Fredagsmorgon, och hur det löste sig till slut

Hunden har accepterat att om jag har laptopen i knäet får inte han plats samtidigt, även om han verkar tycka att jag har helt felaktiga prioriteringar. Han skulle dock se lite lustig ut om jag försökte skriva blogginlägg på honom. Nu har han tagit den näst bästa platsen, mellan mina knän nere på fotpallen istället. Bara för hans skull har jag lagt en filt över benen, eftersom han verkar tycka att läder är kallt och otäckt att sova på. Curlingmatte, det är jag det.

Jag drömde hemska saker inatt, som kulminerade i att jag vaknade, överhettad och svettig och fullständigt övertygad om att AB var jättearg på mig och inte ville prata med mig. I drömmen hade hon bara suttit och gråtit och varit arg och vänt sig bort - hemskt! Som tur var fanns den riktiga, vakna AB där när jag kom tillbaka till verkligheten och försäkrade mig om att så var det inte alls. Hon hade till och med tid att krama lite på mig innan hon måste gå, eftersom hon för ovanlighetens skull tog bilen till jobbet. Men det var i alla fall inget mysigt sätt att börja dagen.

Sättet barnmorskekrisen löste sig på var att jag redan i måndags i mitt allmänna sökande efter en utväg mailade till Mama Mia Söder, och skrev ett ganska ömkligt brev och bad om hjälp, på temat "jag är i sjunde månaden och jätterädd och vi har ingen barnmorska - hjäääälp!".

Mama Mia Söder grundades för ett antal år sedan när det uppdagades att lesbiska kvinnor som förlöstes på svenska sjukhus hade en mycket högre andel komplikationer och kejsarsnitt än andra. Gissningen var att det fanns sociala faktorer, som misstro mot sjukvårdspersonal och svårigheter att få partnern involverad i processen, bakom, och då tog några hjältemodiga själar initiativet att starta upp en verksamhet särskilt riktad till lesbiska par.

Jag var rätt sugen på att höra av mig dit redan från början, men då tänkte vi att "äsch, vi behöver väl ingen särskilt HBT-kompetens, vi behöver bara någon som är hyfsat snäll och trevlig". Dessvärre fick vi ju ingen hyfsat snäll och trevlig alls, så där gissade vi ju fel... Hursomhelst så hörde de av sig från Mama Mia i onsdags, och nu förstår jag äntligen vad folk menar när de pratar om "gulliga" barnmorskor. För de här var verkligen jättegulliga!

De var hjälpsamma, lyssnande, empatiska, vänliga - vettiga, helt enkelt. Och dessutom snabba och effektiva. Vi kommer få träffa två stycken, eftersom det är under semestertider, och de båda pratade inom loppet av tjugo minuter ihop sig om hur det skulle ordnas praktiskt, och - och detta ger så många guldstjärnor i min bok - båda ringde upp och pratade med mig. Och båda verkade jättesnälla och fyllda av medkänsla. Den här gången kändes det inte som att jag var dum i huvudet som inte gillar sjukvård - tvärtom var de bekymrade för min skull och kom med förslag på hur vi kan göra det lättare och frågade hur vi ville ha det.

Det känns helt fantastiskt, ärligt talat, och massor av min rädsla har bara sagt "poff" och försvunnit. Vi ska dit den 12/6, och vi kommer avboka nästa besök på det gamla stället, som var inbokat den 9/6. På måndag ska vi faktiskt på föräldrautbildning på vår gamla MVC, och planen är att i alla fall gå dit. Men är de dumma så vänder vi i dörren.

Och sen ska jag aldrig gå dit mer! Hurra hurra hurra!

Trött men glad

AB är ute med hunden och när hon kommer tillbaka ska vi sova. Jag är megatrött och sitter och gäspar över tangentbordet, men tänkte passa på att lite kort skriva att det har löst sig!

Hurra hurra, det verkar som att det faktiskt har löst sig. Hela storyn kommer senare, för tillfället nöjer jag mig med att säga att jag aldrig tänker gå tillbaka till den gamla mödravårdscentralen, och att vi har en ny lösning som känns jättebra.

Lovar mer info imorgon! (Är för trött för att skriva bra just nu.)

Mer funderingar

Jag var jätteledsen igårkväll, och vi pratade en massa om barnmorskebesöket och vad vi ska göra nu. Det känns som om jag inte riktigt fick fram vad jag menade i det jag skrev här nedan. Det var inte så mycket vad som sades som var problemet. Jag menar, jo, hon kläckte ur sig en del riktigt konstiga grejer, men det var framförallt hela bemötandet som var jobbigt.

Det kändes bara som att hon var otrevlig och nedlåtande, hela tiden. Jag var tvungen att kolla av med AB att det inte bara var jag som överreagerade. Jag menar, jag är defensiv från början, och det skulle ju kunna vara så att hon betedde sig helt normalt och att det är jag som är överkänslig. Hade inte AB varit där hade jag nog tvivlat på att det inte var jag som var galen...

Men AB såg och hörde precis samma saker som jag. Och hon är inte ett dugg sjukhusrädd. Tvärtom, hennes mamma är sjuksköterska, och hon tycker att kontakt med sjukvården är lugnande och betryggande (till skillnad från mig då, som bara tycker att de gör saker värre...). Men hon reagerade på samma saker som jag.

Som att hon inte uttryckte den minsta empati för mig och min smärta. Inget "vad jobbigt för dig" eller "det låter besvärligt" eller "jag förstår att det känns tungt" eller någon annan av alla de hundratals saker man kan säga till någon för att visa att man hör och förstår. Eller ens ett "hmmm..." och en nick.

Som att hon istället sade "det är jobbigt att vara gravid, förstår du", och att det inte alls var bara jag som tyckte att tonfallet var spydigt och nedlåtande. Det tyckte AB också.

Som att hon sade att "då skulle barnet vara dött" utan, ja utan nånting. Utan medkänsla, eller känsla överhuvudtaget. Som ett argument, som för att förklara för mig hur omöjligt det vore att jag känner det jag känner. Hur omöjligt det vore att jag faktiskt har kramper som varar i flera timmar. Det gör de. Det är säkert inte livmodern som krampar, utan förmodligen mina magmuskler - men att det var livmodern var det inte jag som sade, utan hon. Jag sade bara att jag hade ont och inte kan röra mig. Och istället för att lyssna på mig och försöka förstå, avfärdade hon mig med ett så hemskt argument.

Och att informationen att "livmodern är en muskel" delgavs oss i ett tonfall som om hon undervisade lågstadiebarn var det inte jag som reagerade mest på, utan AB. Jag menar, det är absolut inte fel att ge information om hur saker i kroppen fungerar. Men med det tonfall hon hade? Och på den nivån? Vore det inte bättre att först kolla av hur mycket vi redan vet? Istället för att ta för givet att vi överhuvudtaget inte är pålästa och inte vet någonting?

Jo, förresten, innan vi gick passade hon på att påminna oss om att det är jobbigt att ha barn också. Säkert apropå att vi precis diskuterat hur vi bor.

För vi har jag ju inte tänkt på det alls. Vi har förstås överhuvudtaget inte läst på, diskuterat, tänkt, pratat med andra, väntat, längtat och planerat. Jag bara råkade bli på smällen, och vi tror att det kommer komma ut en liten tygdocka... Eller?

AB spekulerade i om hon stannat kvar i en tid då mödrar var yngre och hög utbildning ovanligare? Att hennes bemötade är anpassat efter att mamman är en skrämd artonåring som det går att köra med, och att hon helt enkelt inte förstår sig på oss, och inte kan anpassa sig efter var vi kommer ifrån. Vi kommer inte med mössan i hand och ber ödmjukt om vägledning. Vi kommer som två vuxna, pålästa individer med våra egna idéer och tankar, och förväntar oss ett samtal mellan jämlikar. Och när vi inte får det blir vi förbannade.

Jag spekulerar i om det är arbetsplatsen. Det verkar som att båda de vi träffat har en liknande inställning till gravida, till yrkesrollen, till hur man ska bemöta folk. Och det kan ju faktiskt vara så att den gemensamma nämnaren här inte är mig, även om jag säkert inte står högt på deras popularitetslista, utan själva mödravårdscentralen. Kanske är det så de jobbar? Båda de vi har träffat är snart i pensionsåldern - kanske har de jobbat på ett sätt som funkar för dem de senaste trettio åren, och ser ingen anledning att ändra sig bara för att människorna i stolarna framför dem byts ut.

Men ärligt talat. I så fall har är det dags att byta jobb.

Hursomhelst - jag tror inte jag pallar att gå dit igen. Jag vill inte behöver känna mig knäckt och förnedrad när jag varit hos barnmorskan. Det här är jobbigt nog ändå. Vi måste hitta något annat alternativ, och det börjar bli bråttom.

Så nu sitter jag, med knappt tre månader kvar till beräknat datum, kan knappt gå utanför huset, och har ingen barnmorska.

Kul.

Ledsen

Usch usch usch!!!

Barnmorskebesök idag, vid halv fem.

Empatilösa jävla mänska.

Vad fan ska jag göra?

Just nu känner jag att jag kommer att föda knyttet tillsammans med AB i en stuga i skogen. Jag vill inte ha några jävla empatilösa idioter i vita kläder med alls.

Jag vill ju bara få prata med någon som säger "vad jobbigt för dig" om jag säger att jag har ont. Som hummar och nickar när jag berättar något. Som lyssnar och svarar på det jag frågar om, inte på något helt annat.

Konversationer vi hade:

- Jag är rädd för att min rädsla ska gå ut över förlossningen, och att jag ska få panik.
- Det är väldigt ovanligt.
- Ja, jo, men det hjälper ju inte mig...
- Ja, det är väldigt ovanligt.
- Jo, jag förstår det, men det hjälper inte mig.
- Det är väldigt ovanligt.

Va??? Ska jag behöva ha ett sånt samtal? Med en människa som upprepar vad hon precis sagt igen och igen och igen när det är fullkomligt uppenbart att det inte är något som hjälper mig eller ens är meningsfullt för mig? När det handlar om något som jag uppenbart är väldigt bekymrad för, och som hon ska hjälpa mig med? Vad är det för sätt? Vem gör så?

När jag berättade om sammandragningarna jag haft insisterade hon på att sammandragningar kommer och går, och att man kan känna dem pulsera, om man lägger handen på magen. Det kan inte jag, och det sade jag, och förklarade att det snarare var kramper som håller i sig långa stunder, ibland flera timmar. På det svarade hon: "Ja, sammandragningar varar inte längre än 90 s, om de höll på i en timme hade fostret dött nu."

Hur fan kan man säga en sån sak? Tänk om det vore precis det som hade hänt då? Nu råkar jag veta att det inte är så, eftersom knyttet livligt sparkar även under kramperna och uppenbarligen mår utmärkt, men det hade jag ännu inte hunnit säga något om. Så det visste inte hon. Tänk om jag hade suttit där med ett dött barn i magen, och hon sade så? Rakt av bara, utan någon medkänsla eller överhuvudtaget någon känsla i rösten. "I så fall vore fostret dött nu." Tack för den, liksom.

Och när vi försökte fråga om det fanns något att göra för att lindra kramperna och kände oss tvungna att förklara (vid det laget teg jag, och lät AB föra vår talan) att eftersom vi bor tre trappor upp kommer det bli en rätt jobbig sommar för mig om det ska vara såhär framöver, så ifrågasatte hon vårt boende. Hon började fråga om vi verkligen tänkte bo kvar där, och kom med massa påpekanden om att bebisen har saker som måste bäras...

Som om vi inte hade tänkt ett dugg. Som om vi överhuvudtaget inte fattat några beslut eller tänkt något om hur det blir när bebisen kommer. Och, vad det beträffar, som om det vore en bra idé att börja flytta när en av oss är höggravid, eller när vi precis fått en nyfödd. Vad tänkte hon egentligen?

Och vad fan har hon med det att göra?

Överhuvudtaget. Vilken mänska. Idiot.

Vad fan gör vi nu?

Vad gör alla andra?

Ibland är det faktiskt rätt bra med diskussioner på nätet. Efter att ha surfat runt på lite trådar på Familjeliv.se som handlat om sammandragningar och förvärkar, så har jag kommit fram till en del slutsatser. Nu vet jag vad de där gravida kvinnorna jag skrev om längre ner, som jobbar heltid, har småbarn och renoverar huset, gör när de mår som jag mått den här veckan. De:

1) Blir sjukskrivna på heltid, ibland sängliggande.

2) Anlitar barnomsorg, eller ber om hjälp.

3) Låter bli, och står ut med röran.

Alla andra är inte supermänniskor som ignorerar smärta och trötthet. De som mår bra och kan fungera gör det, de som inte gör det ber om hjälp och tar det lugnt. Precis som jag.

Tack och lov så är terminen snart slut. Det börjar bli dags nu, känner jag.

Pinsamt?

Jag tror att en del av smärtan jag kände i början av veckan är sammandragningar, något jag inte känt förut, men det verkar matcha beskrivningen. Hursomhelst är det ytterst obehagligt, och har inte gått över. Jag har tagit det löjligt lugnt idag, men när vi var iväg och handlade kom det igen - magen blev hård som en fotboll, det gjorde ont och var obehagligt, och jag hade svårt att andas. Sen blev jag oerhört kissnödig, och ganska trött och ledsen för att det var så jobbigt.

Och jag inser att jag är dum i huvudet, men jag skäms över det. Jag skäms över att jag har ont och känner mig svag, och över att jag inte orkar som vanligt. Helt idiotiskt, jag vet, men det känns så ändå. Pinsamt, liksom.

Usch.

Växtvärk och välmående

Det verkar som att lilla knyttet tyckte det blev för trångt, för de senaste dagarna har min mage växt bisarrt mycket. Inte riktigt så att det syns att den växer, men så att det märks skillnad mellan morgon och kväll. Ungefär som när krokusarna kommer upp i april - rätt vad det är så står de bara där i rabatten och är färdigutslagna, utan att man fattar vad det var som hände.

Fast med magen fattade jag hela tiden vad som hände, eftersom det kändes rejält. Kroppen är uppenbarligen inte alltid superbra på att skilja på positiva och negativa förändringar, och en mage som gick från handboll till medicinboll i storlek på två dar gjorde ont. Eller framförallt så var, och är, det obehagligt och tröttande. En gång i tiden, innan lilla knyttet började växa, var mina magmuskler raka och låg tätt intill varandra uppifrån och ner. Nu är de böjda som två ostbågar, och då är de inte lika effektiva, om man säger som så. De här dagarna har jag fått andnöd om jag stått upp, och det känns som om jag ska gå av på mitten.

Fast nu har växtruschen visst stillnat av för den här gången, och kroppen börjar, igen, långsamt anpassa sig till de nya förhållandena. I måndags kunde jag knappt ta mig till skolan, och allting kändes fruktansvärt obehagligt, men nu blir jag mest lite trött och matt.

Det roliga är att när folk frågar hur jag mår, så svarar jag med ett glatt och soligt leende "Jättebra!" (ja, förutom i skolan i måndags då, då kved jag och höll mig för magen). Och det är faktiskt alldeles sant - jag mår jättebra. Så länge jag lyssnar på min kropp och gör precis så mycket som jag orkar, och inte mer.

Hur sjutton pallar folk det här som jobbar heltid? Hur pallar de som jobbar heltid, _och_ har småbarn sen tidigare? För att inte tala om de där som jobbar heltid, har småbarn och roar sig med att renovera radhuset/bygga ny villa/osv? Det känns som om det är standard, och min variant med halvhjärtat plugg och lite extrajobb är rena latmanskuren.

Jag har en rätt ofta återkommande liten dialog med mig själv, där ena sidan skäms lite och säger saker som att andra människor minsann jobbar heltid och är gravida, och att jag är en mes, medan den andra sidan (som jag lyssnar mer på) säger att det här är _min_ graviditet, inte andra människors, och att även om jag säkert skulle kunna göra väldigt mycket mer än vad jag gör just nu, så finns det inget egenvärde i det. Att det är klokt och bra av mig att lyssna på mig själv och inte överanstränga mig, och det är de som stressar runt som små illrar som fattar fel beslut, inte jag.

Och så läser jag ivrigt alla artiklar och inlägg jag kan hitta som handlar om att stress är skadligt för människor i allmänhet och små knytt i synnerhet, och försöker känna mig klok och självgod istället för pjåskig.

För jag sade till mina kursare i måndags att aj, det här gör ont, och jag tänker stanna hemma tisdag och onsdag. Jag har sagt till min chef att jag inte kan jobba mer än ett helpass per helg, och helt enkelt inte orkar mer. Och jag ser fram emot en sommar med enbart lite helgjobb och resten ledig tid för mig att vara gravid och pyssla hemma. Jag tar det lugnt och vilar jättemycket, och strävar efter lugn och ro med både kropp och själ. Och jag mår jättebra, eftersom jag inte försöker göra någonting som gör ont eller får mig att må dåligt. Då är det klart att man blir soligt leende och nöjd.

Så jag tror att jag tänker nöja mig med att vara oändligt glad att jag är så här privilegierad. Att jag har råd att känna efter, att säga nej, att ta det lugnt när det känns som om jag behöver det. Jag är glad över det, istället för att ängsligt snegla mot de som gör mer än jag och undra om jag borde vara lika duktig. För jag är duktig, som det är. Jag bygger ett knytt, och det får räcka så.

Och nu är snart mitt fyra timmars jobbpass slut, och då ska jag i långsam takt cykla hem till min fru och min hund och mysa med dem, och se fram emot långhelgen. Livet är gott.

Det finns inga monster under sängen. Egentligen.

Idag går jag in i vecka 27, 26 fullgångna veckor. Det är coolt! Jag måste erkänna att jag läst på dåligt på sista tiden - jag vet inte riktigt hur stort knyttet är eller hur långt det kommit i utvecklingen. Men jag vet att det sväljer fostervatten - för det såg vi på ultraljudet för en vecka sen. Otroligt häftigt. Och jag vet att det kan hicka, för det känner jag då och då. Hörsel har det tydligen sen några veckor tillbaka, och igår sparkade det alldeles särskilt mycket när vi såg på "Så ska det låta" - kanske delar knyttet mamma ABs faiblesse för Pernilla Wahlgren?

Det har varit några tunga dagar för mig denna vecka, men imorse vaknade jag glad och munter. Det händer ytterst sällan, och är värt att notera bara i sig. Överhuvudtaget känns det bättre nu. Det hjälpte väldigt mycket att inse att jag burit med mig en åttaårings syn på all sjukvårdspersonal som förklädda monster, genom livet. Det hjälpte att inse det, eftersom jag inte är åtta år längre. Problemet med åsikter och tankar som bildas när man är barn och sedan aldrig mer tas upp för granskning är att de aldrig blir klokare eller mer nyanserade än vad man kan åstadkomma när man är barn. För en åttaåring är idén om onda människor och världen uppdelad i svart och vitt fullständigt vettig och trovärdig - tjugo år senare tål den att modifieras lite. Så, som sagt, det hjälpte väldigt mycket bara att inse vad det var jag tänkte, egentligen.

Och så har jag insett varför jag blev så himla arg. Det hela började ju faktiskt med att jag stod i duschen hemma och tänkte på förlossningen och plötsligt var topp tunnor rasande. Det var då jag skrev det där förlossningsbrevet som jag sedan lade upp på bloggen - för att illustrera för mig själv vad det egentligen var jag tänkte. Det är fullt av ilska och väldigt försvarsinriktat, och jag tror att anledningen helt enkelt är knyttet.

Jag menar, det är ju fullständigt vettigt om man utgår från min åttaårings syn på sjukvården och dess personal - de är hemska och läskiga och kommer att kränka mig och tvinga mig om jag inte gör precis som de säger åt mig. Och jag har levt med det och stått ut med det, och varit en ytterst lydig och följsam patient, för det har ju bara gått ut över mig.

Men nu plötsligt gäller det ju även knyttet. Jag tror att det som gjorde mig så förbannad var idén att jag skulle behöva överlämna mitt lilla nyfödda knytt till de här människorna, som jag hittills hade upplevt att jag bara klarat mig från genom att huka och ducka och hålla mig undan. Och det var en sak att utsätta mig själv - men inte mitt knytt!

Så då plötsligt vaknade självbevarelsedriften och känslan av att "men vad fan, det här är ju faktiskt fel!", och allt det jag borde ha fått känna och säga och tänka när jag var åtta kom upp till ytan och blev aktuellt igen. För det är en sak att stå ut med att de är dumma mot mig - men de ska ge fan i mitt lilla barn!

Det är jättebra att det här kom upp. Den ilskan och känslan av att "nej, det här är inte okej, det här ställer jag inte upp på, jag tänker försvara mig" är i sammanhanget helt sund och vettig, och jag är jätteglad att jag nådde dit. Det är nämligen bara så jag kan återerövra min självrespekt och min trygghet, och det är bara så jag kan hitta ett bättre och mer vuxet sätt att förhålla mig.

För tack och lov så finns det ju inga monster. Vare sig varulvar eller vampyrer, eller några andra sorter. Människor blir inte onda av att anställas av landstinget och ha vita kläder på sig, och jag är inte utsatt och maktlös. Jag är inte åtta längre, och ingen kommer hålla fast mig och tvinga mig till saker jag inte vill.

Tror jag, egentligen.

Jag ska bara försöka känna det också.

Det kommer nog till slut.

Monster bakom masken

Det konstiga är ju att jag alltid vetat om att det jag beskrev nedan hände. Det har alltid funnits där, men jag har aldrig valt att berätta. Det är ju precis så - minnet kommer upp och jag väljer att inte berätta. För att det inte känts relevant, för att det inte egentligen hände mig - det hände ju det andra barnet. För att... Ja, bara för att.

För att det är så barn hanterar kränkningar.

Det är så otroligt vanligt att människor som vuxna börjar berätta om övergrepp, misshandel, sexuella övergrepp eller liknande och de verkar alltid få frågan "Varför sade du inget?". Både som i "varför sade du inget när det hände?" och "varför har du inte berättat det tidigare?". Och jag tror att om inte det lilla barnet får en massa hjälp och stöd och blir sedd precis när övergreppen sker, så berättar det inte. Barn tar till sig och lär, och skäms. Om ingen annan går in och säger "det här var fel, det här borde inte ha hänt" så gör inte barnet det. Och gör man inte det som barn är det oerhört svårt att komma sig för med att säga något senare.

Det är ju så här det funkar. Jag vet det, jag har vetat det rätt länge. Jag har bara inte applicerat det på mig själv...

Nu är det som att jag lyfter upp minnet av den här incidenten genom en dimridå. Det låg långt där nere, intakt men suddigt, och mer och mer kommer upp. Hur det kändes, hur jag tolkade det, vad det innebar. Och vad det har inneburit för mig genom åren.

Jag tror det var två saker som ställde till mest skada för mig. Det ena var att jag blev tvungen att kränka mig själv. Jag kämpade inte emot. Jag gav mig, direkt. Jag gav upp och underkastade mig något jag var rädd för och inte alls ville, för att jag trodde att jag inte hade något val. Jag tog aldrig reda på vad som hade hänt om jag hade kämpat emot eller protesterat, eller ens pipit lite, för jag tyckte att jag visste det. Så jag samarbetade och var en exemplarisk patient.

Om ens barn samarbetar alldeles för bra ska man bli väldigt, väldigt orolig, tycker jag... Jag tror att det som hände där och då var att jag förlorade en bit av min självkänsla, och en stor bit av min trygghet inför världen. Jag visste redan innan att vuxna inte alltid är snälla och att lita på, men den här gången blev det verkligen bekräftat. Och det blev så mycket värre av att jag inte ens vågade försöka ta mig ur situationen.

Det andra som ställde till mest skada var att de var vänliga mot mig. Det blev en så väldigt tydlig kontrast, och en så väldigt tydlig lärdom. Den andra flickan protesterade, och henne tvingade de ner och höll fast. Jag var snäll och lydig, så då var de snälla och sade att jag var duktig. Men det var ju bara för att jag gjorde som de ville. Det blev en väldigt stark läxa: "Gör som de vill, annars gör de det mot dig."

Det innebar i förlängningen dessvärre att det därefter inte spelade någon roll hur snälla och leende sjukvårdspersonal var - jag visste ju vad de egentligen gick för. Jag visste ju att det bara var för att jag var snäll och medgörlig och gjorde som de ville, och att om jag inte gjorde det skulle de tvinga mig. Det fanns ingenting snällt i det - det var bara en mask de höll upp när saker gick som de ville...

Så känns det fortfarande. Det är nog ett skäl till att jag bara blir förbannad på folk som försöker trösta mig genom att säga saker som "vi är ju så snälla" eller "de vill dig väl" eller "det här är ju egentligen inget sjukhus". I min värld _vet_ ju jag att det bara är deras mask. Att de låtsas och är snälla så länge man samarbetar, men gör man inte det blir man nedhållen och avklädd... Det hjälper mig inte hur många snälla människor i vita kläder jag träffar, eftersom jag alltid är en snäll och medgörlig patient och vet att de bara är snälla _just därför_. Det blir ingen exponering, min hypotes blir aldrig motbevisad.

Och då och då stöter jag ju på någon som bekräftar den andra sidan. Den där sköterskan som stack mig i nerven i handen och inte såg ett dugg ledsen ut över det. Läkaren som deklarerade att det inte skulle göra ont i mitt underliv när jag sade att det gjorde det. Läkaren vid min gastroskopi för några år sedan, som inte slutade upp med att köra ner en slang i halsen på mig fast jag viftade och signalerade att jag behövde en paus. Barnmorskan vi träffade första gången på MVC som tittade närmast föraktfullt på mig och som verkade tycka att jag var knäpp som grät av rädsla och inte ville gå dit utan AB. Och så vidare och så vidare.

Alla de här som har en dålig dag, som är stressade, som inte fattar vad jag menar, eller som kanske helt enkelt är otrevliga människor. De dyker ju upp då och då - men för mig är det som att masken glappar lite och jag får en glimt av ett blodrött öga och en gnistrande, giftdroppande monstertand. För jag har insett att det var så jag började se det när jag var åtta år. Människor i vita rockar på sjukhus hamnade i samma kategori som andra varelser som ser ut som snälla människor när de vill, men i själva verket är otäcka hemska monster. Det finns varulvar, vampyrer och så finns det sjukvårdspersonal.

När jag insåg att det var så här det hade blivit i mig när jag var liten, blev jag plötsligt rädd. Jag kände det lilla barnets rädsla för det okända, för monstret under sängen, för vampyren som dansar förbi spegeln och inte visar någon spegelbild, för varulven som ylar mot månen. Skräcken och maktlösheten jag kände som litet barn när jag vaknade mitt i natten av en mardröm och ville gå in till mamma och pappa men inte tordes sätta ner fötterna på golvet av rädsla för att ett monster skulle gripa tag om dem. Den skräcken. Det är den skräcken jag känt varje gång jag gått till någon form av sjukvård de senaste tjugo åren.

Skräcken för det okända, för det som ser vänligt ut men egentligen är ett hemskt monster. Skräcken för maktlöshet och övergrepp och död. Den ursprungliga, allt övergripande, förlamande skräcken.

Inte konstigt att jag tycker att det är obehagligt...

Vad jag såg...

"Men tro mig, om ni träffar en varelse som kan bli mänsklig men inte är det än, eller som en gång varit mänsklig men inte är det längre, eller som borde vara mänsklig men inte är det, så håll ögonen öppna och känn efter att ni har yxa med er." - Herr Bäver, Häxan och Lejonet, C. S. Lewis

----

Grejen var att innan operationen låg jag i någon slags väntsal, i ett rum med en rad sängar. Jag minns inte om mina föräldrar var där eller inte - jag minns rätt lite, i själva verket. Men jag var i alla fall inte ensam i rummet, för två sängar bort låg ett annat barn. Jag är inte helt säker, men jag tror det var en flicka, och hon var någonstans i krokarna av min egen ålder. Inte tonåring, inte småbarn.

I alla fall skulle hon tydligen in på operation innan mig, för de skulle ge henne en lugnande spruta. Men hon var rädd och ville inte, utan spände sig och vred sig bort. De försökte övertala henne och skällde på henne, och till slut brottade de ner henne och tvingade henne. En person höll henne i benen, en i överkroppen, och en drog upp hennes sjukhusrock och stack henne i rumpan, medan hon skrek. Hon låg på sidan med ryggen mot mig, så jag och alla andra i rummet kunde se hennes bak och sprutan de stack henne med.

Jag låg två sängar bort och tittade på.

Efter en liten stund låg hon stilla och tyst, och då kom andra människor och rullade iväg med hennes säng ut genom en dörr i kortänden av salen och hon försvann. Jag visste inte hur det var med henne, var de tog henne eller vad som fanns på andra sidan dörren.

Och sen kom de till mig och skulle göra samma sak.

Jag hade ju sett vad de gjorde. Jag visste att det inte var någon idé att kämpa emot, att de bara skulle hålla ner mig och göra vad de ville ändå. Så jag slappnade av och lät dem dra upp min sjukhusrock och sticka mig.

Jag fick beröm för att jag var så duktig och snäll, och jag uppfattade det som ett mycket tydligt hot. Jag hade ju sett vad de gjorde mot den som inte var lydig. Det är nästan det som var värst. Att de sade att jag var så duktig, när de alldeles nyss hade visat vad som hände den som inte var det.

Efter en liten stund rullade de iväg med min säng också, ut genom samma dörr, och jag låg på operationsavdelningen och andades in i narkosmasken.

Dubbelrädsla

Jag opererades för halsmandlar, eller polyper eller vad det var, nån gång när jag var åtta eller nio år. I alla fall så var det något som gjorde att jag inte kunde andas genom näsan, och det var ju rätt obekvämt. Jag minns väldigt lite av den här operationen, och det jag oftast berättat att jag minns är masken över ansiktet när jag sövdes, och att narkosläkaren (antar jag, så här i efterhand, då hade jag ingen aning) bad mig räkna ner från tio, och att jag inte hann räkna klart innan jag somnade. Inget särskilt läskigt med det, och jag fick säkert en massa glass när jag vaknade. Eller nåt. Det var inte första gången jag var på sjukhus, och det var inte otäckt på något sätt.

Det är bara det att jag har ett annat minne från den gången också, som utspelar sig innan själva operationen. Jag tänkte först skriva att jag inte brukar berätta om det, men det är inte helt sant. Jag har faktiskt aldrig berättat om det innan det kom upp för några dagar sedan när jag letade efter saker som kan motivera min stora motvilja mot all slags sjukvård. Det är lustigt det där, hur man kan komma ihåg en grej och sen gång på gång bara välja att inte nämna det. Det är inte hemligt eller så - jag har bara inte tagit upp det.

Delvis säkert för att det inte egentligen hände mig. Och delvis för att det fortfarande tar emot att berätta. Se bara hur mycket text jag producerat utan att ens antyda vad det handlar om...

Jag tror att jag är rädd för två saker; det ena är att om jag berättar om det kommer de som får reda på det tycka att jag är fånig och känslig och förstorar upp en liten händelse till något mycket större. Att jag är mesig, helt enkelt, och gör mig till. Att min upplevelse av att det här var något otäckt och skrämmande är helt felaktig, precis som jag tyckt hela tiden, och att min ursprungliga bedömning som åttaåring "ingen utom jag verkar tycka att det här var läskigt, så då var det väl inte det då" i själva verket är helt korrekt. Det är min ena rädsla.

Min andra rädsla är den rakt motsatta. Att om jag berättar om det kommer jag att vara tvungen att ta till mig att ja, det var faktiskt skitläskigt, och ja, det hände faktiskt. Det skulle innebära att jag inte bara blev skrämd som barn, utan också kränkt och sviken av de vuxna omkring mig som borde ha sett mig och tröstat mig, inte ignorerat och slätat över.

Jag vet inte vilket alternativ som skrämmer mig mest.

Så här känns det...

see more dog and puppy pictures

MVC-besök igen

Dagens barnmorska var inte specifikt dum på något sätt, i alla fall, även om jag fortfarande känner mig rätt missförstådd. Men jag har fått en remiss skickad till Aurora, så jag kommer få prata med någon som förhoppningsvis har lite mer förståelse. Det blir nog bra till slut. Nu känner jag mig ledsen, trött och nedstämd, och är glad att jag inte ska göra något mer idag och att AB är hemma.

Jag har också insett att det hände en grej när jag var liten och inlagd för operation som förmodligen ligger bakom min rädsla. Den har aldrig verkat så stor och viktig, även om jag förstås kommit ihåg det, förrän jag försökte berätta om det. Nu har jag insett två saker; för det första att saker som inte är så otäcka för vuxna kan skrämma livet ur en åttaåring, och för det andra att det traumat har spökat sen dess, och format min upplevelse av alla möten med sjukvården, så att varje grej har blivit ett nytt trauma. Och ett nytt och ett nytt och ett nytt ad infinitum.

Jobbigt det här.

Men knyttet sparkar och mår finfint, vi fick till och med se det på ultraljud igen i fredags (typiskt att jag som är sjukhusrädd blir erbjuden all världens tänkbara undersökningar - vi känner oss i alla fall inte försummade...). Jag mår faktiskt jättebra, och trivs fantastiskt med att vara gravid just nu. Det är skönt.

Barnkläder

Igår åkte vi norrut till ABs föräldrar och hälsade på. Vi skulle lämna våra matsalsstolar som vi inte vill ha här hemma längre, och så skulle vi se om det fanns några barnkläder på vinden vi hade lust att ta över.

Nu är således matsalsmöbeln, rejält middagsbord och fyra stolar, borta ur vardagsrummet och här är tomt och stort. Planen är att köpa en fluffig matta och inreda en bebishörna med praktisk liten sittbänk, amingsfåtölj med fotpall och småningom ett babygym. Det känns som om vi har större behov av det till hösten än av stort middagsbord.

Men eftersom vårt andra matbord, köksbordet, bara rymmer två personer, tre på sin höjd, så var vi tvungna att lösa bordsfrågan på något annat sätt, om vi till äventyrs någon gång faktiskt skulle vilja bjuda någon annan människa på mat. Så nu är vårt lilla avlastningsbord bredvid tv-soffan utbytt mot ett klaffbord från Ikea, som hopfällt är 20 cm brett men helt utfällt rymmer åtta personer på middag. Mycket fiffigt tycker vi, och den lilla sittbänken är dessutom i exakt samma höjd som våra nu bortforslade stolar, och ger tre sittplatser. Compact living, hurra hurra. Vi känner oss väldigt smarta och inredningsduktiga.

Nu fattas bara den där fluffiga mattan, ett bra skötbord med byrå och överskåp till (vi behöver förvaring!), lite hyllor högt upp på väggen ovanför sittbänken att ha grejor på, och ny och fiffig belysning. Ljuskronan ovanför matsalsbordet slår vi bara huvudet i numera, så den ska också norrut till föräldrahemmet, och ska bytas ut mot en skena med fyra spotar i mitten av rummet, och sen ska vi ha punktbelysning ovanför fåtöljen respektive skötbordet, med dimmerfunktion.

Det är så roligt att planera och ordna och fixa. Det är allra roligaste är nog att vi inte bara planerar, vi ordnar och fixar faktiskt också. I lagom takt och i sinom tid realiseras alla våra planer, och till slut blir det som vi vill ha det. Jag älskar att leva med min fru! Hon är bäst!!

Snälla Kaxiga mamman har redan låtit oss välja och vraka bland urvuxna barnkläder, och nu gjorde vi samma sak med kläderna som låg uppe på vinden och härstammade från ABs och hennes systers barndom. Men mest vrakade vi denna gång, får jag väl erkänna. Det är lustigt, både jag och AB var på det stora hela rysligt illa klädda som barn. Vi försöker kompensera för det nu i vuxen ålder, men det följde med oss båda långt upp i ungdomsåren. Och det märks var det kommer ifrån, om man säger som så...

Mycket var rentav smutsigt, slitet och trasigt, och det tog vi naturligtvis inte hem. Men även sådant som var helt och rent var det ibland helt otroligt att någon en gång i tiden hade valt ut och använt. Tidsandan märktes tydligt: ABs kläder var storblommiga i brunt och orange, medan hennes systers var i intressanta nyanser av bubbelgumsrosa och turkos. Ljuva 70- och 80-tal, helt enkelt. Mycket var hemsytt, vilket i och för sig är väldigt roligt, men ofta i förskräckliga plastmaterial. Och en massa snören som skall knytas, och bodiesar som inte går att öppna i grenen.

Nå, en del fick vi hem i alla fall, och de plaggen blir nog jättefina när vi kombinerar dem med annat. De ligger nu allihop i tvättmaskninen, enligt teorin att om de inte tål 40 graders maskintvätt är de ändå ingenting att ha... Och jag tror, som sagt, att det blir jättebra i slutänden.

Dessutom är den krassa sanningen att barnkläder är dyra och vi kommer förmodligen behöva en hel bunt av dem, så ju fler vi kan få billigt desto bättre. Så kan vi lägga mer pengar på att köpa de där riktigt fina sakerna vi fakiskt vill ha. Som den jättejättefina bodien med stora stora gula citroner på ljusgul botten jag såg i en affär inne i stan och definitivt ska köpa. Jag tror knyttet kommer se ut som en ovanligt god karamell i den.

Det börjar småningom gå upp för mig att vi faktiskt ska få ett barn.

Läsa bör man...

Nu har jag i alla fall läst en bok. "Förlossningshandboken". Till min milda förvåning gjorde den faktiskt saker och ting lite lättare. Den sade saker i stil med att "det är vettigt att föreställa sig det värsta som kan hända och bearbeta det, och sen det bästa som kan hända". Och "varje förlossning är unik".

(Vilket jag skulle vilja trycka upp på ett kort och ge till alla som antyder saker som "du kommer känna annorlunda när du väl är där" och "när det väl händer kommer det vara för mycket saker på gång för att du ska hinna oroa dig" eller "det gjorde de inte med mig så då gör de säkert inte det med dig heller". Unik!! Det betyder att det visst kan bli helt annorlunda för mig. Så det så!!)

Och att det faktiskt är vettigt att vara rädd och oroa sig och tänka långt i förväg.

Lustigt nog har jag känt mig rätt ifrågasatt för att jag funderar på det här nu. Som om det är alldeles för tidigt och helt orimligt av mig att vilja tänka på förlossningen när det är drygt tre månader kvar. Tre månader är faktiskt inte alls särskilt lång tid, och många som är rädda tänker inte på något annat hela graviditeten. Jag vill grubbla på det här nu, och då gör jag det. Men det var lite skönt att läsa att jag inte är ensam om det.

Och att jag vill planera. Jag vill planera, i detalj, och ha kontroll över allt jag kan ha kontroll över. Det är egentligen inte ett dugg konstigt med tanke på hur jag och AB har fungerat i andra situationer; alla gånger vi arrangerat lajv, när vi gifte oss, när vi skaffade hunden, när vi bestämde oss för att försöka skaffa barn.

Vi tänker mycket i förväg, vi skaffar all information vi kan få, vi pratar en massa om saker som kan hända, hur vi vill att det ska bli och hur vi ska agera om något går snett. Och sen förbereder vi allt vi kan förbereda, med både livrem och hängslen som man säger, och därefter kör vi på. För oss har det aldrig funnits någon motsättning mellan att planera mycket i förväg och att vara flexibla och anpassliga när det väl händer - tvärtom är det första en bra förutsättning för det andra.

Ändå känns allt jag läser fullt av förmaningar om att inte försöka ha för mycket kontroll, att inte ta saker för givna, att helt enkelt inte planera för mycket. Förutom "Förlossningshandboken". Den var bra. Och jag tänker planera.

Det jag också insett som gör saker lättare är att jag har en väldigt stor tilltro till mig själv och min kropp. För mig känns det logiskt att det lilla barnet ska ut den väg den ska, och att min kropp håller för det. Det är inte konstigt eller läskigt, utan precis som det ska vara. Det som skrämmer mig är omgivningen, inte själva händelsen. Och det är ju faktiskt mycket bättre!

På måndag ska vi träffa vår nya barnmorska. Med lite tur är hon vettigare än den förra, och kan hjälpa oss med det här. Jag tror det finns jättemycket vi kan göra för att underlätta och göra min rädsla mindre, och jag tänkte be henne om hjålp med det. Om hon också är dum i huvudet blir det förstås värre, men det löser vi då...

Vad jag är rädd för

Jag fortsätter älta sjukvård, det här får nog ta den tid det tar, helt enkelt. Jag vill ju inte känna så här i augusti. Det är väl det som känns viktigast - att det är läskigt att jag tänker så här, och att jag är rädd att det kommer göra förlossningen svårare. Jag vill på något sätt hitta ett sätt att förhålla mig som gör det möjligt för mig att vara trygg och närvarande när det väl blir dags.

Jag vill kunna lita på personalen som är med vid förlossningen. Jag vill kunna slappna av och tro på att de fattar bra beslut. Men samtidigt är jag livrädd för att inte bli lyssnad på, att de ska göra mig illa, att de ska vara dumma mot AB, eller att något annat otäckt ska hända. Jag är rädd för känslan av att inte längre vara en människa, utan att bli behandlad som en sak, en pryl, som om min kropp vore andras egendom. Det är mest det jag är rädd för.

När jag opererades i våras satte de en nål i handen på mig när jag låg på operationsbordet. Någonting blev fel, och det gjorde jättejätteont. Jag skrek till och frågade "Vad gör ni?" och kvinnan som hade satt dit nålen bara stirrade på mig och svarade ingenting, och sen fortsatte alla med sitt.

När jag vaknade efteråt gjorde det fortfarande jätteont. Det gjorde jätteont i flera dagar, och jag tappade känseln från basen på tummen och upp längs hela pekfingret. Det tog flera månader innan jag fick tillbaka känseln, och det känns fortfarande underligt när jag rör det området. Uppenbarligen satte hon nålen rakt i en nerv.

En av gångerna när jag inseminerades gjorde det också ont. Jag satt i en gynstol och läkaren, som knappt hälsat och knappt tog ögonkontakt, stoppade utan att motivera det in nån slags stålbygel som jag inte hade fått se i förväg inuti mig. Det gjorde också jätteont, och när jag sade det svarade han bara: "Det ska det inte göra."

Nähä? "Det ska det inte göra." Nä, men det råkar vara mitt underliv, och det _gör_ det. Men att det kändes så för mig räknades uppenbarligen inte.

Det är sånt jag är rädd för. De händelserna och många många fler är det som gör mig rädd och misstänksam och arg. Känslan av att vara i andras händer och att de människorna inte bryr sig. Inte ser mig, inte bryr sig om mig som person. Att min upplevelse och mitt perspektiv är helt ointressant.

Och hur fan ska jag skydda mig från det?

Varför skulle jag inte?

Jag har grubblat en hel del på det där med vad det är jag tycker så illa om med sjukvården, särskilt när den enda reaktion jag konsekvent får från omgivningen är olika omskrivningar av "Men hur kan du tycka så?". Och det jag kommer fram till är att hur skulle jag kunna _inte_ tycka så?

Varför reagerar inte alla andra likadant?

Jag menar, sjukvården handlar om att en massa främmande människor tar sig rätten att göra otrevliga saker med mig och min kropp. Jag får gång på gång frågan om det hänt mig något obehagligt inom sjukvården, som motiv för min motvilja, och det sanna svaret är ju "Ja, varje gång".

Jag blir klämd, nypt, stucken, granskad, avklädd, petad på, kommenterad, och pratad över huvudet på. Vad i det är inte obehagligt? Till och med blodtryck gör ju ont. Och vem fan vill egentligen lämna över en kopp av sitt eget kiss till en främmande människa?

Hur är sådana saker inte obehagliga?

Utan sjukvården skulle min mamma ha dött när min storebrorsa föddes. Sen skulle hon ha dött när jag föddes. Jag skulle inte ha fått mina polyper bortopererade när jag var liten, och skulle därför fortfarande vara konstant täppt i näsan. Min pappa skulle förmodligen ha dött i cancer om bara några år. Och mer närliggande, utan sjukvården skulle jag fortfarande ha haft otäcka utväxter i livmodern, och knyttet skulle inte ha kunnat bli till. Utan sjukvård inget knytt, och för det är jag oändligt tacksam.

Jag fattar liksom grejen. Jag fattar att de räddar liv, att de förbättrar liv, att de botar sjukdomar. Jag är jätteglad att leva i en del av världen där det finns tillgång till modern medicin.

Men jag tycker att själva vården som sådan är förbannat jobbig.

Jag tror också att just inför förlossningen spelar det ännu större roll för att det inte bara handlar om mig. Det är nog det som är kruxet. Okej att de gör otäcka, kränkande saker mot mig och inte bryr sig. Det kan jag leva med. Men nu handlar det ju om att få fram knyttet på ett så bra sätt som möjligt. Och en av grejerna som underlättar processen är om mamman känner sig hyfsat trygg och avslappnad under förlossningen. Mitt problem är att i samma ögonblick som jag stiger inom sjukvårdens väggar så känner jag mig allt annat än trygg och avslappnad. Och det kommer försvåra processen för knyttet, vilket gör mig förbannad.

Och det som väcks inom mig vid de tankarna är en önskan att försvara mig själv och mitt knytt mot otäcka attacker från de vitklädda främlingarna...