Vintermys

Signe på ABs rygg, hunden framför i spåret, vi två ute på skidor med våra små, på väg nånstans, helst i vinterskogen. Det är magiskt. Lustigt nog var det lika magiskt idag, runt runt i en park mitt i stan, medan skymningen föll och slottet och domkyrkan blev tydligare och tydligare upplysta mot mörk natthimmel. Vilde fick äntligen utlopp för sin draglust, han svepte med matten som höll i kopplet och strävade framåt framåt hela tiden. Nu är han trött och sover, iklädd varm kofta. Signe leker glad på madrassen i vardagsrummet, AB laptopsurfar bredvid, och jag sitter (!) för mig själv (!) med en varm (!) kopp thé och har det bra. Allt som det ska vara.

Tönta?

Jag och Signe kom överrens om imorse att det heter tönta. Inte tenta. För den är väldigt töntig. Särskilt fråga två, värd 4 av 26 poäng, som jag överhuvudtaget inte hade en enda aning om och skrev något helt fel på, den frågan var väldigt töntig. Vi får se om jag får godkänt trots fråga två. Annars får jag väl göra om töntan då.

Signe sover, och det är skönt, för nu är jag trött. Det känns som om mitt huvud är fullt av bomull. Hela jag är nog full av bomull, när jag tänker efter.

Fluff.

Status och tenta

Allt bra här, allt dåligt, allt som vanligt. Signe är underbar, skitjobbig och jättefin. AB är världens bästa fru och mamma, som tappar humöret och som jag grälar med två gånger om dan. Jag är fantastisk och hopplös och välmenande och argsint i en enda röra. Hunden skäller så att vi blir galna, och lockar Signe till skratt. Fast jag fick henne också att skratta idag, med pruttljud på magen.

På tisdag är det tenta, och det enda som ger mig förtröstan inför den är minnet från när jag oroade mig för att inte klara studierna när vi har Signe, och ifall jag skulle bli tvungen att lägga mer än fem terminer på att bli klar. AB sade "Det kommer du inte behöva. Det ska jag hjälpa dig med." och då vet jag att det är så. Det kommer att lösa sig. Jag har för övrigt läst boken och gått på föreläsningarna, så tentan klarar sig säkert. Signe är fantastiskt bra mot prokrastinering. Men kanske inte för koncentrationen.

Vinterhumör

Äh blää.

Det här är inte en bra tid på året för mig. Det hjälper att komma ihåg det, att slutet av vintern alltid suger. Det har varit mörkt alldeles för länge, och framåt februari mår jag inte bra längre. Igår satt jag och grät i hallen och var uppriktigt rädd för att bli sjuk, alltså att bli deprimerad på riktigt, att inte klara av min vardag och mitt liv och behöva vård och mediciner.

Men efter gråt och kramar och lite mer funderande så mådde jag okej igen, och jag tror inte att det egentligen är någon fara. Jag kan stundtals bli väldigt väldigt ledsen utan någon större yttre orsak, och deppar rätt frekvent, men jag är samtidigt ofta rejält glad. Flera gånger om dagen går jag runt och ler för att mitt liv är så bra, skrattar och tycker att saker är roliga, så jag tror egentligen inte alls att det är någon fara med mig. Det är bara vinter. Blää.

Och det har varit en jobbig månad. Jag minns att vi två veckor in på det nya året konstaterade att 2010 började riktigt uselt, och eftersom de två senaste veckorna var skitjobbiga och en månad har runt fyra veckor så är det lätt att räkna ut att januari inte var någon höjdare. Jag är arg och less och sliten och vill inte må så här och vill inte ha det så här. Det är kanske inte så konstigt att jag sätter mig och gråter.

Vi jobbar på det. Inte så mycket mer eller annat man kan göra. Och vi är duktiga och effektiva vad vi än gör, så vi löser säkert det här också. Dessutom är det snart vår och då kommer solen tillbaka, och det blir varmt och Signe kommer kunna krypa och vara mindre frustrerad och AB kommer vara hemma och slippa sina långa jobbresor och jag kommer ha praktik en kvart bort och komma hem efter fyra varje dag. Vi kan gå ut i skogen och känna vårlukter och leka med hunden och vara ute tillsammans, och rätt vad det är så är allt bra igen. Så det så.

Och rätt vad det är kommer jag en gång för alla fatta att jag inte har något jag behöver kompensera för, att jag är bra som människa och att det inte är något fel på mig, och sluta anstränga mig så förbannat. Rätt vad det är kommer jag komma ihåg hur man gör när man slutar prestera och börjar leva, och börja njuta av att vara Signes mamma och ABs fru utan att ständigt granska mig själv och kritisera mig själv för att jag inte är tillräckligt bra och egentligen inte alls duger.

För det är jag visst det och det gör jag visst det och nån gång ska jag en gång för alla lyckas slänga ut den där idiotiska rösten i mitt huvud som säger annorlunda. Och tills jag lyckas med det tänker jag i alla fall lägga munkavle på den, eller nynna vårvisor så högt att den inte hörs. För jag är bra och jag är tillräcklig och jag behöver inte göra ett enda jädra dugg för att duga, vare sig som mamma eller maka eller människa, så det så.

Det är bara så väldigt mycket lättare att komma ihåg de sakerna när solen skiner.

Så här är det!

Mat och sånt

Mer mat ger gladare C.

Ryms dessutom alldeles utmärkt inom programmet, frågan i kommentarerna satte fingret mitt på den ömma punkten. Nope, inte äter jag alla mina "propoints" inte. Jag äter knappt de jag ska för varje dag, och sparar dessutom alla veckopoängen till helgen, då jag i vilket fall inte äter upp dem. Helt enkelt för att efter en semla och en halv påse chips vill inte ens jag ha mer godsaker att svulla på, och så låter jag det vara. Jag ska ta och äta lite mer balanserat över veckan framöver, så löser det sig nog direkt, tror jag.

Det spelar ju in att jag äter som AB, och hon väger drygt 20 kg mindre än mig och ammar inte, så det är väl inte världens smartaste måttstock, kanske...

Oj, hoppsan

Jag har gått ner en massa kilon de senaste två veckorna. De senaste två dagarna har jag mått rätt dåligt, varit hungrig och känt mig kraftlös. Det dröjde ända tills idag vid Signes kvällsbad som jag insåg att det hänger ihop med att Signe är i en tilllväxtfas och börjat amma massor mer jämfört med tidigare. Tidigare tillväxtfaser har jag inte märkt något särskilt, eftersom jag ätit lite mer än vad jag behövde, och åt ännu mer när jag blev mer hungrig. Nu försökte jag banta samtidigt. Jobbigt.

Jag ska äta mer, så att jag slipper känna mig så trött och slut. Jag går gärna ner i vikt, men svälta låter dumt.