Vildeliten skadad

Vi var ute och gick en kort promenad i dag. Det regnade, vi hade våra fina regnkläder på oss alla tre, och Vilde fick gå lös med bara halsbandet på. Vi hade precis passerat en trottoarkant, och av någon anledning stannade hundlillen till lite och vi hann framför honom. Sen hör vi plötsligt att han vrålar bakom oss. När vi vänder oss om ligger han på den våta asfalten och skriker rakt ut.

Jag rusade fram till honom och lyfte upp honom, och AB sade: "Han har ju brutit benet." Det högra frambenet hängde konstigt, och han skrek och skrek. AB sprang och hämtade bilen och jag gick långsamt efter henne i regnet med lilla Vilde vrålande i famnen.

Vi trasslade oss in i bilen, körde till djursjukhuset och trasslade oss ut igen med en skrikande Vilde. När vi väl hade kommit så långt skrek han bara om jag rörde honom, inte annars, men om något kom emot hans ben vrålade han hjärtskärande och bet mig hårt. Jag är fortfarande alldeles röd och sårig på handen - men jag nändes inte ta bort den från honom, det verkade som om han blev lite lite lugnare av att bitas, och då fick han gärna tugga min hand till slamsor om han ville.

Inte för att han kan tugga någon till slamsor. Lillkillen.

Efter långa väntestunder och mycket oro fick han lugnande så att han helt tuppade av, andades långsamt och blev läskigt grå om tandköttet, och sen röntgades han. Benet var brutet. Riktigt illa brutet, förmodligen flera frakturer, och precis i armbågsleden. "Här, här ska det sitta ihop", sade veterinären och visade på en svart bit på röntgenplåten som borde ha varit vit av ben.

Sen lade vi honom i en vagn med en fluffig rosa pläd, fick skriva på papper som i stort gick ut på att vi lovade att betala för vad de tänkte göra med honom, och sedan var vi tvungna att låta dem rulla iväg med honom. Utan att han vaknade och tittade på oss, och utan att få se var de tog vägen med honom. Nu ligger han i någon bur på sjukhuset med dropp och smärtstillande och väntar på operation.

Förmodligen opereras han imorgon, vi kan ringa vid 11 och få besked. I bästa fall får vi hämta honom ett par dagar efter operationen, så allra allra tidigast på onsdag, förmodligen torsdag, eller ännu senare. Veterinären kunde inte säga så mycket, de väntade fortfarande på att en ortoped skulle titta på hans ben, men det ser på det stora hela inte bra ut. Det är ett komplicerat ställe att få benbrott på, och det finns en risk att leden aldrig blir bra. På den positiva sidan så är han ung (så ung! Vår stackars stackars lilla valpunge!), och liten och lätt (jag är så glad att det inte är en bennesenner vi har), så det finns en chans att han läker.

Sex till åtta veckor brukar rehabiliteringen ta, sade veterinären. Om allt går bra. Hela sommaren!

Vi lämnade honom där nästan fyra timmar efter att vi kom in med honom, och sen bara grät vi en lång stund. Vi gråter fortfarande av och till. Det fattas en Vilde här hemma! Han ska springa runt här och busa med sin mjukisflodhäst, hoppa upp i soffan bredvid oss och tigga godis när vi lagar mat. Jag saknar honom!

Nu ska vi försöka få ordning här hemma litegrann, efter en helgs lajvande jag kanske skriver om någon annan gång. Men mest saknar vi vår lilla hundvalp.

Ägglossning och djurpark

I går var jag med en god vän till en djurpark med Vildeliten. Det var jätteroligt, även om jag blev rätt trött över att vakta valp på nya ställen hela tiden. Och han fick massor med miljöträning. Jag är så otroligt stolt över honom - han är full av energi och oerhört nyfiken, men han är inte hetsig. Inget skällande, inget hysteriskt dragande - bara vänligt nyfiken och glad. Jätteskönt! Och när jag sätter mig ner och tar honom i knät eller lägger en filt åt honom på marken, då lägger han sig ner och somnar efter en stund. Han kan slappna av på främmande platser, och det känns oerhört värdefullt.

För övrigt så kissade jag på en sticka för första gången någonsin i lördags, och funderade på hur många gånger jag kommer att behöva göra det i framtiden. Det är något slags ägglossningstest, och det visade sig att jag hade gissat rätt - i lördags hade jag ägglossning.

Det innebar att hade vi velat börja inseminationen innan sommaren så hade vi inte kunnat. Man har två dar på sig - dagen då stickan ger utslag, och dagen efter. Så är det på en fredag kan man göra det samma dag, är det på en söndag kan man göra det på måndagen. Men är det på en lördag så är det kört, för det är stängt både lördag och söndag.

Sen är det midsommar, och de har inte öppet igen förrän augusti.

I söndags var jag väldigt ledsen. I ett alternativt universum var jag på sjukhuset och blev gravid, och det gjorde hela dagen rätt grå. Även om jag inte håller på och planerar en massa och letar barnvagnar på nätet just nu, så sitter längtan där som en klump i magen. Så jag var lite ledsen.

Hund och sommarplaner

Jag har haft mens en gång efter operationen, och nu misstänker jag att jag kommer få ägglossning alldeles strax. Vi har bestämt oss för att vänta till hösten med insemination, vilket känns lite konstigt, men helt rätt. Efter att ha väntat och längtat och väntat igen sen i januari (eller egentligen sedan typ 2001) är det lite mysko att bestämma sig för att med flit vänta tre månader till.

Men jag tror att det spelar in att det är tre månader. Inte "sen nån gång" eller om "länge". Utan till hösten. Nu händer det faktiskt, nu är det på gång. Alla undersökningar är gjorda, allt köande är klart - nästa steg är själva befruktningen.

Så då är det kanske inte så konstigt att vi väljer att ta en paus innan vi sätter igång.

Jag har ledigt denna sommar. Eller nåja. Jag håller på med en provöversättning som eventuellt kommer att ge mig jobb när den är färdig, så vi får väl se. Dessutom ska jag ta körkort. Och uppfostra en valpsing. Men jag gör ingenting som ger mig pengar - vi lever på ABs lön och skatteåterbäring. Våra besparingar har vi behändigt låst i långsiktiga fonder, så de kommer vi inte åt även om vi hade velat. Men vi kommer klara oss bra ändå, det är jag rätt säker på. När vi inte gör extravaganta saker som åker till Skottland, köper ny platt-TV eller en rasren hundvalp, så är vi inte särskilt dyra i drift.

Hur som helst så tänker jag ägna sommaren åt mig själv. Viktiga saker som jag behöver göra i mitt liv - som att tänka och skriva. Vila och dra ner på tempot, innan det förmodligen går upp väldigt mycket igen. Jag hoppas komma in på min utbildning igen till hösten, förmodligen gravid och med ett extrajobb. Och därefter kommer vi vara föräldrar, och jag undrar om saker kommer lugna ner sig igen innan pensionen? Nu är det lugnt, i alla fall, och jag ska försöka utnyttja det till att, just det, lugna ner mig.

En hundvalp är en bra hjälp. Vi växlar mellan att vara oerhört stolta och känna oss som världens bästa hundägare och att vara helt desperata och frustrerade, känna oss misslyckade och vilja slänga ut den lilla råttan genom fönstret. Vilket det blir beror alldeles på situationen.

Vi gick på stan en sväng över lunch igår, och åt sallad på en uteservering. Medan vi åt låg Vilde på min tröja bredvid våra stolar. Vi höll kopplet kort och gav honom lite mat precis framför nosen på honom, och han nöjde sig med det. Efter en stund lade han sig ner, och efter ytterligare en liten stund somnade han. Medan det gick massor med folk fram och tillbaka framför honom, det var en hel mängd andra fullsatta bord runtomkring, inklusive ett med en barnfamilj med barnvagn precis bredvid honom. Familjen som hade barnvagnen reste sig dessutom halvvägs igenom vår måltid och drog iväg med vagnen, tio centimeter framför hans nos där han låg. Han tittade intresserat och uppmärksamt utan att röra en fena, och sedan lade han sig tillrätta igen.

Jag blev så rörd att jag fick tårar i ögonen. För mig är det ett kvitto på att han litar på oss och accepterar vårt ledarskap. Om vi säger att något är lugnt, då är det lugnt, verkar han tänka, och lägger sig ner och sover. Dessutom verkar hans tidigare rädsla för främlingar helt ha gått över, vilket är helt fantastiskt. Inget skällande, hoppande hysteriskt beteende - bara lugn och acceptans. Otroligt bra!

Men vi har förlorat slaget om sängen. Inatt var första natten vi bestämde oss för att ge upp. Vår sömn har blivit avbruten tre fyra gången varje natt sedan han flyttade in av att han vaknar och vill komma upp till oss, och AB börjar bli seriöst less på det. Hon har mycket svårare att somna om än jag, och är mycket mer lättväckt, och valpen sover i sin korg på hennes sida av sängen. Nu börjar sömnbristen märkas. Vi började spekulera i om det inte faktiskt vore enklare att bara låta honom smyga upp och låta honom vara. Det var det - inatt. Men när vi på morgonen försökte lägga oss tillbaka i sängen och gosa lite var det helt omöjligt att få honom att förstå att han inte skulle hoppa upp till oss - all vår gostid gick åt till att putta ner hunden från sängen.

Kampen går vidare.

Nästa strategi är att lära in ett alternativt beteende - just nu klickertränar jag honom att sätta sig i korgen när jag är i sängen. Förhoppningsvis är det rätt väg att gå. Annars får vi börja ta sömnpiller - eller ge dem till honom.

Läget just nu...