Skrika tills man svimmar...

Affektanfall beskrivs här, precis det här var det nog som hände Signe. Är egentligen inte förvånad att just hon är en unge som skriker tills hon tuppar av...

Olycka!

I söndags när vi lagade middag klättrade Signe på sin tripp-trapp-stol, och ramlade. Det har hänt förr, om man säger så, men den här gången slog hon nog i nacke/huvudet i bordsbenet. I alla fall blev hon jätteledsen, och när AB tog upp henne vrålade hon tills hon inte kunde andas. Och sen fortsatte hon att inte andas. Hon blev vitblå i ansiktet och ögonen rullade upp i huvudet så bara vitan syntes. Hon svimmade, helt enkelt. AB ropade åt mig att ringa 112, och medan jag gjorde krampade tydligen Signe också. Hon kom till sig och började vråla igen efter det, hon var kanske borta totalt 30-45 sekunder.

Operatören hörde "1,5-åring, slagit huvudet, svimmat" och sade inom nån minut att "nu är det en ambulans på väg". När de kom ammade Signe och var mer sig själv igen, men hon var väldigt dämpad i säkert en timme efteråt. Sen piggade hon på sig, och sista timmarna på akuten sprang hon runt runt i korridorerna och lekte som vanligt.

Vi tror att det var affektkramper, även om vi inte vet så mycket om det. Att hon bokstavligen skrek tills hon svimmade, antingen för att hon blev så upprörd, eller för att hon helt enkelt inte fick luft. Läkarna hade ingen alternativ förklaring, de var nöjda med att hon inte verkade må dåligt.

Men det var fruktansvärt hemskt! :( Min lilla älskling! Så jädra snabbt det kan gå fel. Nu, två dar efteråt, är jag helt utmattad och går runt och känner mig bedövad och som om det var mitt i natten. Det är inte nyttigt med våldsamma chocker, det är tydligt.

Lättare liv

Det sköna med att vara på jobbet mellan halv nio och halv fem är att jag är mycket mindre trött. Säga vad man vill om praktikplats, det är inte ens hälften så jobbigt som att vara hemma själv med Signe samma tid. Dessutom har jag börjat cykla till och från jobbet, och har en handledare som envisas med att gå i trapporna istället för att ta hissen, så min grundkondis är mycket bättre. Inte har jag ont i ryggen heller. Vardagen är med ens lättare än det varit sen jag blev gravid.

Praktik och sjuk

En bra grej med min praktikplats är att tre av fyra psykologer i arbetsgruppen har tre barn var... Det blir rätt mycket barnprat, och väldigt stor känsla av förståelse för praktiska omständigheter. Fast hur tusan de överlever och klarar sin vardag vet jag inte. Det vet nog inte de heller.

Signe är världens sötnos. Nästan allt är roligt, hon pratar och pratar och pratar och tja, är allmän älskvärd. Fast igår fick hon feber och har det idag också - virus kanske, eller en reaktion på vaccineringen hon fick förra veckan. Det är kanske är världens minstaste släng av mässlingen. Alvedon och vila och mycket hemmalek är grejen.

Nattsömn, nya rutiner och sjuklighet

Det märks på Signe att vi ändrat hennes rutiner. Jag tror hon saknar mig. Hon är mammig igen, så där som hon inte varit sedan i somras, tycker inte om när jag försvinner. Och vill inte somna själv i spjälisen, säger "nej" när jag frågar om det är dags att gå och sova i sängen, och skulle nog hemskt gärna sova i famnen hela natten. Än så länge har hon gått med på att somna i sängen varje kväll, blir man tillräckligt trött orkar man inte bråka... Men hon är tydlig med att hon tycker att det är en dålig idé. Och hon har börjat vakna oftare på nätterna igen, förra veckan sov hon bara en eller kanske två hela nätter.

Det är ju fortfarande lyx jämfört med förut, men jag blir så klart lite rädd att hela härvan ska börja om igen. Att hon ska vänja sig vid att vakna oftare och oftare. Men jag tror det är mest rädslan som spökar. Det var ju aldrig någonsin vår tanke att hon inte skulle få ha mammakontakt när hon behövde det. Bara att inte hon och vi skulle vara helt uttröttade av att hon inte kunde somna om själv varenda gång hon vaknade. Om hon nu då och då när hon vaknar på natten inser att hon faktiskt behöver en mamma och ropar på oss, då är det klart att vi kommer. Och vill hon verkligen inte sova själv så slipper hon, förstås. Jag tänker lita på att om hon är trygg och trött då sover hon, och är hon inte trygg och trött då får vi fixa det som fattas.

Det är klart att hon reagerar - i början var jag ju med henne dygnet runt. Nu är vi tillsammans kanske tre timmar... Det är ju skitlite. Nio veckor kvar nu, sen är det sommarlov.

Idag är jag dessutom sjuk, pallrade mig till praktiken men gick hem mitt i ett möte på förmiddagen, för jag var rädd att jag skulle kräkas på sjukhuset och sprida vinterkräksjukan över hela våningsplanet. Det gjorde jag nu inte, vare sig där eller hemma, men sjuk är jag. Ont i hela kroppen, mest mage och rygg, och lite feber. Blä blä. Kommer förmodligen vara hemma imorgon med, även om jag faktiskt mår mycket bättre nu än i morse. Men så har jag vilat hela dagen också. Man kanske ska satsa på det där med en feberfri dag för oss vuxna också...