Det här med nattamning

Sent omsider har vi gjort en plan. En sömnplan. För jag börjar ledsna. Signe vaknar fortfarande varannan timme och ammar. Varje natt. Hela natten. Hon somnar strax innan nio, och sen vaknar hon tolv, två, fyra och sex, då hon tycker att det är morgon. Då stupar jag i och för sig i säng och sover tre timmar till, medan AB tar morgonpasset. Men det börjar ändå bli jobbigt. Och första maj går AB till jobbet, och ärligt talat pallar jag inte nattpasset om jag inte får sova igen någon gång.

Eller pallar och pallar. Det kunde vara värre, och det mesta går om man måste. Men jag föredrar att inte framleva livet i en sömnbristdimma.

Eventuellt skulle Signeliten strunta i att vakna varannan timme om hon inte ammade på natten. Eventuellt spelar det ingen som helst jädra roll och det enda som skulle hända om hon inte ammade var att hon är svårare att få att somna om. Så kan det ju också bli. Men just nu är arbetshypotesen att hon vaknar för att amma, och om hon slutade äta så himla mycket på natten kanske hon kunde tänka sig att ta större måltider på dagtid och lite mer sömn nattetid.

Så vi ska prova. Mormor M kommer hit på lördag, jag och AB ska få en efterlängtad restaurangkväll, och sen ska mormor ta med nappflaska hela natten. Och sen ska jag låtsas att jag inte finns nattetid några nätter till, och AB får ta så många nätter hon pallar. Vi lär ju märka om det blir någon förbättring. Men blir det det, och Signe struntar i att vakna hela tiden om det inte finns mysig amning att tillgå - då är det slutammat mellan midnatt och klockan sex.

Det känns jättekluvet. Jag vill egentligen inte meckla med amningen, jag vill gärna amma länge till, och att sluta nattamma riskerar det. Och jag tror det är bra för Signe att få amma när hon vill och hur mycket hon vill. Jag önskar att jag orkade, helt enkelt.

Men jag orkar inte. Jag har orkat i åtta månader, men nu får det vara bra. Nu är jag beredd att göra ett försök för att få sova mer. Funkar det så funkar det.

Lilla huset på gården

Den nya lägenheten då. Hur är den? AB kommenterade plötsligt, på något sätt förvånat, att den här lägenheten ju faktiskt har allting som stod på vår önskelista.

Den är på nedre botten med uteplats. Vi kommer kunna ha tvättmaskin och torktumlare, och det finns badkar. Den har ett stort kök i L-form med rejäl matplats. Den har ett bra rum åt Signe som inte gränsar åt vardagsrummet (så att hon blir störd av teven) eller vårt sovrum (så att hon möjligen blir störd av andra aktiviteter). Den har separat ingång så hunden har inget att skälla på, och vill han ändå göra det är det lätt att skärma av hallen så att han inte kommer dit. Den är snygg och trivsam och vi passar i den.

Ja, tyckte jag, det är klart. Det hade jag koll på hela tiden. Fast för min del tror jag inte att det hade räckt. Den var dyr, den här. Den låg i den övre gränsen för vad banken tror att vi har råd med, och den ligger över vad jag egentligen skulle vilja att vi band upp oss till. Jag hade velat sänka våra boendekostnader - nu höjer vi dem, inte helt lite. Men. Den var värd det.

Den ligger alldeles för sig själv i ett enplanshus som i övrigt bara rymmer en tvättstuga. "Lilla huset på gården" kallade vi den efter visningen, och jag tänker plantera en rosenspaljé med rosa rosor utanför ingången. Den ligger mitt i ett bostadsområde med tvåvåningshus som är placerade i fyrkanter, och i varje fyrkant finns ett litet gårdshus med tvättstuga och andra grejer. I just vår fyrkant tog de tydligen på 70-talet och halverade tvättstugan (eller möjligen tog bort festlokalen/kompostrummet/vaktmästarkontoret eller vad som nu fanns bredvid tvättstugan på den tiden) och byggde en liten, välplanerad trea istället. Med egen ingång på gaveln, i söderläge, en liten uteplats och inga grannar.

Inga grannar.

Vi har inga grannar.

Det är hur underbart som helst.

Ingen kan röka vid vår balkong (inte för att vi kommer ha en balkong längre när vi flyttat, vi har en uteplats, men ingen kan röka vid den heller). Ingen kan borra i våra väggar. Ingen kan spela hög musik i vår trappuppgång - för vi har ingen. Ingen kan blänga ilsket på vår hund när vi passerar dem i trappen - för det gör vi inte. Ingen hör oss, ingen hörs av oss, ingen bryr sig om oss och vi kan skita i alla. Det är ingen som bor vägg i vägg med oss och ingen behöver bry sig om ifall vår hund skäller, vår unge skriker eller vår dammsugare är högljudd tidigt på morgonen.

Visst, vi är ju fortfarande omgivna av andra människor. Och visst, de kan ju för all del störa sig på vår blotta närvaro. Eller möjligen på att vår hund skäller ut dem så fort de passerar hans uteplats. Vi delar fortfarande tvättstuga, lekplats, gångbana, utrymme med tusentals andra, och det är lite svårt att göra något åt i en storstad. Men det ska bli otroligt skönt att inte bo vägg i vägg med folk längre.

Vårt fina lilla hus på gården. Jag tror det passar oss.

Bo i hus?

Det konstiga är ju att vi hade kunnat få en villa för ungefär samma pengar. Det är en lite bisarr känsla, att vi hade kunnat köpa en villa. Om vi hade velat. Men det ville vi inte.

Alltså, vi hade kunnat köpa en liten villa. Långt från stan. Och vi hade haft höga driftkostnader och långa och dyra resor. Plus att vi plötsligt, förutom att plugga och jobba och ta hand om barn och hund och resa till och från vår villa hade varit tvungen att ta hand om den. Klippa gräs och skotta snö och hålla koll så att inget allvarligt går sönder. Laga allt som går sönder själva, eller fixa hantverkare som gör det. Och saker går oundvikligen sönder. Eller behöver bara fixas ändå, som fasadmålning, avloppsrensning, skorstensfejning. Det är mer jobb med villa. Och vi tog två år på oss att spika fast en trasig tröskel i vår nuvarande lägenhet.

Så nej. Ingen villa.

Denna gång.

Förr eller senare kommer vi att köpa hus. Det är jag rätt övertygad om. Vi växte upp i hus, och vi vill bo så. Men i det här läget, när AB jobbar ute vid kusten och jag fortfarande hade (alldeles för många) år kvar på mitt program och Signe är en liten skrutt som struntar i var vi bor - då är det bättre med en lägenhet.

Men det chockar mig lite. Att den ändå är så dyr, vår trea. Att den är så dyr att vi hade haft råd med en villa för samma pengar.

Vi fick den!

Tjoho! Vi har nu köpt en lägenhet! Coolt coolt coolt! Nu är det tapetletning och intredningstankar som gäller för hela slanten.

Vi har tillträde den första juni. Nu måste vi bara få sålt på vår egen också...

Bostadsklipp?

Mest spännande just nu är bostadsaffärer. Vi bjuder på en trea i östra delen av stan, och jag vill ha, vill ha, vill ha! Vi hade sista budet igår kväll, och nu är klockan över nio och inga nya bud, så jag hoppas för mig själv att det betyder att de andra två budgivarna fått kalla fötter och drar sig ur. Men förmodligen tar de bara sovmorgon från sin mångmiljonärstillvaro och kommer alldeles strax stiga upp för att lägga alldeles för mycket pengar på att köpa min lägenhet. Min, säger jag! Min! Så det så.

Men får vi inte den får vi säkert någon annan. Hursomhelst är det dags att sälja vår älskade lilla skolåda och flytta. Den var underbar för två vuxna, men två vuxna med en hund och en bebis är en helt annan sak. Öppen planlösning är skitbra om man är två stycken som tycker om varandra och vill göra samma saker - det är rätt uselt om man har en liten bebis som går och lägger sig i vardagsrummet klockan åtta på kvällen. Och tre trappor upp gör ingenting om det inte är för att det varje gång vi går ut genom dörren numera känns som en Antarktis-expedition utrustningsmässigt.

Så. Trea, med eget (tyst, mörkt, svalt) rum åt Signe att nattas i. Markplan eller hiss, så vi kan åka hela vägen hem med vagnen. Närmare grönområden att rasta hunden och jogga i. Mer plats, så vi slipper gå in i varandra hela tiden. Badkar. Tvättmaskin. Kök där det finns plats för mer än två personer att sitta och äta.

Ny bostad, helt enkelt.

Jag fick så bra frågor om mitt blogginlägg, att svaret blev jättelångt och fick bli ett eget inlägg istället. Det där om plus och minus, alltså.

Grejen är ju den att jag tycker ju inte egentligen att det är några minus. Då skulle jag ju inte göra så. Men det finns något bekymmersamt med de grejerna, något som triggar min "måste göra allting precis rätt"-ångest. Och det är dum ångest, fånig ångest, för det är ju inte som om jag inte tänkt på saken och fattat ett medvetet beslut. Jag bara grubblar ändå, kanske bara för att ha något att grubbla på. Poängen var mer att jag ska sluta grubbla och njuta av min bebis istället.

För det är klart att det är underbart att Signe har knutit an till mormor och är så trygg med henne att hon inte ens blinkar när jag och AB lämnar henne i mormors famn. Om hon inte vore trygg skulle hon säga till, och då skulle vi inte lämna henne. Att borde-spöken ändå spökar är för att de är rastlösa gengångare som inte har något bättre för sig, och de ska bara ignoreras.

Burkmaten var det enda Signe ville ha. Vi försökte lite tafatt göra egna smakportioner. Då kräktes Signe. Inte bara så att hon helt enkelt inte ville ha - hon smakade en smula, och kräktes sen över hela bordet. Tredje gången hon gjorde det lade jag ner alla matlagningsambitioner, och nöjer mig sen dess med att vi i alla fall köper ekologisk barnmat. Som hon äter. Och inte spyr av.

(Sen lyckades jag häromdan göra en god röra som hon faktiskt åt med god aptit, och det var så roligt att jag tänker göra om det. Men det är inte av dåligt samvete, det är mest för att det är kul.)

Och den framåtvända barnvagnen blev som det blev för att det var den vi hade råd med. Och för att Signe visar starka tecken på att inte alls vilja titta bakåt när hon åker framåt särskilt länge till, och vi inte ville lägga pengar på ett åkdon hon kommer försöka klättra ur om ett par månader. Så vi kör så här, och har bärselen i varukorgen underst, och det är en utmärkt kombo.

Det här är bara grejer som jag i förväg trodde att jag skulle ha gjort på ett annat sätt med. Det är nog det det är. Innan vi fick Signe, så trodde jag att jag skulle ha en bakåtvänd barnvagn, bara använda barnvakt i undantagsfall, och absolut laga egen barnmat. Men det blev inte så, och det blev inte sämre för det. Det blev skitbra, och vi gör ju som vi gör av goda skäl.

Jag ska bara sluta grubbla över det.

Det här med tillgång och efterfrågan

Först går mat-mamma till jobbet, så Signe bara kan amma då och då. Sen kommer hon hem, och Signe är ju inte dummare än att hon fattar att här gäller det att passa på och amma om man ska få något. Så hon ammar och ammar och ammar och ammar. Och sen ammar hon lite till, för säkerhets skull.

Men så går det nån vecka, och mat-mamma med brösten finns ju där hela tiden. Morgon, middag, kväll och jämt däremellan. Och jämt och samt på natten också. Så då är det ju inte lika viktigt längre. Den där amningen. Den kan man ju ta när det passar och hinns med, mellan andra viktiga saker, som att klättra och klänga och stå upp och så.

Och då sitter matmamma där, men sina mjölkstinna bröst, och en unge som har mycket viktigare saker för sig än att dricka all den mjölken hon lyckades sätta igång. Så är det, helt enkelt.

Nu ska jag gå och pumpa ur.

Rörlig

Signe är nu sju månader och ett par veckor, och det är helt otroligt hur mycket hon rör sig. Hon sitter stadigt, kan sätta sig upp (eller oftast ner, från stående) ställa sig upp mot saker och stå stadigt med stöd, gå med hjälp av förälder, kravla riktigt snabbt och krypa lite i taget. Mycket av det har hänt de senaste dagarna, att hon börjat dra in knäna under sig och krypa ordentligt, istället för att kravla, och ställa sig upp hela tiden mot allt. Hur häftigt som helst!

Nackdelen är att hon ramlar hela tiden och har lite väl många små blåmärken i hårbotten. Det gör ont att utforska världen!

Det här med moderskap

Alltså, det här med att vara en bra förälder. En bra mamma, göra rätt och tillräckligt och som man ska och som man vill och som man borde. Det blir som en plus- och minuslista för samvetet.

Plus:
Samsovning, amning, bärande, pottande. Vi har genusneutrala kläder, pedagogiska leksaker, små bebisböcker och simskola.

Minus: Burkmat. Framåtvänd barnvagn. Mormor som barnvakt rätt ofta.

Då och då fastnar jag i monologer med mig själv där jag tar upp alla argument för det som står på minussidan och rättfärdigar för en tänkt kritiker hur det blev så, varför det blev så, varför det är okej.

Tills jag lägger ner alltihop, inser att jag är skitfånig, att "good enough" är det enda idealet att sträva efter, och att jag är alldeles alldeles tillräcklig.

Och sen går jag och pussar på Signe och kittlar henne tills hon kiknar av skratt och struntar i det här med att vara en god mor, och nöjer mig med att vara en alldeles lycklig mamma till en fantastiskt fin liten bebis. Det är så väldigt mycket viktigare.

Världen finaste

Bilder!

Sover i nya vagnen

Snuttan sover med snuttefilt

I matstolen

Upp på knä

Smått och gott

Svärförälderbesök. Bad i badkar, springturer med Signe i nya vagnen. Påsk-kalkon till middag. Signeliten som kryper och kryper, klättrar och kryper, och ställer sig upp mot allt som går att få tag i. Dagligen nya små blåmärken i det stora, ömtåliga huvudet. Läskigt, men hon ruskar på sig och fortsätter som förut. Önskar att världen var klädd i skumgummi!