Pyskolog ska jag bli...

...när jag blir stor.

Det är nåt häftigt i det här jag ska göra i framtiden. Det här psykologandet. Det är nåt häftigt, nåt magiskt, med det. Och nåt lite lätt sadistiskt.

Jag har iakttagit min handledare i åtta veckor nu, i samtal med patienter, och sett hur han liksom lutar sig framåt och fokuserar när personen mittemot honom börjar vrida sig och stamma lite. När det är nåt som händer. När det är nåt som gör ont och känns jobbigt. Och jag har hållit andan när han på ett till synes självklart sätt ställt den där frågan som hänger i luften, det där man undrar men inte i vanliga fall skulle ha frågat efter. Det där "hur känns det då?", eller oftare "när det blir så, vad gör du då?". När han letat sig fram till det ömma stället och petat på det. Den mentala motsvarigheten till "om jag trycker här, gör det ont då?"

Och jag har tittat och lyssnat och sett honom göra det, och undrat hur han vågar. Och idag har jag haft min alldeles egna patient, som kommer till möten med just mig, som berättar saker för just mig, som ska bli hjälpt av just mig. Och jag har vågat göra så jag också. Jag har vågat säga "nu ska vi prova det här som känns lite otäckt, och så ska vi stanna kvar i det, och låta det vara otäckt och se vad som händer".

Det var häftigt. Det är ett häftigt yrke, det här. Och jag tror jag kommer vara bra på det.

Tjoho!