Språk!

Språkutveckling är coola saker! Nu räknar vi inte längre hur många ord Signe kan, hon pratar hela tiden och det kommer nya grejer varje dag. Stundom något som liknar meningar, ofta sätter hon ihop två ord som har med varandra att göra "vovve kissar" och sånt. Kiss och bajs är stort, uppenbarligen, om hon bajsade lika ofta som hon påstår att hon gör det skulle jag vara orolig för henne...

Hon utforskar det här med "mamma" och "pappa", den grundläggande skillnaden har hon fattat. "Pappa" är män, utom män med skägg, för det är "moffa". Att det har nåt med barn att göra är lite mer oklart. Fast när stora nallen håller i lilla nallen är stora nallen "mamma". När hon pekade på Spindelmannen i ABs seriealbum och deklarerade "Pappa!" var vi väldigt sugna på att hålla med henne. Är det väldigt omoraliskt att säga till sitt lilla barn att hennes pappa är en amerikansk superhjälte med hemlig identitet?

Hennes närmaste persongalleri har blivit tydligare också, vi har fått namn. Orättvist nog är Ann-Britt mamma - jag är "Illa". S håller hon sig inte med, inte R heller, överhuvudtaget är hon lite snål på konsonanterna. Har vi väl hört ett ord och förstått det en gång hänger vi med sen, men första gången kan det vara lite knivigt. Att "vaff!" vid lunchen betydde att det saknades en gaffel att äta makaronerna med var inte solklart ens på fjärde försöket. Som tur är så har hon tålamod med oss.

Det är så häftigt! Vår lilla skrutt kan prata!

Signe med flytväst på bryggan

Påskhelgen tillbringades i varmt sommarväder i svärföräldrarnas stuga vid havet i Hälsingland. Fullkomligt ljuvligt! För alla inblandade, tror jag.

Pyskolog ska jag bli...

...när jag blir stor.

Det är nåt häftigt i det här jag ska göra i framtiden. Det här psykologandet. Det är nåt häftigt, nåt magiskt, med det. Och nåt lite lätt sadistiskt.

Jag har iakttagit min handledare i åtta veckor nu, i samtal med patienter, och sett hur han liksom lutar sig framåt och fokuserar när personen mittemot honom börjar vrida sig och stamma lite. När det är nåt som händer. När det är nåt som gör ont och känns jobbigt. Och jag har hållit andan när han på ett till synes självklart sätt ställt den där frågan som hänger i luften, det där man undrar men inte i vanliga fall skulle ha frågat efter. Det där "hur känns det då?", eller oftare "när det blir så, vad gör du då?". När han letat sig fram till det ömma stället och petat på det. Den mentala motsvarigheten till "om jag trycker här, gör det ont då?"

Och jag har tittat och lyssnat och sett honom göra det, och undrat hur han vågar. Och idag har jag haft min alldeles egna patient, som kommer till möten med just mig, som berättar saker för just mig, som ska bli hjälpt av just mig. Och jag har vågat göra så jag också. Jag har vågat säga "nu ska vi prova det här som känns lite otäckt, och så ska vi stanna kvar i det, och låta det vara otäckt och se vad som händer".

Det var häftigt. Det är ett häftigt yrke, det här. Och jag tror jag kommer vara bra på det.

Tjoho!

Praktik och praktikaliteter

Nu har fem av tio veckor av min praktiktid passerat, och jag har raskt bytt perspektiv från "åh herregud hur ska jag överleva tio veckors heltidsarbete?" till "åh nej, det får inte vara slut snart, det här är ju skitkul!". Så det är väl ett gott betyg på något sätt, antar jag.

Det är ansträngande på ett helt annat sätt än att vara föräldraledig. Min kropp är mycket mindre utmattad - egentligen är väl hela jag mindre utmattad. Men min hjärna går på högvarv varje dag runt femtiden, och lugnar knappt ner sig tills det är dags att sova. Vissa dygn känns det som att jag äter, sover och lever praktikplats, och det är nog inte så nyttigt. Eller så trevligt för resten av min familj. Jag försöker fokusera om på vägen hem, jag försöker vara i nuet och jobba på jobbet och vara mamma och fru hemma. Det går sådär, tror jag. Frågar ni min fru så går det nog rätt halvtaskigt... Men jag försöker, i alla fall!

Jag är i alla fall helt säker på att jag valt rätt yrke. Det är en jädrigt skön känsla, ärligt talat. Jag tittar på de andra psykologerna och hur de jobbar och vad yrket innebär, och fylls av en lugn och trygg och glad känsla som säger "I can do that!". Därmed inte på något sätt sagt att hela dagarna är fyllda av lugna och trygga och glada känslor. Men just yrkesrollen verkar rätt för mig.

I övrigt så ligger svärfar på sjukhuset sen någon månad tillbaka, det är oroligt och jobbigt men förhoppningsvis är det värsta över nu. Och om en månad drygt, precis när min praktikperiod är slut så kommer en firma och river ut hela vårt badrum för två månader framåt. Tjosan hejsan. Förhoppningsvis får vi bo hos min pappa under tiden (om han renoverat klart vid det laget...). Riktigt vad vi gör annars vet jag inte. Flyttar till svärföräldrarna? Men det blir så långt för Signe att pendla en timme till dagis varje morgon... Och det blir långt för henne om hon inte skulle gå på dagis på tre, fyra månader. Jag tror hon behöver dagis för att må bra, och det är helt klart ett motiv för att stanna i stan.

Om nån känner nån som har lust att hyra ut en bostad till en liten familj i maj och juni så hojta! Försäkringsbolaget betalar hyran!