Det var lite jobbigt ett tag, ju

Jag oroar mig lite för att börja skolan igen i oktober, och funderar på om jag ska eller inte ska, och tycker det är jobbigt att jag känner mig så grymt opepp. Det liksom knyter sig i magen och hjärtat när jag tänker på det.

Kommer det nånsin kännas bra igen, har jag funderat på. Är det för att jag ammar och är hormonpåverkad? Går det över av sig självt när Signe blir större? Är jag bara lat?

Sen pratade jag med kloka kompisen I. idag, och började plötsligt nästan gråta när jag berättade om sista terminen innan förlossningen. Att jag ju genomförde de studierna samtidigt med en jobbig graviditet, och att det var skittungt. Och smärtsamt.

Sista kursen kunde jag inte sitta, för jag hade så ont i svanskotan, utan stod upp flera föreläsningar, eller reste mig halvvägs. Det gjorde för jädra ont. Och i början av terminen mådde jag ju tokilla, så att jag flera gånger fick springa ifrån föreläsningar för att kräkas. Jag hade så dålig kondition att alla trappor var en utmaning, och jag var konstant utmattad.

Det var helt enkelt väldigt jobbigt, och gjorde väldigt ont. Och så jobbade jag ju samtidigt, och tog hand om hunden. Och rackade ner på mig själv över att jag inte var tillräckligt duktig, att jag var lat och inte gjorde tillräckligt mycket.

Sen började jag skolan igen alldeles för tidigt, när Signe var litenliten, och det var skitjobbigt och stressigt och ångestfyllt. Inte minst för att AB hade fått för sig att jobba heltid i två veckor in på min första kurs. Det var skitjobbigt, och sen kom praktiken, och den var ännu värre.

Det har helt enkelt inte varit så kul att plugga senaste en och en halv terminerna jag gjort det. Det har varit ångestfyllt och direkt smärtsamt, och tillammans med min övriga livssituation varit mycket mer än jag egentligen orkat med eller klarat av. Det har gjort ont, och gett dålig minnen.

Så det är kanske inte så konstigt att jag är tveksam till att börja igen. Att det som förut fick mig att bubbla av glädje nu gör mig nervös och stressad när jag tänker på det. Det är inget fel på skolan, eller på mig. Det har bara varit för mycket ett tag.