och ekonomiska standard behöver att jag jobbar. Vi har en rätt dyr bostadsrätt, en bil och har lagt mer pengar på vår sjukliga hund än vad vi kanske skulle ha önskat. Dessutom har mitt körtkort kostat en mindre förmögenhet. Vi åkte till Skottland i våras, och vi ska till Portugal i november, båda med ABs jobb, men i alla fall. Det kostar pengar, och i år har vi varit tvungna att äta av våra sparpengar istället för att fylla på dem. Det har varit värt det, men det vore schysst att vända trenden lite, och då behöver jag jobba.
Men det känns otroligt skönt att känna att jag har ett val. Det är helt och hållet ABs förtjänst, utan henne skulle min situation vara mycket mycket sämre. Jag har mycket längre kvar på min utbildning än jag har CSN till. Men med ABs lön tillsammans med mina studielån och extrajobb så klarar vi oss alldeles utmärkt - jag har aldrig haft det så här bra ekonomiskt. Och jag har aldrig, inte ens som barn, haft det så här tryggt ekonomiskt. Även om jag skulle få sparken, även när mitt CSN tar slut, och även om AB också får sparken, så kommer vi att klara oss. Hennes A-kassa och våra sparpengar räcker för oss att leva på. Inte som vi lever nu, och vi kanske skulle vara tvungna att flytta, men vi skulle klara oss.
Mina gamla fantasier om att stå ensam på en tågstation utan pengar och med alla mina tillhörigheter i en plastpåse har försvunnit. Jag känner inte längre att ekonomisk ruin lurar precis runt hörnet. Det är otroligt skönt. Och det gör också att det här jobbet känns mycket bättre. Jag tror att jag är rätt bra på det, men om min chef inte skulle hålla med och ge mig sparken, så går inte världen under för det. Jag måste inte klara det här till varje pris. Jag gör mitt bästa, och behöver inte oroa mig jättemycket för vad som händer om det inte skulle vara tillräckligt.
Det är väldigt skönt att kunna känna så.
Det här måste varit det absolut enklaste jobbsökandet någonsin. O. ringde en lördag och sade ungefär "Jo du, det här jobbet I. hade, hon tyckte inte det passade henne, vill du ha det istället? Jag lovade min chef att jag skulle hitta nån, och du sade ju att du ville ha ett extrajobb." Vad svarar man på sånt? Man svarar ja tack! och ser glad ut.
Kanske för att det gick så väldigt lätt har jag ändå varit lite kluven till att börja. Inte egentligen till det här jobbet, men till att börja jobba. Min lata sommar var underbar, och idén att sätta full fart igen var ytterst otrevlig. Det är den fortfarande, om än en bister realitet vid det här laget. Jag skulle, i ärlighetens namn, hellre tillbringa helgen i skogen eller gosandes i soffan med AB och Vilde, än sittandes på ett kontor i ett tomt sjukhus i väntan på att telefonen ska ringa.
Det är nämligen det jag gör. Sjukhuset har en vikarieförmedling öppen på helgerna, där jag eller någon av mina förtjusande kollegor O. eller E. sitter fredag eftermiddag och hela dagen lördag och söndag och hjälper avdelningar som får in sjukskrivningar. Det ringer någon, man tar uppgifterna, sen slår man i pärmar eller på datorn efter folk att ringa till, sen ringer man dom, och när man antingen fått ett ja eller har ringt alla man kan ringa så hör man av sig till avdelningen igen och berättar hur det har gått. Det är väldigt likt mitt förra jobb på säkerhetsföretaget, som jag sade upp mig från för ett år sedan.
Arbetsuppgifterna är i alla fall lika. Men här slipper jag galna kollegor som pratar högljutt över huvudet på mig, och ljudet av tusentals ringande telefoner. Jag slipper dålig luft och dåligt ljus och jag har ett fönster, som vetter ut mot en skogsklädd ås som just nu har fantastiska höstfärger. Det förra jobbet var djupt ner i en bunker... Jag slipper jobba natt eller bisarrt långa pass, här är det 8-18 dagtid som gäller, inte alla tider på dygnet hur länge som helst. Jag slipper ha uniform, och sitter just nu i fluffig ylletröja och fårskinnstofflor. Det är inte 90 minuters restid bara för att ta sig till jobbet, utan 15 min med cykel, kanske 5 med bil om det kniper. Och, inte minst, det är en och en halv gånger så bra betalt. Det är ett bra jobb, helt enkelt.
Och vår ekonomi behöver att jag jobbar. Eller snarare - vår livsstil och ekonomiska standard behöver att jag jobbar. Vi har en rätt dyr bostadsrätt, en bil och har lagt mer pengar på vår sjukliga hund än vad vi kanske skulle ha önskat. Dessutom har mitt körtkort kostat en mindre förmögenhet. Vi åkte till Skottland i våras, och vi ska till Portugal i november, båda med ABs jobb, men i alla fall. Det kostar pengar, och i år har vi varit tvungna att äta av våra sparpengar istället för att fylla på dem. Det har varit värt det, men det vore schysst att vända trenden lite, och då behöver jag jobba.
Men det känns otroligt skönt att känna att jag har ett val. Det är helt och hållet ABs förtjänst, utan henne skulle min situation vara mycket mycket sämre. Jag har mycket längre kvar på min utbildning än jag har CSN till. Men med ABs lön tillsammans med mina studielån och extrajobb så klarar vi oss alldeles utmärkt - jag har aldrig haft det så här bra ekonomiskt. Och jag har aldrig, inte ens som barn, haft det så här tryggt ekonomiskt. Även om jag skulle få sparken, även när mitt CSN tar slut, och även om AB också får sparken, så kommer vi att klara oss. Hennes A-kassa och våra sparpengar räcker för oss att leva på. Inte som vi lever nu, och vi kanske skulle vara tvungna att flytta, men vi skulle klara oss.
Mina gamla fantasier om att stå ensam på en tågstation utan pengar och med alla mina tillhörigheter i en plastpåse har försvunnit. Jag känner inte längre att ekonomisk ruin lurar precis runt hörnet. Det är otroligt skönt. Och det gör också att det här jobbet känns mycket bättre. Jag tror att jag är rätt bra på det, men om min chef inte skulle hålla med och ge mig sparken, så går inte världen under för det. Jag måste inte klara det här till varje pris. Jag gör mitt bästa, och behöver inte oroa mig jättemycket för vad som händer om det inte skulle vara tillräckligt.
Det är väldigt skönt att kunna känna så.
tisdag 12 augusti 2008
Hösten?
Vi hade vänner här på middag i lördags, vilket var mycket trevligt. Nånstans halvvägs igenom middagen och efter lagom mycket vin konstaderade jag med glatt humör att: "Jag har ingen aning om vad jag ska göra i höst, jag hänger helt löst, och det konstiga är att det inte stör mig särskilt mycket. Det känns som om det kommer lösa sig, hur det än blir." Det var sant när jag sade det, men det har gått över nu.
Det har slutligen sjunkit in att sommaren är över nu. Det är i mitten av augusti, snart är hösten här, och alla andra är på väg tillbaka till sina jobb eller studier. Om bara några veckor kommer ingen annan att hasa omkring hemma utan något särskilt att göra, och jag kan inte längre gömma mig bakom en känsla av semester och ledighet. Jag har ingenting att göra, och alla andra börjar jobba nu. Nu stör det mig.
Jag har skickat ett mail till den som är ansvarig för intagningen på psykologprogrammet och frågat hur det blir i höst. Jag skickade ett i juni också utan att få svar, men jag skyller det på semestern. Jag hoppas verkligen han svarar på det här - jag är rätt säker på att jag mailar rätt person, men det kan ju ha hänt något sen vi pratades vid för ett halvår sedan. Jag hoppas att han kommer ihåg mig. Jag hoppas att jag kommer in.
Jag har sökt lite jobb, jag fick äntligen iväg en provöversättning jag jobbat med, och jag sökte ett jobb som personlig assistent. Det var redan tillsatt, men de behövde timvikarier och skulle höra av sig i september om de tyckte att min ansökan var intressant. Men jag borde söka mer jobb.
Jag har nog aldrig varit så här lite anknuten till något annat förut. Inget jobb, inga studier - jättekonstigt. Jag vet inte om jag kommer gå på CSN i höst, eller jobba, eller helt enkelt inte få in några pengar. Det känns konstigt. Konstigt och lite oroligt.
Men inte helt förskräckligt. För jo, jag tror nog att det kommer att lösa sig. Och jag har ett bra liv tills det gör det.
Nu ska jag sluta skriva blogg och börja skriva annat. För jo, ett sånt projekt har jag ju faktiskt. Om ingen vill anställa mig kan jag i alla fall skriva.
Det har slutligen sjunkit in att sommaren är över nu. Det är i mitten av augusti, snart är hösten här, och alla andra är på väg tillbaka till sina jobb eller studier. Om bara några veckor kommer ingen annan att hasa omkring hemma utan något särskilt att göra, och jag kan inte längre gömma mig bakom en känsla av semester och ledighet. Jag har ingenting att göra, och alla andra börjar jobba nu. Nu stör det mig.
Jag har skickat ett mail till den som är ansvarig för intagningen på psykologprogrammet och frågat hur det blir i höst. Jag skickade ett i juni också utan att få svar, men jag skyller det på semestern. Jag hoppas verkligen han svarar på det här - jag är rätt säker på att jag mailar rätt person, men det kan ju ha hänt något sen vi pratades vid för ett halvår sedan. Jag hoppas att han kommer ihåg mig. Jag hoppas att jag kommer in.
Jag har sökt lite jobb, jag fick äntligen iväg en provöversättning jag jobbat med, och jag sökte ett jobb som personlig assistent. Det var redan tillsatt, men de behövde timvikarier och skulle höra av sig i september om de tyckte att min ansökan var intressant. Men jag borde söka mer jobb.
Jag har nog aldrig varit så här lite anknuten till något annat förut. Inget jobb, inga studier - jättekonstigt. Jag vet inte om jag kommer gå på CSN i höst, eller jobba, eller helt enkelt inte få in några pengar. Det känns konstigt. Konstigt och lite oroligt.
Men inte helt förskräckligt. För jo, jag tror nog att det kommer att lösa sig. Och jag har ett bra liv tills det gör det.
Nu ska jag sluta skriva blogg och börja skriva annat. För jo, ett sånt projekt har jag ju faktiskt. Om ingen vill anställa mig kan jag i alla fall skriva.
söndag 27 juli 2008
Ekonomidiskussion en söndagseftermiddag
AB: - Plötsligt slår det mig att det är jag som äger allting här...
C: - Jepp, så är det.
AB: - Mina ekonomipärmar är mycket tjockare än dina...
C: - Du, det skulle de ha varit även om det var jag som ägde allting, vi skulle bara haft mycket mindre koll då.
AB: - Jo, så är det kanske... Men i alla fall.
C: - Det kan ju hänga ihop med att du är tio år äldre än mig och förvärvsarbetar.
AB: - Jo, men jag vill bara inte att du ska känna dig förfördelad...
C: - Hmm... Få se... Min rika fru köper en massa dyra saker åt mig? Nej, jag känner mig inte förfördelad.
C: - Jepp, så är det.
AB: - Mina ekonomipärmar är mycket tjockare än dina...
C: - Du, det skulle de ha varit även om det var jag som ägde allting, vi skulle bara haft mycket mindre koll då.
AB: - Jo, så är det kanske... Men i alla fall.
C: - Det kan ju hänga ihop med att du är tio år äldre än mig och förvärvsarbetar.
AB: - Jo, men jag vill bara inte att du ska känna dig förfördelad...
C: - Hmm... Få se... Min rika fru köper en massa dyra saker åt mig? Nej, jag känner mig inte förfördelad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)