Bättre inatt

Förra natten var helt förskräcklig, och vi var vrak. Ny strategi utarbetades. AB sov så gott som ostört hela natten och jag tog hela ansvaret för skruttan. ABs jobb var att klappa på mig vid begäran, vilket hände två gånger, och i övrigt 1) inte vara sur, 2) sova bort sin migrän. Hon skötte sina uppgifter föredömligt, och det ironiska är att jag också sov bättre inatt än vad jag gjort sen förlossningen, även med skrutt-vak. Så nu är vi människor igen.

Uppenbarligen var ABs stress över att bli väckt hela tiden betydligt mer stressande för mig än vad det är att själv bli väckt hela tiden. I alla fall var det så just denna natt. Så kan man man tydligen också funka.

Jag fick också sovmorgon, medan AB tog hund och bebis på lång morgonpromenad, och tänker sova igen i eftermiddag. Det är skönt att inte ha sömnlöshetspanik i just detta ögonblick.

Jekyll och Hyde-bebis

Dagtid är hon bedårande söt och underbar, nattetid är hon skitjobbig. Misstänker att det är som det ska vara. Tur att solen går upp så småningom.

Typiskt oss.

Vi fann oss med några minuter över, Signe sov och jag hade precis kommit ut ur duschen medan AB värmde middagspaj i micron. Efter ett tag insåg jag att medan jag passade på tillfället att städa av på toaletten gjorde AB precis samma ska inne i köket. Vi är lite konstiga.

Men renliga.

Nattsömn

Lillskrutten vaknar ganska regelbundet varannan timme och vill ha mat på natten, och jag ammar i snitt en halvtimme, eller kanske tjugo minuter. Men inatt kändes det faktiskt bättre, inte egentligen för att hon sov mer, utan mer för att vi har börjat få en anings rutin på hur vi ska göra. Jag och AB har bytt sida i sängen, så AB sover mot babybayen, och nattar lillan, medan jag får sova ifred på min sida tills det är dags att amma. Då väcker AB mig, ger mig lillskruttan och somnar i bästa fall om, medan jag ammar, byter blöja om hon bajsat, och söver henne, för att sen ge henne till AB som lägger ner henne bredvid sig och försöker få henne att somna om. Det funkar rätt bra för oss, eller i alla fall för mig...

Kanske hade det på något sätt varit mer logiskt att jag både ammade och sov med henne, och AB fick sova ostört, men ärligt talat pallar jag inte det. Jag försökte i början och kände hur jag blev mer och mer galen. I början var dessutom AB i vilket fall tvungen att vara med och uppe när jag ammade, eftersom allt var nytt och svårt och jag behövde tända lampor och bulla upp med kuddar och ha hjälp med att hämta saker och dessutom behövde moraliskt stöd i form av uppmuntrande ord och klappar. Nu en vecka senare kör jag en elegant enhandsamning halvsittandes i sängen och känner mig mycket mer kompetent, men tycker ändå att det är skönt att inte behöva ta hela nattansvaret.

Nu sover hon djupt och gott under en filt här i soffan bredvid mig, och jag har två händer att skriva blogginlägg med. Fantastiskt lyxigt. Och i dag är hon en vecka gammal!

Sömn?

Lilla Signe tyckte att tiden mellan två och fyra var en rolig tid att vara vaken, och ammade dessutom fyra gånger under den tiden. Hon var väl hungrig, får vi anta. Som tur var gick "The Avengers" på trean - Sean Connery som galen skotte som styr vädret, i bisarr anglofilfilm med konstiga fetischinslag. Helt underbart.

Och som tur är har vi uppenbarligen båda två en stor förmåga till både anpassning och galghumor. Hur skulle det annars gå?

Men eftersom hon också tog sig en rejäl tupplur på förmiddagen hade vi vid tiosnåret ändå fått en sådar sju, åtta timmars sömn - uppstyckat som bara den, men i alla fall. Förmodligen kommer vi att överleva, andra gör ju det.

Men det vore skönt att få sova på nätterna.

Skrämskott

Igår var vi på återbesök hos barnmorska, vilket krävde en biltur till Stockholm. Vi kom iväg sent och stressat efter en alltför lätt lunch, men tänkte att jaja, det löser vi sen - vi är ju snart hemma igen.

Barnmorskan var jättebra och snäll och trevlig, och jag fick händiga tips om amningen och hon berömde Signe och sade hur fin hon var. Precis innan vi skulle gå tog AB upp en grej vi märkt, att hon låter lite rosslande när hon andas, särskilt när hon sover, och att hon andas rätt fort - men hon har låtit så hela tiden, så det kanske är så med bebisar? Barnmorskan tog fram ett tidtagarur och räknade Signes andetag, såg bekymrad ut och gick och ringde läkaren på mödravårdscentralen. Han hade gått hem. Då satt hon plötsligt i telefon och ringde till barnakuten, och nånstans där blev jag och AB väldigt långa i ansiktet.

Vi blev således tillsagda att omedelbart ta bilen och åka till akuten med vår fyra dagar gamla dotter. När jag frågade om jag skulle amma henne först, eftersom hon verkade hungrig, och om jag kunde göra det där i hennes rum, fick vi svaret att det var bäst att vi åkte direkt. Från det ögonblicket var vi dödsförskräckta.

På vägen ringde jag stackars K., som kommit till vår stad för att hälsa på oss så fort vi kommit tillbaka från Stockholm, och berättade att det var oklart när vi skulle komma tillbaka, och att vi eventuellt skulle bli inlagda, och när jag yttrade orden "vi är på väg till akuten, för det är något fel på Signes andning" började jag gråta.

Det blev en helt horribel eftermiddag. Vi var inte bara skiträdda och maktlösa, utan också oerhört törstiga och hungriga och trötta, och vi fick vänta och vänta och vänta, avbrutet av att främlingar kom in och klämde och kände och stack och vred och bände på lilla Signe. Hon hade det dock rätt bra när ingen störde henne - AB bar henne tätt intill bröstet hela tiden, och hon sov gott. Jag ammade henne i ett mottagningsrum, och det gick oväntat lätt - kanske för att jag så väldigt väldigt gärna ville kunna ge henne mat och se henne fortsätta växa sig stor och stark.

Efter genomlyssning, blodgasprov, syresättningsmätning och slutligen lungröntgen visade det sig att ja, det finns ett litet litet fel. Hon andades in bajs från fostervattnet under förlossningen, och har nu en svag svag kemisk lunginflammation. Det är inte farligt som det är nu, det borde gå över om en till två veckor, och det finns egentligen inget att oroa sig för. Naturligtvis ska vi ta kontakt med läkare om hon får feber, blir slö eller sluta äta - men det skulle vi så klart gjort ändå.

Och på ett sätt känns det rätt skönt att de efter den fasansfulla eftermiddagen faktiskt hittade något på röntgen. Nu vet vi vad det är - och vad det inte är. Och om hon fortsätter vara så frisk och pigg och hungrig som hon varit hittills är det inget att bekymra sig för.

Sen åkte vi hem och åt hamburgare på vägen, och det var så otroligt skönt att komma därifrån. Akuten är det absolut värsta stället jag vet, och jag kan inte tänka mig ett mer otäckt ställe att sitta och amma sin fyra dagar gamla bebis...

Ströord

Lilla Signe är världens världens finaste, underbaraste, sötaste, bästa, snällaste och mest fantastiske unge någonsin. Och vår! Helt ljuvligt.

Men det är jädrigt jobbigt att hon i natt åt en gång i timmen, att hon inte kan somna utan kroppskontakt och att jag har feber och är förkyld. Hon är sötare på dagtid.

Det är krångligt och underbart att amma.

Jag kan resa mig ur soffan själv.

Jag har fått konstiga finnar jag inte haft sen tonåren.

Jag saknar hunden, som kommer hem senare i veckan.

Livet är häftigt.

Förlossningen är över, nu är knyttet här!

Nu är vi på hotell-BB i Danderyd och har en underbar liten dotter. Knyttet är inte längre ett knytt av okänt kön, utan ett barn här ute i världen tillsammans med oss andra, och hon är vår lilla dotter.

Vi åkte in till Danderyd vid sex igår kväll, och efter en oändlig bilresa, där jag fortfarande hade en värk i minuten i bilen som jag hanterade med TENS och gutturala vrålanden (till chaufförens konsternering). Det blev lite jobbigt och stressigt när vi kom in, jag blev skrämd av sjukhuset och visste inte riktigt var jag skulle ta vägen och göra av mig när jag hade ont - hemma hade jag hittat en teknik och det var lite jobbigt innan jag hittade den igen. Men när de hade kolla med CTG-kurvor och sett att jag var öppen 3-4 cm fick jag sno badkaret, och där stannade jag sen till efter midnatt, och hanterade den biten av förlossningen där.

Den första barnmorskan och undersköterskan som tog emot oss klickade vi inte direkt med, men det gjorde ingenting för det var passbyte ganska snart, och de som tog hand om oss hela natten var jättejättebra.

Enda skälet till att jag gick upp ur vattnet var att de behövde ta hål på fosterhinnorna för att få processen att öka farten, och nästa fas minns jag inte jättemycket av. Jag låg en lång stund på knä i sängen med armbågarna på en saccosäck och andades oerhört mycket lustgas. En sak jag faktiskt kommer ihåg är att jag tänkte mig att jag var en björn, vilket framstår som rätt kul så här i efterhand, men som faktiskt hjälpte väldigt mycket när jag vrålade ner i lustgasen.

Jag låg så rätt länge, fast sen ville de att jag skulle byta ställning, och stå upp en stund, och då blev det lite jobbigt och besvärligt. Jag hade svårt att röra mig, och oerhört svårt att fatta vad som hände. Kombinationen massor med lustgas och oerhört stark smärta gjorde att jag inte var särskilt närvarande eller överhuvudtaget tänkande - jag tror faktiskt att det var mest smärtan som gjorde att jag försvann. Men de fick upp mig och jag stod mot en gåstol och andades lustgas och vrålade och kissade på mig - vilket jag inte alls stördes av just då. Det kändes distinkt som någon annans problem - jag hade större bekymmer.

Dessvärre öppnade jag mig inte mer än till 7 cm på en ganska lång stund, och de behövde sätta värkstimulerande dropp. När jag hörde det bestämde jag mig för att om det ändå inte gick framåt utan dropp så ville jag ha epidural. Dels var jag rädd för att öka tempot eftersom det redan var på gränsen till uthärdligt, och dels var just att värkarbetet skulle avstanna ett skäl för mig att inte ta epidural - och det föll ju då. Det där med en nål i ryggen kändes inte längre alls som ett problem - smärtan var vid det laget så stor att det inte fanns så mycket som skulle ha stört mig i det läget.

Så en söt ung tjej kom in och stack mig i ryggen, och envisades till min stora irritation med att jag åtminstone några sekunder i taget inte skulle andas lustgas - jag var i det läget ytterst ovillig att överhuvudtaget släppa masken. Att ligga still och kuta med ryggen på rätt sätt var också rätt panikinducerande, och att sen ligga på rygg igenom värkarna i 20 minuter efteråt för att bedövningen skulle börja värka var otroligt jobbigt. Inte minst eftersom det plötsligt fanns en möjlighet att smärtan skulle försvinna, men inga garantier. AB hävdar med bestämdhet att epiduralen hjälpte eftersom jag därefter faktiskt gick att få kontakt med ett tag och inte längre var fullt så borta. Men det var inget trollspö - värkarna gjorde fortfarande oerhört ont.

Narkosläkaren kom in vid fyratiden, och vid fem började krystvärkarna. De kändes helt annorlunda, på ett sätt ännu mer smärtsamma än de andra värkarna, men på ett annat sätt lättare att hantera. Jag låg på rygg och krystade, och lyckades faktiskt höra och förstå att ja, nu är barnet på väg. Men ändå var det helt otroligt att det faktiskt var på väg mot ett slags avslut, och idén att det skulle komma ett barn kändes helt avlägsen. Jag var lite rädd för att spricka, men blev lugnad av barnmorskan att jag gjorde allt rätt och kunde våga ta i. Så det gjorde jag, och till slut kom halva ungens huvud ut. Sen tog krysvärken slut, och där satt hon. Jag försökte faktiskt fortsätta krysta mellan värken, men det var såklart helt förgäves och jag blev ombedd att låta bli. Sen, efter en evighet på 90 sekunder, kom nästa värk och jag kunde pressa ut huvudet. Ett par värkar till och sen var barnet där, och jag kunde inte tro att det faktiskt, på riktigt, var över.

Det var oerhört jobbigt, oerhört smärtsamt, oerhört häftigt och det bästa, duktigaste, viktigaste jag någonsin gjort. Jag är så otroligt stolt över mig och över AB, och vi fick höra att vi var jättejättebra, vilket jag helt håller med om. AB är den underbaraste coach jag hade kunnat tänka mig, vilket jag visste att hon skulle vara, och jag gjorde faktiskt precis det jag hade hoppats. Jag fick inte panik, tappade inte modet, och orkade hela vägen, och nu har vi vår underbara lilla dotter.

Idag har jag kunnat äta och sova och amma och vi mår jättebra alla tre, och det är så häftigt.

Välkommen till världen, lilla knytt!

Nu är det dags!

Jag har en värk i minuten, Danderyd säger att vi kan komma in när helst vi vill, AB värmer den förberedda lasagnen, och jag tackar gudarna för TENS-apparaten. Nu har förlossningen startat! Hurra!

Är det nåt på gång, månne?

Hmmm... Det känns konstigt. Det känns mysko i magen och ryggen, och den där mensvärken jag dragits med i flera dagar, som försvann under gårdagen, kom tillbaka under natten och morgonen starkare än någonsin. Och utan att vara för detaljerad - jag är dålig i magen.

Och nu känner jag för tredje gången något jag distinkt tror är en värk. En sugande känsla i magen, en slags inåtgående kramp, tillsammans med värk i ryggen och nedre delen av magen. Somethings up, så mycket är säkert.

Det kan vara förvärkar, sammandragningar, inbillning. Det kan gå över och försvinna, och jag inser att det fortfarande kan dröja jättelänge tills knyttet behagar komma. Men jag hoppas hoppas hoppas att det inte är så. Jag tänker låta mig själv hoppas att det här faktiskt är den försiktiga, långsamma inledningen. Att det är dags, om inte nu omedelbart så åtminstone snart.

Igår var den artonde, det första datumet som ändrades sedan efter rutinultraljudet. Går man på det vore det inte alls konstigt om knyttet valde att komma idag eller imorgon. För all del, det är inte konstigt om man utgår från den 22a istället heller, det korrigerade datumet. Antingen jag är i BF+1 eller BF-3 så är det statistiskt ganska troligt att det är dags nu.

Idag, gärna. Snälla?

Min första förvärk - tjohoo!

De senaste dagarna har jag känt av en molande slags mensvärk (det är förstås inte mensvärk, men det känns precis likadant), och jag är fortfarande inte riktigt säker på vad det är som känns och varför. Mensvärk dyker upp i alla beskrivningar av förvärkar, men å andra sidan beskrivs förvärkar och sammandragningar som just det - värkar. En slags kramper som kommer och går. Det här varken kommer eller går i någon större utsträckning - precis som riktig mensvärk så är det en konstant, molande känsla, ingenting alls i likhet med kramper.

Men jag reagerar ju alltid med högsta alarmberedskap inför nya spännande symptom, så prick halv elva tre kvällar i rad skrämde jag upp AB med att tro att nu, nu sätter förlossningen igång, för nu gör det ont. Ont gör det förvisso, men det verkar inte som om den här ihållande smärtan är direkt förebådande någon förlossning. Inget knytt ännu, under alla omständigheter.

Och så nån gång i natt kände jag plötsligt den där mensvärksliknande smärtan, tillsammans med en stark krampartad känsla - och konstaterade, nånstans mellan sömn och vakenhet "Jaha, det är så här förvärkar känns på riktigt - nu förstår jag." Jag låg och väntade en stund på att krampen skulle släppa, och hann tänka att "oj, vad lång tid det tar", och sen "fast det är nog inte så lång tid, det bara känns så för att det gör ont". Sen släppte krampen, och jag funderade lite förstrött på om det skulle komma någon ny, och sen måste jag ha somnat för nästa gång jag vaknade var det mycket senare.

Så imorse berättade jag glatt för AB att nu vet jag i alla fall hur det känns, och tycker att det känns som ett stort steg framåt. Hon såg något mindre entusiastisk ut, men jag tyckte det var jättebra.

Den molande smärtan verkar dock ha kommit för att stanna - med lite tur betyder det något positivt i barnafödandehänseende. Jag kanske har världens mest utdragna (och diskreta) latensfas? Eller så är det bara foglossningar, som ett resultat av knyttets ansträngningar att tränga sig ut med muskelkraft istället för att vänta på den där förlossningen som inte har lust att börja än. Som tur är sparkar knyttet regelbundet, så jag vet att allt står bra till därinne, och bortsett från diverse smärtsymptom mår jag också alldeles utmärkt.

Lägesrapport

Äntligen hemma! Sju dagar verkade vara en slags gräns för hur länge AB står ut med sina föräldrar, och hur länge jag står ut med mina svärföräldrar... De är underbara på många sätt, och förskräckliga på andra. Men framförallt är det hur underbart som helst att vara hemma igen. I vårt hem, i vår fina lägenhet, ensamma tillsammans med vår fina fina hund. Det var mysigt med havet och skogen och bristen på trappor och asfalt, men jag är glad att vara hemma.

Och jag mår jättemycket bättre än jag trodde att jag skulle vid det här laget. Med tanke på att det nu är 11 dagar kvar till beräknad förlossning mår jag nästan oförskämt bra. Det bygger förstås på att jag är ledig och att AB är hemma ledig med mig, och att alla aktiviter avpassas till vad jag orkar och kan, men så är det ju nu. Och då mår jag bra.

Jag har kunnat bada och simma i havet och följa med Vilde och AB på promenader, för några dagar sedan var vi på Furuvik med kära vänner en halv dag, och det gick också bra, och tja, generellt mår jag helt okej. Jag vaknar då och då på nätterna, och ibland har jag ont, men då vilar jag och tar alvedon och AB tröstar mig och klappar på mig tills det känns bättre. Och jag kan ju sova hur länge jag vill, och då gör det inte så mycket att nattsömnen blir lite uppbruten.

Men trots detta får knyttet gärna komma nu. Jag längtar!

Otålighet

Nu är det femton dagar kvar till beräknad förlossning, dvs max 29 dagar kvar innan knyttet anländer. Tack och lov. Jag räknar ner dagarna, och börjar tycka att det här är distinkt tradigt numera. Jag vill kunna resa mig utan hjälp!

Vi är på besök hos ABs föräldrars sommarstuga, på gott och ont. Jag saknar vår fungerande toalett och stora sköna säng, och att få vara ifred med AB. Men här finns havet utanför knuten, hunden kan springa lös på tomten, och ABs mamma lagar mat åt oss hela tiden. Vi inleder dagarna med ett morgondopp, och allting är oerhört vackert. Så vi stannar nog ett litet tag till.

Men annars vill jag mest att knyttet ska komma nu.

Sömnlöshet och Pride-rapport

Tydligen tyckte min kropp att jag sovit klart halv fem i morse. Det vore väl okej om det faktiskt var så, men det är inte så att jag är utsövd. Bara klarvaken. Det är visserligen vackert ute, morgonluften luktar gott och det sitter en duva och kuttrar utanför mitt fönster. Men jag skulle ju hellre sova.

Nu är det 20 dagar kvar till beräknad förlossning, och om bebin föds nu räknas den som fullgången. Den har fixerat sig med huvudet neråt sen två veckor tillbaka, och de senaste dagarna har det märkts väldigt tydligt. Det gör ont på nya sätt, mycket längre ner, jag har mensvärksliknande smärtor som jag inte känt tidigare, och ibland tror jag att lilla knyttet helt enkelt tänker strunta i den där förlossningsgrejen. Den verkar satsa på att trycka sig ut med ren muskelkraft, istället...

Jag insåg i fredags, när jag jobbade för sista gången, att jag nog också cyklat för sista gången på ett tag. Jag försökte faktiskt inte ens - det kändes fullständigt ointuitivt. För en vecka sen gick det jättebra, men det har hänt en del sen dess.

Den här veckan var det Stockholm Pride, och vi var faktiskt med, för första gången. Eller ja, förra året gick vi på en fest, var inne i parken en dag och gick med i paraden, men inte mer än så. I år hade vi köpt festivalbiljetter för hela veckan, och har dessutom lämnat hunden till svärföräldrarna för en vecka, så att vi skulle kunna vara där så mycket vi ville.

Det har varit jättekul - i slutänden var vi faktiskt där rätt mycket, även om vi bestämde oss dag för dag hur vi ville göra, och var helt inställda på att vi kanske skulle stanna hemma istället. Men jag har mått jättebra, och det har varit en höjdarvecka. Vi var i Stockholm tisdags, onsdags och torsdags, sen jobbade jag i fredags och var på sista träffen med vår Aurora-barnmorska, och igår var vi och tittade på paraden och in en sväng i parken på kvällen. Mellan paraden och parken var vi och åt middag med mina släktingar en stund, det var också trevligt.

Fast parken var bra mycket roligare andra dagar än lördagens avslutningskväll. Det var så mycket folk att vi båda två tyckte att det var jobbigt, så vi åkte hem rätt tidigt. Andra dagar har det varit mycket mer stillsamt, och vi har mest hängt runt, pratat med bekanta och varit tillsammans. Det har känts rätt mycket som medeltidsveckan på Visby, ärligt talat - fast utan kullerstenar och med bra skor... Och lite andra outfits, förstås - fast samma glädje hos människor som är sig själva och har klätt sig i det finaste de har. Det är alltid lika roligt - vare sig det är på en landsknekt eller på en transa i brudklänning.

Imorgon måndag ska vi till Mama Mia och träffa barnmorskan, och det har faktiskt gått så långt att jag ser fram emot det och tycker att det ska bli spännande. Sen drar vi till Hälsingland till mina svärföräldrars stuga vid havet en stund, och får äntligen träffa Vilde igen. Han saknas här hemma!