Allmänt

På lördag åker vi till Skottland i tio dagar. Så coolt! Och lite läskigt, men mest coolt.

Alldeles alldeles strax ska jag cykla till skolan, och bland annat diskutera med kursledaren om hur jag ska ta mina poäng fastän jag åker till Skottland i tio dagar mitt under terminen...

Och igår lämnade jag efter mycken vånda in hemtenta för förra kursen, och har gott hopp om att bli godkänd. Kanske till och med få VG, det fick jag förra kursen. Yey me!

Boknörd

Lördagkväll

AB ligger tandborstad och inbäddad i soffan och tittar på "National Treasure" med Nicholas Cage. Han sitter just nu och gör bort sig, det är ganska roligt. AB-älsklingen är förkyld, ovanligt tyst eftersom det gör ont när hon pratar, och antagligen lite sömnig efter att i medicinskt syfte druckit äppeljuice och konjak. Hon är söt, min fru.

Jag fattade ett väldigt bra beslut idag. Jag stannade hemma på förmiddagen, fast jag hade ett seminarium jag borde ha varit på enligt kursplanen, och skrev. Jag har velat skriva fiktion sen jag var nio, och då och då gjort det också. Men jag har fruktansvärt dåligt självförtroende, och har dessutom väldigt svårt för att komma längre än första sidan, vilket inte leder till några litterära storverk.

Sen i höstas håller jag mig dock fast vid samma historia, vilket bara det är unikt, och jag vet dessutom hur den kommer att sluta, vilket definitivt ökar möjligheten att den nån gång blir klar. Och oavsett om just den här historien är något som någon annan än jag och min fru nånsin skulle vilja läsa så blir jag ju bättre på att skriva av att skriva den, och om inte den blir bra så kanske nästa blir det. Eller nästa efter det. Och så vidare.

Så jag satt hemma och brottades med skrivkrampen och lyckades faktiskt få en sida skriven, och komma på hur jag ska fortsätta med just det här avsnittet av storyn, och det känns väldigt bra båda delarna. Som Kaxiga mamman påpekar i kommentarerna kan man se det som att det finns en mening med allt - och blir jag arbetslös i sommar vet jag i alla fall vad jag kommer hålla på med på dagarna.

Jag ska bli författare när jag blir stor. Men schh! Säg det inte till nån.

Ledsen

De senaste dagarna har jag varit ledsen, och det har varit fel på allt. Framförallt på mig själv, mitt utseende, mitt varande, mina prestationer, men också på alla andra, på AB (stackarn...), mina kursare, mina arbetskamrater, hela tillvaron. Allt känns grått, trist och allmänt meningslöst.

Som alltid när något känns fel tror att det handlar om mitt förhållande, och har granskat ABs varje rörelse, tonfall och uttalande, och blivit sårad en oändlig mängd gånger (stackars, som sagt...). Hon är en ängel, och har en sådans tålamod med mig.

Idag vid lunchtid pratades vid vid, och jag hittade äntligen vad som är fel. Massor med grejer, men sannerligen inte hennes fel.

Jag är helt enkelt jätteledsen, över saker jag har all rätt att vara ledsen över. Jag är bara lite sen ibland med att inse vad jag känner.

Jag är jätteledsen att jag inte fick fortsätta på psykologprogrammet den här terminen. Det suger, stenhårt. Det är frustrerande varje dag, att behöver göra helt andra saker än det jag vill göra.

Jag är jätteledsen att jag körde på uppkörningen i november, och att jag fortfarande inte tagit mitt körkort. Det är oerhört frustrerande, och kommer inte bli bra förrän jag har tagit körkortet. Det är också jobbigt.

Och jag är jätteledsen att jag inte kan bli med barn utan att först genomgå en operation, som jag tycker känns jätteläskig och som kräver att jag sövs ner vilket jag inte alls gillar, och dessutom att jag är tvungen att vänta på ett operationsdatum och allting blir försenat. Jag kan bara vänta och vänta och inte påverka, och det suger.

De här tre sakerna är stora och viktiga grejer i mitt liv som inte funkar. Och det är skitjobbigt. Jag har all rätt och all anledning att vara ledsen över det. Jag behöver inte låtsas att det är okej, att det inte gör något, att det löser sig. Det är klart att det kommer att lösa sig, men just nu är det inte löst. Och det gör ont, och det får det göra.

Så jag är ledsen, och kommer fortsätta vara ledsen tills det antingen går över eller sakerna ordnar upp sig. Men jag tänker inte låtsas att det är okej när det inte är det.

Och då blir saker och ting så otroligt mycket enklare. Inte minst för att AB kan få trösta och stötta mig, istället för att jag ska försöka få det till att det är hon som är problemet. Det är hon absolut inte, tvärtom är hon en viktig del av lösningen.

Och choklad. Och medömkan. Och tv. De är också viktiga delar av lösningen...

Lutherska funderingar

Sitter och tittar på UR på ettan, om unga tjejer som överanstränger sig och blir utbrända. Viktiga fakta som att stresshormoner gör att man blir sämre på att lyssna av kroppens signaler om trötthet, och hur peppning kan uppfattas som press.

Det blir två reflektioner för mig över det. Den första är minnet av mig själv när jag var 19-20, och jobbadejobbadejobbade, med sådant som jag tyckte att jag måste göra. Stora lajvprojekt, lajvtidning, hästen, pojkvän, pendling, och javisstja, VG i plugget samtidigt. Så här i efterhand fattar jag inte att jag hann, och fattar att jag inte orkade.

Det andra är att jag inte alls har det så nu, men ibland känner att jag kanske borde ha det. Med en fru som jobbar heltid och pendlar, medan jag pluggar och jobbar deltid här i stan, så är det lätt att jag känner att jag har så mycket mer tid än vad hon har, att det är orättvist och att jag är lat. Jag menar, vi lever på samma pengar, men hon drar in en väldig massa mer av dem än vad jag gör. Borde inte jag jobba lika hårt som hon gör?

Det finns lite olika aspekter på det där.

Ett sätt att se på det är att hon jobbar heltid. Jag pluggar heltid. Och jobbar dessutom. Då gör ju jag mer än vad hon gör, gör jag inte?

Nåja. "Plugga heltid" beror ju förstås på vad man menar med det. Jag kommer ta 30 högskolepoäng den här terminen, vilket definieras som heltid. I teorin ska det ta 40 arbetstimmar i veckan att ta de poängen, men för mig gör det inte det. Efter år av pendling och massor med jobb samtidigt som studier har jag hittat en nivå där jag gör så mycket som jag behöver, inte särskilt mycket mer. Det blir inte 40 timmar - kanske 20-30 timmar, inklusive undervisningstid. Men det är i alla fall heltid. Så det så.

Ett annat sätt att se på saken är förstås att millimeterrättvisa aldrig har gjort någon glad. Om AB ville byta jobb, eller säga upp sig helt, skulle jag stötta henne hela vägen. Hon jobbar inte alls med det hon gör eller där hon jobbar för min skull. Visst, om vi lyckas få barn blir det kanske lite kinkigare med att bli av med försörjningen, men vi skulle fixa det också. Vi har pratat om det, och hon vet hur jag känner om det. Jag skulle aldrig vilja att hon vantrivdes på jobbet för min skull - på samma sätt som hon stöttade mig när jag sade upp mig i höstas. Pengar är viktigt, men inte till vilket pris som helst.

Ytterliggare en aspekt är att jag har jättemycket att göra. Så mycket att det är svårt att hinna med allt. Jag pluggar, jobbar, försöker ta körkort, försöker bli med barn, arrangerar lajv, försöker skriva, tränar en massa och tänker på vad jag äter, och sköter en hel del av hushållsarbetet.

Jag stressar sällan, och jag sover så länge jag vill på morgnarna, men det betyder inte att jag inte får en hel del gjort. Jag är bara motvillig till att göra mig själv illa om jag kan låta bli. Ytterst få saker är värda att stressa över, och om jag fick bestämma skulle inte AB stressa heller. Jag skulle ju hellre se att hon hittade ett annat jobb, eller gick ner i arbetstid, än att jag också steg upp och sprang hemifrån vid sju och kom hem igen kvart över sex. Det kanske inte är så att jag är lat och ledig - det kanske är så att min fru är en ytterst arbetsam människa?

Dessutom är jag ingen slacker. Jag tvingades ta ett studieuppehåll för att det inte fanns plats på den termin jag vill läsa. Om/när jag får plats (senast vårterminen 2009, förhoppningsvis till hösten) kommer jag att fortsätta mitt program och så småningom ta en examen och få ett heltidsjobb jag med. Jag tänker mig inte en framtid som arbetslös akademiker som lever på sin fru. Jag har bara inte gjort klart min plan än. Just nu känns det väldigt frustrerande eftersom det känns som om jag inte går framåt, men det gör jag ju. Bara inte riktigt rakt, hela vägen.

Nu ska jag plugga lite, och sen är det dags för lunch, och iväg till jobbet. I eftermiddag ska jag städa. Sen kommer AB hem, och efter det gör jag inga fler nyttigheter. Dags att sätta igång...

Naprapatbesök

Jag fick ont i ländryggen i början av veckan, när ABs syster, en utbildad massör, masserade mig. Jag pallade inte att ligga på mage i trekvart, så istället för att vara mjuk och avslappnad efteråt kröp jag upp i soffan med en vetekudde och tyckte lite synd om mig själv Ländryggen har jag haft problem med i flera år, och i höstas gick jag till en naprapat några gånger. Eftersom problemet finns kvar, om än i mindre frekvens, så bokade jag en ny tid den här veckan, och gick dit idag.

Jag gillar naprapaten. Han är duktig, och rolig, och får mig att slappna av. Och besöket fylls av goda råd om träning och stretchning, så jag lär mig en massa nya saker. Det gör rätt ont, en del grejer han gör, och efter en timmes akupunktur, töjning och knäckning av diverse saker är jag rätt mör och lite yrslig. Men jag tror att det hjälper.

Och det var jättekul att gå dit igen nu när det var fyra månader sen sist och jag har tränat en massa mer. Han frågade hur mycket jag har gått ner i vikt, och det var jättekul. Svaret är visserligen någonstans mellan "ingenting" och "vet inte", men jag ser själv att jag ser annorlunda ut. Jag har skippat vågen med flit, och tänkte vänta någon vecka till innan jag väger mig igen, men nånting händer ju med kroppen. Jag hade en helt annan rygg sade han också, vilket också känns bra. Träning funkar! Tjoho!

Men ikväll blir det inget box, det var vi på i onsdags istället. Ikväll blir det tacos och sen rollspel i en skön soffa med goda vänner. Det är också en bra och nyttig sak, fast på ett annat sätt.

Seminariebråk

Vi hade ett seminarium idag, som kretsade kring en bok av Donna Haraway, "The Companion Species Manifesto". Det är en tunn liten bok på 100 sidor, den ser mest ut som en broschyr egentligen, men det är helt missvisande. Haraway är filosof och professor, och skriver rätt besvärligt.

Ett snyggt exempel är: "Reality is an active verb, and the nouns all seem to be gerunds with more appendages than an octopus. Through their reaching into each other, through ther "prehensions" or graspings, beings constitute each other and themselves. Beings do not preexist their relatings." 100 sidor av sånt är inte helt lätt att sätta sig in i, eller diskuter på ett meningsfullt sätt under två timmar.

Vi hade dessutom helt olika tolkningar av boken. Några var skitarga på det besvärliga språket, till skillnad från mig (och några till) som tycker att om man är professor i filosofi och riktar sig till andra inom samma verksamhetsområden så är det rimligt att man skriver så krångligt man behöver för att få sagt det man vill. Inte krångligare än man behöver, vilket är en viktig poäng, men allting måste inte vara Illustrerad Vetenskap. Så det tjafsade vi om.

Sen var det några som tolkade Haraways genomgång av olika hundrasers historia som en analogi som förespråkade rasism och social-darwinism, medan jag tyckte att det hon ville visa på var att vi måste ta ansvar för och veta om vår historia, och att människans historia samtidigt är djurens, och hela världens, och att vi måste se det. Det är viss skillnad i tolkning, så det tjafsade vi också om.

Och plötsligt, med en kvart kvar på seminariet, så blir en av de andra studenterna uppenbarligen skitarg på mig, och fräser åt mig med svarta ögon: "Nu tycker jag att du tar ett _väldigt_ tolkningsföreträde här, det är ju en komplicerad bok, och det går ju att tolka på olika sätt!" Jag blev jätteförvånad, och chockad över att bli föremål för någons plötsligt ilska, så jag backade helt och hållet och försvarade mig inte ens. Jag bara höll med och bad om ursäkt, i stort sett: "Jaha, ja, det menade jag inte, det är klart att det är komplicerat och kan finnas flera tolkningar, jag är ledsen om jag verkade påstridig..."

Så här i efterhand vet jag inte om det var ett moget, vuxet sätt att hantera situationen, eller om jag bara är en fegis. Jag vet helt enkelt inte. Vad ska man göra när någon attackerar en, starkt känslomässigt, på ett seminarium? Vi vet varandras namn, inte mer, vi träffas några gånger i veckan och diskuterar böcker. Det är inte ett forum ämnat för känslor eller relationer, men det är klart att sådana uppstår ändå. Det är ju en grupp, och uppenbarligen pågår en inte så trevlig grupprocess här.

Jag fick medhållande blickar från min bänkkamrat i alla fall, och stöttning av en annan tjej när vi gick hemåt, som inte tyckte att jag hade "tagit tolkningsföreträde", utan snarare att den andra tjejen var knäpp. Det kändes skönt - allt går bättre om man inte är ensam.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra av det här. Ta åt mig det som verkar konstruktivt, men inte det som faktiskt inte är mitt, tror jag. Visst kan jag vara för påstridig och hävdande, absolut, och det här är en grupp där ingen annan är det. Det hade varit bättre om jag hade lagt in några "jag tror" och "man skulle kunna se det som" i det jag sade. Det kan jag ta till mig och komma ihåg, för det hade hon rätt i.

Men att hon for ut mot mig, istället för att bete sig som folk och komma med argument, det är inte mitt fel. Där pågår något annat, som troligen inte handlar om mig och troligen inte heller bara om henne, utan något i gruppen och mellan oss, och det tänker jag inte ta på mig ansvaret för. Att jag inte är perfekt betyder inte att hon hade rätt. Och det är bara någon vecka till, sen börjar nästa kurs, och då byter vi seminariegrupp. Oavsett vilka jag hamnar med då är gruppen ny, och nya, andra, spänningar kommer att uppstå. Så problemet kommer troligen försvinna av sig självt.

Nyss fick jag ett SMS från - gissa vem? Den arga tjejen ifråga, såklart. Som frågade om jag skulle gå på kvinnodagsdemonstration imorgon. Vi har messat lite fram och tillbaka nu, och gjort upp att jag ska höra av mig om jag kommer så att vi kan samlas på samma ställe. Jag tänker inte komma, jag har annat för mig, men jag tolkar det i alla fall som en bra sak att hon messade. Förhoppningsvis har hon dåligt samvete.

Det skulle jag ha haft om jag hade varit hon.

Det är alltid roligt hos gynekologen...

Nu har ultraljudsundersökningen genomförts. AB jobbade hemifrån idag, och vi jobbade faktiskt lite på förmiddagen - hon med sitt vid en dator i köket, jag med en bok i soffan i vardagsrummet. Sen stökade vi iväg till universitetet för att AB skulle slå upp referenser, och vi tog en fika. Vid halv tolv infann vi oss på sjukhuset, registrerade oss, betalade, och blev hämtad av en läkare vid namn Kjell.

Kjell var en rätt typisk läkare. Jag gillar inte läkare. Han tog snabbt i hand utan ögonkontakt, missade helt att AB var med mig och också skulle med in i undersökningsrummet, mumlade så att jag fick läsa vad han hette på namnbrickan, och var rent generellt inte särdeles charmig. Det är väl det jag har emot läkare och sjukhus - medelålders män som kräver att jag tar av mig byxorna och visar skrevet för dem, utan att ens vara trevliga mot mig först...

Men AB följde med, trots att doktor Kjell inte riktigt hängde med i svängarna, och fick sitta på en stol bredvid mig där jag låg halvt avklädd i gynstolen. Att vara den enda utan byxor i ett rum fullt med folk känns inte alls värdigt. Förutom doktor Kjell fanns en kvinna där, som vi förmodar var antingen barnmorska eller sjuksköterska, men eftersom hon inte presenterade sig med mer än en nickning är det svårt att säga. Den i läkarsammanhang obligatoriska Kvinnliga Underhuggaren(TM) helt enkelt.

Det var otroligt skönt att AB var där och kunde hålla om mig. Jag klamrade mig fast vid henne och försökte låtsas att jag, som de viktorianska damerna, inte hade något under midjan. Lite intresserad blev jag av de första ultraljudsbilderna, men framåt slutet hade jag så ont att de inte alls framstod som spännande längre. Jag ville bara att de skulle sluta peta i mig och låta mig resa mig upp. Jag antar att själva undersökningen inte tog så lång tid egentligen - men den kändes lång för mig.

Ultraljudsbilderna jag så småningom tappade intresset för visade dessutom tyvärr något rätt besvärligt. Jag har polyper i livmodern. Två klumpar som inte borde finnas där sitter på livmoderväggen och är i vägen. De är troligen inte alls farliga, men om jag vill bli gravid måste de tas bort.

Och det vill jag ju, så doktor Kjell ska skicka en remiss till operation, och vi kommer så småningom att få en kallelse. Han mumlade om kö, och sade först en månad, och sedan "två, tre månader". Kontentan är att vi inte alls vet när operationen kan tänkas ske, men att det troligen inte blir i tid till att inseminera innan sommaruppehållet. Först måste jag opereras, och sen måste vi vänta en menstruation för att se att allt fungerar, och därefter går det att inseminera. Det är (hurra!) ingen kö till själva inseminationen, när vi väl kommer så långt är det tydligen bara att köra, men vid midsommar går de på semester allihop, och har stängt till augusti. Så så är det med det.

Vi kanske kanske kanske hinner med en insemination innan midsommar, men eftersom chanserna till det är små känns det bättre att ställa in sig på att det blir efter sommaren. Trist, dumt och tråkigt, men vi visste ju hela tiden att det här inte nödvändigtvis skulle gå vare sig snabbt eller enkelt. Vi är i händerna på byråkratin och biologin, och det är bara att ha tålamod.

En av de ljusa sidorna av den här kladdiga historien är att vi upptäckte polyperna redan nu. Hade vi varit ett heterosexuellt par hade vi säkert försökt och försökt hemma för oss själva ett bra tag till innan vi pallrade oss iväg till en undersökning, och jag hade fått reda på att det var mig det var fel på, och säkert blivit förkrossad. Nu fick vi reda på det tidigt i processen, och kan göra något åt det. Jag menar, polyperna hade jag ju haft oavsett vem min partner var, och på det här sättet hittades de snabbt, och tas snabbt bort. Det är en bra sak.

I övrigt är det hela mest rätt jobbigt.

Operationen är en ganska lindrig, antar jag, eftersom de faktiskt inte behöver ta hål i mig, utan går upp genom vaginan. Charmigt, jag kommer ligger utslagen med en hel hoper främlingar runt om mig som ska gräva i min slida med vassa verktyg. Säkert någons allra hetaste sexfantasi, men definitivt inte min. Jag är lite rädd för att bli sövd, och jag gillar inte att AB inte kommer att kunna vara med mig större delen av tiden. Det kommer ta en halv dag eller så allt som allt, trodde doktorn, men det kommer säkert göra ont efteråt också. Usch.

Men det ska nog gå det här med. Jag är glad att det här upptäcktes, och jag är glad att jag lever i en tid och på en plats där det är möjligt att göra något åt det. Även om det inte är särskilt bekvämt eller trevligt.

I övrigt har jag varit rätt utslagen idag, och tänker lägga mig på soffan och vegetera en stund medan AB jobbar. Sedan ska vi laga lasagne, och så småningom gå och träna. Vi var på box igår, och det var jättekul. Det är en till bra sak med träningen - om de nu ska söva mig om några månader tänker jag i alla fall ha bra kondition då!

8:e mars

En oväntad komplikation av att läsa genusvetenskap är att kursledningen tycker att vi i B-kursen ska gå ihop och "göra något" på kvinnodagen. "Det gjorde de som gick förra året, och det var såååå trevligt!", typ. Håhå jaja.

Vi saknar engagegerade organisatörer i klassen, och jag har då inte orkat bry mig, så nu ska vi träffas idag en halv timme innan lektionen. Undrar vad vi förväntas uppnå med det? De andra pratar om en "utställning", men om inte de har satt ihop något när jag inte tittat har jag ingen aning om hur vi ska kunna få till det på ett par dar. Till på fredag blir det väl, ingen har antytt att vi bör vara i skolan på en lördag.

Och jag känner bara hur oerhört cynisk jag har hunnit bli på tio år. På gymnasiet och åren efter skulle jag ha styrt upp det här för två veckor sedan. Numera känns det inte alls viktigt, snarare lite fånigt. Jag har blivit en sån där tråkig vuxen typ som inte orkar bry sig.

Ja ja, så kan det vara.

Lördag

ABs föräldrar, syster och en vän till systern var på besök idag. Jag och AB fick en lugn mysig förmiddag tillsammans, som vi till större delen tillbringade i sängen, och sen dök hela menageriet upp. Fyra personer och två hundar, varav en rottweiler, får inte riktigt plats i vår hall...

När hundarna installerats gick vi ut på stan, åt lunch och tittade i affärer. Eftersom AB kommer från Gävle uppskattade framförallt hennes lillasyster med kompis hemstadens utbud. Tänk, det finns städer med färre affärer än här... Jag ägde fram till idag ett (1) par hela, fungerande byxor, så idag anskaffade jag två till, genom den effektiva metoden att gå och ställa mig i ett provrum på KappAhl medan AB gick och letade klädesplagg åt mig. De två första passade, och var snygga, så de tog vi.

Sen gick vi till Centralbadet. De andra simmade, och jag och AB utnyttjade gymmet, eftersom vårt gymkort funkar där också. Vi skulle egentligen ha gått på ett box-pass igår, vilket vi gjort de senaste tre veckorna, men vi var slitna och trötta, och stannade hemma och vilade istället. Så det kändes skönt att träna lite idag, och troligen går vi på box imorgon istället.

Box är för övrigt en helt underbar sak. 75 minuter av galet bankande på kuddar ens kompis (eller i förekommande fall ens fru) håller upp framför en, med otroligt snabb musik och otrolig käck ledare. Jag slår tills jag bokstavligen blir blå i ansiktet, och har skitkul. Efter första gången var det lite bekymmersamt eftersom AB fick ont i huvudet av att hålla emot, men nu har vi listat ut att det inte är något problem så länge jag slår längre ner än jag gjorde då. Man ska sikta mot magen...

Jag känner igen en hel del från ju-jutsun, kanske särskilt sparkarna, men det här är ärligt talat roligare. Kanske för att det är så fritt från tävlig och bedömning. Vi bara kör, så mycket vi kan och orkar, och tittar på instruktören. Gör vi fel eller blir trötta är det ingen som bryr sig, och det ska liksom inte leda fram till något, förutom att vi har kul och blir starkare. Det känns perfekt, lagom kravlöst men ändå utmanande. Och så är det kul att se sig själv i spegeln. Jag börjar kunna se mina arm- och bröstmuskler, och ännu bättre - jag börjar kunna se ABs. Mmmmm...

Imorse upptäckte jag att jag kan se musklerna på mina vader också, och låg och tittade på dem en lång stund. Undrar om små barn kan bli traumatiserade och utseendefixerade av att ha en mamma som står framför spegeln långa stunder och säger "Gud vad snygg jag är... Ser du mina muskler?". Det lär ju visa sig...

Nu har vi sett dålig vampyrfilm, (Vlad, rekommenderas inte), och AB fastnade i telefon med en kompis angående lajvarrande. Jag dricker Glenfiddich och bloggar och har det allmänt bra.

Just nu är livet helt okej, och inte alls meningslöst.