Min första tanke till nån annan.

Jag har börjat tänka på vad jag skulle vilja säga till nån annan om det här med att bli gravid och få barn, vad jag har lärt mig och vad jag önskade att jag hade vetat.

En grej jag vet att jag tänkte ofta första året var "Varför sade ingen att det är så här jobbigt??!!". Och grejen är ju den att jo, det sade ju alla. Hela tiden. Men jag trodde dem inte, precis som jag känner att jag inte blir riktigt trodd när jag försöker berätta för andra om hur det var för oss. För folk som inte har barn ännu, och för dem som har det men som inte har, tja, den här sortens barn. Som har en annan sort, den där sorten som sover när de är trötta och äter när de är hungriga och är glada däremellan. Som går att förstå sig på, som blir nöjda när de får det de behöver, och som inte vaknar när en knappnål faller. De som har den sortens barn - de fattar inte heller.

Ibland träffar jag förstås nån som fattar. Nån som också haft ett ständigt missnöjt barn som "aldrig" sover (givetvis sover barnet ibland. Men kanske en åtta, tio timmar per dygn istället för en fjorton, och i oroliga tjugominuterspass under ständig aktivitet, som avbryts med arga förtvivlade skrik. Det räknas som att aldrig sova. Faktiskt.). Så okej, en del fattar. Men nästan alla reagerar som jag gjorde innan jag fick barn - en slags oförmåga att tro på att det faktiskt kan vara så illa. För om det vore så, så skulle väl ingen skaffa barn? Eller i alla fall skulle de inte överleva. Eller man skulle inte skaffa mer än ett.

Men de (flesta) överlever visst, och en del av dem får till och med syskon.

Jag önskar att jag hade vetat det, för jag önskar att jag hade sluppit det dåliga samvetet. Tanken att "alla andra kan, varför kan inte jag?". Idén att jag skulle fixa allt själv, eller åtminstone att jag och AB skulle fixa allt bara vi två. De idéerna. Om jag hade varit inställd på att det skulle bli apjobbigt hade jag kanske kunnat vara snällare mot mig själv och mindre dömande. Så tänker jag.

Så det är väl det första, min första tanke till en annan mamma. Döm dig inte! Det är precis så jobbigt som det känns. Man blir inte av med sömnbehov och annat mänskligt med fostervattnet. Man är fortfarande människa. Man behöver fortfarande saker. Be om hjälp - den hjälp du själv vill ha (och inte bara den folk vill ge för att de tycker det är roligt). Och skippa det dåliga samvetet helt.

Sen vet jag att alla sade att "det går över" och "det är bara en kort tid" och det är både sant och inte sant. Så här i efterhand ser jag ju att det gick över. Till slut. Och jag minns inte så mycket av det (för sömn behövs för att lagra saker i långtidsminnet...) så jag minns det som kort. Men. Där mitt i natten, när man går under av trötthet och förtvivlan, och den enda man möjligen skulle kunna väcka och be om hjälp är nån som inte fick sova natten innan och som man behöver ska funka under dagen som kommer (för själv kommer man inte göra det) - då hjälper det inte att det snart går över, om snart räknas i månader. Då hjälper bara riktig hjälp. Konkret hjälp.

Och medlidande. Medlidande funkar också. Oväntat bra, faktiskt.

Så - mindre dåligt samvete, kanske. Och skaffa alla resurser som går.