måndag 25 juli 2011

Statarlasset går

Den 9e maj revs vårt badrum ut. Det skulle ta fyra till sex veckor att laga, och vi flyttade med sorg i hjärtat ut till min pappas hus, som är mitt i en stor renovering. Men några veckor var ju okej. Och så tänkte vi bo en del med ABs föräldrar - också jobbigt på flera sätt, men återigen, några veckor var ju okej.

Vecka 33 beräknar dom sätta igång med att kakla badrummet igen. Det var en stor vattenläcka, som måste torka med fläkt och värmefilt, och sen var det fyra veckors industrisemester. Vi har varit hemlösa i snart tre månader, och kommer vara det minst en månad till.

Det är skitjobbigt. Det tar vår sommar. Det finns mycket fint med den här sommaren också, men att inte få bo hemma hos sig själv är apjobbigt. Vi är utlämnade på nåd och onåd till våra föräldrars nycker och rutiner, och kan inte åka hem. Tänk er julfirandet hos svärmor, men att det fortsätter i tre månader...

ABs föräldrars sommarstuga i Hälsingland är ljuvlig. När man är på besök. Men annars så har vi 1)ingen teve, 2) ingen vattentoalet, 3) ingen dusch och 4) fyra hundar, varav två enorma rottweilers där den ena är rätt tjurig, på besöka just nu.

Det är landet, det är sommar, det är mycket barnvakt. Men det är inga vänner, en jädra massa packning, inga av våra saker där vi vill ha dom, ganska smutsigt, och ständigt folk omkring en. Jag hade mycket mycket hellre bott hemma själv.

Bläääääääää för vattenläcka!

Dessutom har jag ont i magen. Och gråter över Utöya (det orkar jag inte ens skriva om, det är för vidrigt). Men nu funkar i alla fall det mobila bredbandet, det är onekligen en tröst.

lördag 16 juli 2011

Ord

Coola saker Signe säger:

"Snälla mamma hjälpa Signe?" Den är ju fullständigt omöjligt att motstå...

"Mamma lessen! Anna mamma pussa Cilla!" Anna mamma är mamma Ann-Britt, lite oklart om "anna" står för "Ann-Britt" eller "annan".

"Den Signe!" betyder att den är Signes. "Inte vill!" betyder vill inte... "Näe Ville nosa Signe!" betyder att Vilde inte ska nosa på nån pryl som är Signes.

Hon pratar mer och mer, hela långa meningar. Genitiv-s har hon inte, och det enda pronomen hon använder är "Min!" som i "min boll! Näe Ville nosa!". Inte dyker bara upp i "inte vill!" annars är det "näe" som används. "Näe bajsat!" till exempel, när vi föreslår att det är blöjbytardags.

En del ord hon kan är riktigt roliga, som igelkott. Och vattenslang. Och skrattmås.

fredag 15 juli 2011

Min första tanke till nån annan.

Jag har börjat tänka på vad jag skulle vilja säga till nån annan om det här med att bli gravid och få barn, vad jag har lärt mig och vad jag önskade att jag hade vetat.

En grej jag vet att jag tänkte ofta första året var "Varför sade ingen att det är så här jobbigt??!!". Och grejen är ju den att jo, det sade ju alla. Hela tiden. Men jag trodde dem inte, precis som jag känner att jag inte blir riktigt trodd när jag försöker berätta för andra om hur det var för oss. För folk som inte har barn ännu, och för dem som har det men som inte har, tja, den här sortens barn. Som har en annan sort, den där sorten som sover när de är trötta och äter när de är hungriga och är glada däremellan. Som går att förstå sig på, som blir nöjda när de får det de behöver, och som inte vaknar när en knappnål faller. De som har den sortens barn - de fattar inte heller.

Ibland träffar jag förstås nån som fattar. Nån som också haft ett ständigt missnöjt barn som "aldrig" sover (givetvis sover barnet ibland. Men kanske en åtta, tio timmar per dygn istället för en fjorton, och i oroliga tjugominuterspass under ständig aktivitet, som avbryts med arga förtvivlade skrik. Det räknas som att aldrig sova. Faktiskt.). Så okej, en del fattar. Men nästan alla reagerar som jag gjorde innan jag fick barn - en slags oförmåga att tro på att det faktiskt kan vara så illa. För om det vore så, så skulle väl ingen skaffa barn? Eller i alla fall skulle de inte överleva. Eller man skulle inte skaffa mer än ett.

Men de (flesta) överlever visst, och en del av dem får till och med syskon.

Jag önskar att jag hade vetat det, för jag önskar att jag hade sluppit det dåliga samvetet. Tanken att "alla andra kan, varför kan inte jag?". Idén att jag skulle fixa allt själv, eller åtminstone att jag och AB skulle fixa allt bara vi två. De idéerna. Om jag hade varit inställd på att det skulle bli apjobbigt hade jag kanske kunnat vara snällare mot mig själv och mindre dömande. Så tänker jag.

Så det är väl det första, min första tanke till en annan mamma. Döm dig inte! Det är precis så jobbigt som det känns. Man blir inte av med sömnbehov och annat mänskligt med fostervattnet. Man är fortfarande människa. Man behöver fortfarande saker. Be om hjälp - den hjälp du själv vill ha (och inte bara den folk vill ge för att de tycker det är roligt). Och skippa det dåliga samvetet helt.

Sen vet jag att alla sade att "det går över" och "det är bara en kort tid" och det är både sant och inte sant. Så här i efterhand ser jag ju att det gick över. Till slut. Och jag minns inte så mycket av det (för sömn behövs för att lagra saker i långtidsminnet...) så jag minns det som kort. Men. Där mitt i natten, när man går under av trötthet och förtvivlan, och den enda man möjligen skulle kunna väcka och be om hjälp är nån som inte fick sova natten innan och som man behöver ska funka under dagen som kommer (för själv kommer man inte göra det) - då hjälper det inte att det snart går över, om snart räknas i månader. Då hjälper bara riktig hjälp. Konkret hjälp.

Och medlidande. Medlidande funkar också. Oväntat bra, faktiskt.

Så - mindre dåligt samvete, kanske. Och skaffa alla resurser som går.

Påminnelse...

Idag skulle jag behöva bli påmind om att jag hade dåliga dagar även innan Signe kom. En massa av dem, faktiskt. Jag har haft fler genuint lyckliga stunder sen vi fick Signe än jag tror jag haft nånsin i mitt liv förut.

Men.

Just nu. Just denna stund. Så är jag lite less.

Så kan det ju också vara.

tisdag 5 juli 2011

Semester?

Nu har vi flyttat till ABs föräldrar för ett tag, och ska försöka bo på samma ställe lite ihållande istället för att fara runt. Signe är underbar att vara med, sover elva tolv timmar i sträck på natten och är glad hela dagarna utom när hon är hungrig. Och jag och AB grälar nästan inte alls numera, vilket är en lättnad. (Peppar peppar...)

Nu ska jag dricka kaffe och transkribera inspelade intervjuer till min c-uppsats. Jobb schmobb.