Vi är hemma efter en helg hos svärföräldrarna, och det är ovanligt skönt att vara hemma igen. Jag har saknat Signe lite denna helg. Kanske för att vi ägnat en del tid då mormor varit med Signe åt att gå igenom vår ekonomi, och det är ju inte superroligt. I april hade vi dubbelt så höga utgifter som inkomster... Det känns inte helst stabilt, om man säger som så. Men vi är på spåret igen nu, det löser sig säkert.
Jag oroar mig för att Signe ska sluta amma. Jag vill inte det, men Signe har aldrig nöjesammat - hon ammar för att det är gott, och myser lika gärna med tummen. När hon och jag är hemma ensamma funkar det som vanligt, men i helgen, när hon en del av dagen och sen en del av kvällen var med mormor, då ville hon inte alls. Så jag gick ner på nedervåningen när jag trodde att hon ville amma, och mormor deklarerade stolt att hon hade varit törstig för en stund sen, och fått vatten. Och inte ville hon amma, inte.
Och då blir jag lite ledsen.
Samtidigt som det känns som om det inte är okej att bli ledsen över att amningen kanske blir utkonkurrerad, när ungen är åtta månader. För att alla verkar sluta efter ett halvår, för att det inte är viktigt för någon annan än mig och möjligen Signe hur det går. Men jag vill inte sluta, och jag tänker i alla fall ta mig rätten att bli ledsen om vi slutar amma innan det känns rätt att göra det.
Vi får väl se hur det blir.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Förstår att det kan kännas lite vemodigt. Som tur var kommer nya mysiga umgängesformer och behövd kommer man ju vara livet ut.
Jag fick ju ingen vettig amning alls med boysen...vilket jag kan sakna lite när jag hör hur mysigt de flesta har med den.
Måste ändå säga att det låter mer harmoniskt att Signe själv bestämmer sig för att det får räcka med amning (om hon nu har bestämt sig, det kanske bara var tillfälligt) än att som förälder behöva känna sig elak för att man nekar sitt barn något det så tydligt uttrycker att det vill ha, när det är man själv som bestämt sig för att sluta amma.
Men visst kan det kännas vemodigt ändå! Det är ju en härlig umgängesform som inte kommer tillbaka med samma barn, även om det som Annika säger kommer nya sätt att umgås.
Skicka en kommentar