söndag 28 december 2008

Att kräkas på jobbet...

Min snälla kollega O. har tagit över det mesta av mitt jobb över julhelgen, tack och lov. Men just idag jobbar istället för honom på förmiddagen - han var på fest igår och sover över i en annan stad. Just denna dag är dessutom en vanlig måndag, dvs fullt med en massa folk i korridoren som jag annars aldrig träffar och inte känner.

Och jag mår som en rutten sill. Eller, som jag förklarade för AB igår, som en sjuk apa. Som en liten apunge i ett naturprogram som ramlat i floden och övergivits av sin mamma och nu sitter på strandbanken genomvåt och huttrande och man hör en berättarröst som talar om att nu har ungen blivit förkyld och kommer inte klara sig, men att den förmodligen blir tagen av en krokodil innan viruset gör slut på den. Så. Så känner jag mig.

Och alldeles nyss kräktes jag. Det var ytterligt obehagligt, och det kändes som om hela magsäcken ville komma upp. Usch usch usch usch. Det enda jag vill göra just nu är att åka hem och krypa ner i sängen. Men det går inte, och dessutom är jag ju inte sjuk. Inte riktigt sjuk. Jag smittar ingen, och det blir inte värre för att jag sitter på jobbet. Det är bara väldigt väldigt obehagligt.

Så jag sitter kvar här tills O. kommer. Men jag tycker oerhört synd om mig själv. Igen, fortfarnde och ofta.

lördag 27 december 2008

Trött och kräklig

Jag har bokat in lite jobb över julhelgen, men det börjar kännas oerhört motigt. Jobbade tio timmar igår och ska jobba tio timmar idag, men har inte mått så här illa sen jag blev gravid. Jag känner mig kräkfärdig hela tiden och är oerhört trött. Det här med att stiga upp klockan sju när klockan ringer och sen koncentrera sig och sitta upp i tio timmar visade sig vara en rätt dålig idé.

Jag är så trött! Jag kan liksom inte tänka på något annat, jag är bara så oerhört, vansinnigt trött. Bläää!

Och även om det är ett ganska lugnt jobb så är det ju ett jobb. Jag måste göra saker då och då, och koncentrera mig. Men egentligen vill jag bara gå hem och sova. Helst till i mars någon gång.

torsdag 25 december 2008

Kräklig

Julafton överlevdes med alla lemmar, familjemedlemmar och byrackor i behåll. Sex vuxna och tre hundar samsades hela julafton och i vår lilla tvåa, och bara en av dem, min mamma, gick hem framåt natten. Övriga sov över, ABs föräldrar i vår säng med sin hund, ABs syster K. med stor rottweiler i köket, och vi själva på bred madrass med Vilde i fotänden i vardagsrummet. Imorse åt vi grötfrukost och vid elvatiden åkte de hem igen. Vi vinkade av dem ett tyst "äntligen!". Det var trevligt att de var här, och det var en på det stora hela lyckad julafton, men det var skönt att bli ensamma igen.

Jag längtar efter att ha barn att fira jul med. Det känns liksom meningsfullare om det finns ungar med, som fortfarande, eller kanske snarare på nytt, har den där förväntan, och tron och förhoppningen. Det är trots allt så att för mig är magin oundvikligen försvunnen. Det är en av nackdelarna med att till slut ändå bli vuxen.

På samma tema har vi tittat på Caspian, prins av Narnia hela eftermiddagen. Även där är magin bleknad. Jag såg framför mig boken som jag läste den när jag var nio, och dit nådde förstås inte filmen. Men åååh, vad jag skulle ha älskat den då! Sånt vill jag ge till mina barn. På samma sätt som mina föräldrar gjorde för mig, får man väl säga, med tanke på att min pappa började läsa Sagan om ringen som godnattsaga för oss när jag var sju. Det gick bra det med, med lite förklaringar och en del andra böcker emellan. Som Mulle och grävmaskinen och sånt.

Just nu mår jag dock så fruktansvärt kräkligt illa att jag mest tycker synd om mig själv. Spyfärdig och dödligt trött är jag just nu, och det är rätt jobbigt.

Men det går väl över.

Om en nio månader eller så...

torsdag 18 december 2008

Förnöjsamhet

Jag är nu i vecka sex, vilket också kan skrivas som 5+1, dvs det har gått fem veckor och en dag, och jag är inne i sjätte veckan. Jag vet att det inte riktigt är så, men jag tänker hävda att det innebär att halva den kritiska tiden har gått - så det så! Egentligen är det väl inte sant förrän om ett par dagar, och dessutom spelar det inte särskilt stor roll, men det känns i alla fall bättre. Inget otäckt har hänt än så länge.

Jag var på ett roligt seminarium idag, och känner mig just nu glad och förnöjd med tillvaron. Det är lite ledsamt att AB jobbar sent, men det är å andra sidan sista kvällen hon gör det. Snart är det jullov!

Livet är gott. Det är skönt att känna så.

tisdag 16 december 2008

Vi och dom

Jag gick och tränade idag, fast jag tidigare var så trött att jag skippade den första timmen på dagens föreläsning för att jag inte orkade stiga upp ur soffan. Men framåt kvällen blev jag träningssugen, vilket inte hänt på hela hösten. Det började faktiskt i lördags tror jag, och hänger kvar.

Jag tror det handlar om att jag är kompis med min kropp igen. Det är som när Sverige spelar fotboll: när det blir mål är vi väldigt duktiga, men när det går dåligt är dom urusla. Så länge jag inte blev gravid var jag arg på min kropp, eftersom det var lättare än att känna att det var jag som inte lyckades. Det var inte mig det var fel på - det var min dumma kropp.

Och är den dum mot mig är jag dum mot den.

Ungefär så tror jag att det funkat, och det har lett till att jag varit ointresserad av att träna eller överhuvudtaget ta hand om mig. Nu är kroppen snäll mot mig, och plötsligt är jag hel igen. Och går och tränar.

Hoppas att det håller i sig.

Livsförändringar och läskigheter

Alltså, det fanns ju ett skäl till att AB och jag buggade till The Arks "The Worrying Kind" som vår bröllopsvals. Vi är ena oroliga typer, helt enkelt. Vilket i praktiken innebär att när jag inte oroar mig för missfall, vilket jag förstås gör hela tiden, så oroar jag mig för vad som ska hända om jag faktiskt får barn.

Shit. Om allt går bra kommer vi vara tre i vår lilla familj i september. Eller fyra, snarare, för Vilde räknas faktiskt också. Det är ju jättekonstigt.

Jag märkte det igår när jag stod i duschen och försökte planera vår gemensamma föräldraledighet på ett optimalt sätt. I femte veckan, en dag efter att jag fått positivt besked. Det är fånigt på så många sätt. För det första är det en rätt stor risk att saker och ting går fel innnan dess (Gud förbjude!), och för det andra har jag ju ingen aning om hur jag kommer att må eller att känna när vi väl kommer så långt. Jag kanske blir sängliggande från mars. Eller får foglossning. Eller känner att jag omöjligt kan lämna bebisen nånsin och tvingar AB att ha mig som hemmafru... Kort sagt, det är löjligt tidigt att försöka bestämma sånt nu.

Men jag tror inte att jag egentligen försöker bestämma det, när jag tänker närmare efter. Jag tror bara att det var ett praktiskt sätt att få huvudet runt att livet kommer att förändras.

Det kommer att förändras genomgripande och fullständigt, på ett sätt som jag tror är svårt att förutsäga. Så jag tar tag i det jag kan. Som att jag inte kommer kunna gå praktikterminen på min utbildning några dar efter att jag har fött barn. Det är ett konkret, gripbart problem, som ändå väldigt tydligt illustrerar att livet kommer att bli annorlunda. Till exempel så kommer min examen bli uppskjuten ytterligare ett tag, vilket får mig att sucka lite och tänka att jag är världens långsammaste klant som kommer få min första examen några år efter trettio. Och jag kommer att behöva byta klass igen, för andra gången.

Det är helt enkelt svårt att vara bäst på allt. Jag kommer inte kunna vara världens bästa, mest effektiva student samtidigt som jag är en bra mamma. Det går inte. Jag måste välja, i något avseende. Och jag har alltid haft svårt att acceptera att jag inte kan vara bra på allt, att jag måste välja bort något.

Det är inte som om det plötsligt slår oss att graviditeten kommer mitt i min utbildning. Det är inte nu jag med ens upptäcker det och säger "Oj, men hur gick det till?". Men det är en sak att fatta beslutet i förväg och göra en avvägning, och en helt annan sak när det sen ska genomföras. Vi visste ju inte när det skulle funka, så vi började helt enkelt och försökte bli med barn, och tänkte att vi löser det praktiska när det väl blir av. Och nu blev det av och det praktiska blev med ens aktuellt.

Men inte sådär himla aktuellt egentligen. Det löser sig, helt enkelt, och det är alldeles för tidigt att fundera på. Men det är väl det att det är något jag kan påverka - medan den egentliga skräcken handlar om att vi ska klara oss igenom de närmaste två månaderna utan några otäckheter.

måndag 15 december 2008

Symptomen hittills...

Jag är trött, särskilt på kvällarna, men inatt och natten innan har jag sovit uselt. Jag mår illa av och till, men inte så att jag vill kräkas - bara lite vagt illamående. Och så är jag hungrig! Oerhört hungrig. Inte hela tiden, och jag blir mätt på samma mängd mat som förut. Men gode gud, innan jag fått maten så är jag vansinnigt, glupande vrålhungrig på ett sätt som jag inte varit tidigare.

Graviditet!

Yey!!!

söndag 14 december 2008

Ett svagt blått streck

När mensen inte hade kommit imorse heller bestämde vi oss för att efter frukost åka ut till köpcentret och handla, samt införskaffa ett graviditetstest. AB försökte få mig med på att titta på lite julklappar först, men jag stod inte ut med väntan, och vi gick till Apoteket istället. AB följde med mig in på kundtoaletten och stod utanför båset och väntade medan jag ännu en gång kissade på en liten sticka och väntade på resultet.

Det var Apotekets eget test, det billigaste de hade, utan några digitala finesser. Om testet funkade skulle ett blått streck visa sig i en oval ruta. Om jag var gravid skulle ett annat blått streck visa sig en fyrkantig ruta. I den ovala rutan framträdde snabbt ett starkt blått streck. I den fyrkantiga började efter några sekunder ett svagt blått streck visa sig. Det blev starkare och starkare, och när jag hade knäppt byxorna och gått ut till AB igen så var det klart och tydligt. Inte lika starkt som det andra, men definitivt ett blått streck.

Jag visade det för AB och när hon förstod vad det betydde log vi som galningar och höll om varandra och pussade gång på gång en lång stund, inne på kundtoaletten. Som tur var var vi ensamma där.

Jag är gravid!

Mensen kommer inte att komma. Den är inte försenad, den kommer inte alls. Mina tunga bröst är inte PMS, jag är inte så här vansinnigt trött som jag varit de senaste dagarna bara för att det är mörkt ute. Jag är faktiskt, äntligen, underbart gravid.

Kan ni fatta?

Tredje gången gillt! Jag är gravid.

Och jo, det är klart att det inte är klart än. Inte ropa hej förrän man ramlat i ån, och sånt där. Men just nu är jag faktiskt oemotsägligt gravid. Skulle något gå fel senare så är detta i alla fall sant: just nu är jag gravid. Jag kan bli det, bevisligen. Och i de allra allra flesta fall går det ju bra.

Vi kommer inte börja köpa bebiskläder än på ett tag. Och vi berättar bara för de som varit med hela vägen, som våra föräldrar eller ni som läser bloggen. Det är skönt att ni finns! Det känns lite för tidigt att basunera ut det för världen. Men vi vet.

Jag är gravid.

lördag 13 december 2008

Väntan drar ut på tiden

Ungefär en gång i timmen går jag in på toaletten och kollar nervöst om inte mensen kommit denna gången. Det har den hittills inte.

Först tänkte jag: Alltså, den kommer säkert natten mellan torsdag och fredag. När den inte gjorde det tänkte jag att ja ja, då kommer den ju nu på fredag förmiddag. Det gjorde den inte, men då var jag säker på att den skulle komma under natten mellan fredag och lördag. Jag drömde flera gånger att jag gick upp och kissade och att det var fullt med blod. Men det var det inte. Jag var för övrigt bara upp en gång berättade min lättväckta medsovare, men det kändes som minst fyra.

Den har inte kommit idag heller. På hela långa dagen har den inte kommit. Jag kämpar hårt för att inte hoppas, för jag vet av bitter erfarenhet hur knäckt jag blir om jag tillåter mig att låta förhoppningarna flyga fritt innan de kraschlandar mot verkligheten.

Så jag hoppas inte.

Men om, om, den inte kommer inatt...

Då tänker jag hoppas. Faktiskt. I alla fall lite.

Men det är ett stort om, och det är en lång natt att ta sig igenom. Förmodligen kommer den ikväll. Eller inatt. Eller allra senast imorgon bitti.

Det molvärker i livmodern, och det gör ont i brösten. Värkt i livmodern har det gjort ungefär sedan inseminationen, av och till, men brösten gör mer och mer ont. Jag tror att det betyder att mensen är på väg.

Det vore dumt att tro något annat.

torsdag 11 december 2008

Ensam väntan

Jag sitter ensam hemma och väntar på mensen. Jag är tämligen säker på att den kommer inatt eller imorgon på dagen. Det är då 14 dagar sedan inseminationen, 15 dagar sedan mätstickan visade omslag. Mensen har kommit då de senaste två gångerna - det gör den förmodligen nu också.

Jag har ont i livmodern och mina bröst känns tunga. Förmodligen är mitt dåliga humör PMS. Jag är tämligen säker på att jag kommer att få mens.

Det känns rätt sugigt.

Men vad tusan.

Vi har ett fjärde inseminationsförsök, innan IVF-försöket sätter igång.

söndag 7 december 2008

lördag 6 december 2008

fredag 5 december 2008

Bortskämd?

ABs pappa pikar oss regelbundet för att vår hund är "bortskämd". När jag, påstridig som jag är, frågar vidare och undrar mer i detalj på vilket sätt vi skämt bort honom, så blir svaret svävande. Men bortskämd är han, tydligen.

Det enda vi har lyckats få ur min kära svärfar är att valpen är ouppfostrad som slickar folk i ansiktet. Vi har tyckt att det varit viktigt att lära lillhunden att folk är snälla och tycker om honom, och har därför inte försökt hindra honom från att visa kärlek och underkastelse på valpars vis - så visst, han slickas. Mindre nu, men fortfarande glatt och gärna.

Svärfar gillar inte att bli slickad i ansiktet, precis som min mamma för övrigt, och då får man sätta upp en hand ivägen om man vill ha hunden i huvudhöjd. Nu når han ju utan hjälp inte högre än till knäna, så det är ju onekligen rätt lätt att undvika obehaget om man vill det. Det vill nu inte svärfar alls, eftersom han verkar precis lika kär i valpen som ABs mamma (som ofta hotar med att vägra lämna tillbaka honom efter att ha varit hundvakt), och gärna har hunden hos sig, på sig och med sig. Så egentligen tror jag att han gnäller mest för att han vill ha något att gnälla på.

Jag har i alla fall lätt stött försvarat Vilde för mig själv, och tänkt att han är minsann mer väluppfostrad än både Abs systers rottweilertik (som gärna drar starkt i kopplet och gör utfall mot andra hundar)och framförallt än föräldrarnas basset griffon, som bara kan två saker: "sitt" och tigga korv när hon kommer hem från promenad. Hon är en snäll gammal dam som lufsar runt i sin egen lilla värld, när hon inte springer upp på övervåningen och kissar på den vita tv-rumsmattan. Vilde är bara åtta månader, men han kissar varken inne eller gör utfall mot andra hundar. Drar i kopplet gör han inte heller, och han kan typ 10 separata kommandon. Så det så, har jag tänkt, och känt mig självrättfärdig. Vi skämmer minsann inte bort vår hund!

Fast... Nå, det beror ju på hur man menar. Det finns några områden som kanske inte blivit helt som vi hade tänkt oss från början.

Det är ju det här med var hunden sover. Där har förhandlingen sett ut ungefär såhär:
1) Hunden får inte vara i sängen. Alls. Punkt.
2) Oj, vad jobbigt att hindra honom på dagarna. Och det är ju mysigt att kela med honom i sängen. Nå, han ska sova i sin korg på golvet i alla fall.
3) Ok, valpen ska sova i sin korg, men när han vaknar och piper på natten är han ju frusen och måste stoppas om. Fyra gånger per natt, ungefär.
4)Om nu lilla valpen hoppar upp i sängen på natten är det ju jobbigare att knuffa ner honom, så bara han hoppar upp efter att vi har somnat gör det inget. Men han ska somna i korgen...
5) Äsch, jag märker ingen gullig liten Vilde i fotänden av sängen, gör du? Så länge han håller sig därnere får han sova i sängen hela natten. Men bråkar han åker han ner.
6) Lilla sötaste Vildeälsklingen sover i en egen liten korg i fotändan av sängen och bäddningen avpassas efter honom. När han under natten kryper upp och lägger sig i knävecken lämnar vi gott om plats åt honom. Vi vill ju inte störa gullungen när han sover.

Kanske kanske kanske att han är en aning bortskämd i just det avseendet... Han är i alla fall en skicklig förhandlare!

Andra möjliga tecken på bortskämdhet är att han traskar rakt över oss när vi sitter i tv-soffan, helt utan hänsyn till några personliga revir, och använder oss som klätterställningar. Han står också helt oblygt och kör fram huvudet mellan oss när vi äter framför tvn, och skulle nog ställa sig och äta från soffbordet om han kom åt.

Han har en egen fåtölj. Men han försöker inte hävda sig äganderätt om någon annan vill ha den - han blir möjligen lite frustrerad och går och spöar upp sitt gosedjur.

Han har egna gosedjur. Han har faktiskt en hel plastback full med saker.

Han har lärt oss den roliga leken "plocka upp benet från golvet". Den går till så att vi sitter i tv-soffan och Vilde ligger i fåtöljen bredvid. Vilde har ett gott ben att tugga på, och när det blir tråkigt puttar han ned det på golvet. Han tittar sedan uppmärksamt på oss. Därefter ger han ifrån sig ett frustrerat morrande ljud. När det inte hjälper skäller han gällt och uppfordrande. Någon av oss blir störd i tv-tittandet, tittar på honom och säger "Vad är det gubben? Åh, har du tappat ditt ben?" och lyfter upp benet åt honom. Han tuggar på det en kort stund och knuffar sedan ner det på fåtöljen igen. Upprepa så länge tv-programmet varar.

Vi har köpt en särskild tomtedräkt med luva åt honom. Han måste ju var fin till jul. Han har för övrigt ytterkläder för ett avsevärt antal hundralappar - det är ju inte roligt att gå på promenad om lillvalpisen är blöt och frusen. Fuskpälskragen på vinterjackan är väl kanske inte bara där av praktiska skäl - men han är ju så söt i den! Vilde själv tycker dock inte att täckena räknas in under några positiva rubriker - han springer och gömmer sig när vi tar fram dem. Men i alla fall.

Vi kanske får se det som att familjen och vårt vardagsliv har anpassats till att passa alla medlemmarna, även den lilla fyrbeningen. Saker som är viktiga för oss, att han lyder kommandon, kommer när vi ropar, inte drar i kopplet, är tyst när han är ensam hemma, är snäll mot våra vänner, och inte kissar inomhus, dom sakerna är han jätteduktig på. Saker som är viktiga för honom, som att få vara med oss där vi är, där har han fått som han vill. Det känns faktiskt som en helt schysst deal.

Men tack och lov att han inte hårar. Hade han gjort det hade kanske situationen varit annorlunda, och han hade kanske stannat där på golvet i sin korg. Och oh, vad tråkigt det hade varit.

tisdag 2 december 2008

Från I Has a Hot Dog

Om vi bara kunde så skulle vi...


Bra stämning

Igår var vi båda så trötta och slitna och lessa att vi grälade av bara farten. Tack vare AB lagade vi till slut mat, men vi åt den mer eller mindre i tystnad framför teven, och visste sen inte vad vi skulle göra härnäst. AB frös, jag frös om fötterna, vi ville båda ha thé men orkade inte göra något, och tja, var på gränsen till att börja gräla igen bara för att vi kände oss eländiga.

Då deklarerade jag att jag minsann tänkte göra en kopp thé åt mig i alla fall, och om AB ville kunde han också få en kopp. Hon sade att det ville hon hemskt gärna, och sen sade hon att hon kunde gå ut med hunden på en kvällsprommis under tiden. Medan hon var borta gjorde jag thé och dukade fram pepparkakor och digestivekex med ädelost och havtorns curd vid soffan. Sen satte jag på lite lugn musik, fixade mysig belysning med tända ljus, och tände dessutom ett doftljus. Och så satte jag på mig ett par strumpor. När AB kom tillbaka med lillkillen kröp vi upp i soffan med en filt över oss, jag läste en bok och AB ett seriealbum medan vi drack thé och åt godsaker. Vilde tyckte att vi äntligen hade tagit vårt förnuft till fånga och sov lugnt mellan oss.

Efter en kvart eller så mådde vi äntligen alldeles utmärkt. Efter en halvtimme var théet slut och vi var sömniga, så vi gick och lade oss. Det krävdes så lite för att vända en usel kväll till en riktigt riktigt bra.

måndag 1 december 2008

Väntanvakum.

Nu är det så där igen. En liten del av mig upptagen med att vänta, hoppas och vara rädd. I övrigt fungerar jag normalt.

Men inte helt. Bara nästan.

Usch.

Det är jobbigt att vilja något så hemskt gärna, och inte kunna påverka huruvida det kommer att hända eller ej.

Jag vill vara gravid. Massor vill jag det. Och inte ett skit kan jag göra åt det.