Vinterdepp

Jag är så oerhört frustrerad över att märka att jag håller på att gå in i en depression. Jag märker det, jag ser och känner vad det är som händer, jag gör allt jag kan komma på för att hindra det och bromsa, försöker gå åt andra hållet - och ändå är det märkbart mycket sämre nu än det var för säg tre veckor sen.

Alltså, jag läser till psykolog och är på termin åtta. Jag har egen klient under behandling. Jag har gått i egenterapi i två år. Jag har tjocka böcker hemma om hur depression uppstår och hur det ska behandlas, och jag har läst dem också. Men det HJÄLPER INTE.

Jag mår kasst regelbundet varje januari och februari. Fram till jul brukar jag kravla mig fram, men sen är det som att batterierna tar slut och det inte räcker längre. Nu är min absolut värsta tid på året.

Jag stressade massor för tre veckor sen, och visste att det var lite riskabelt, men tänkte att jaja, bara jag får vila sen... Sen fick jag inte vila, utan det har bara varit en massa yttre krav och vab och sjukdom, så nästan allt som är roligt i mitt liv har fått vänta eller skjutas undan, och kvar är plikt, stress, prestation, gräl och i slutänden då depp och ångest. Och där är jag nu. Bläääää!

Jag vill inte må så här. Jag faller ner i nattsvarta hål och grubbel och mår sämre och sämre. Och jag vet att det jag behöver göra är att hitta saker jag gillar och som är roliga, och fokusera på att göra dem utan att grubbla. Hitta och uppskatta guldkanterna i tillvaron och behålla hoppet. Men det är så svårt! Det är så mycket lättare att ge efter och må dåligt och tänka alla de hemska tankarna och känna efter hur trött jag är och tänka att det ändå inte är någon idé och jag ändå inte har någon lust... Fast jag vet att det är depressionen som talar och att jag mår bättre om jag inte lyssnar på den.

Men det känns som om jag balanserar på kanten till ett stup, och inte vet hur länge jag kan hålla balansen. Jag vill att våren ska komma nu! Jag är inte säker på att jag klarar mig ända till april utan att falla ner i mörkret.

(Och jag vill inte det! Och Signe förtjänar bättre än en depp-mamma!)