Det märks på Signe att vi ändrat hennes rutiner. Jag tror hon saknar mig. Hon är mammig igen, så där som hon inte varit sedan i somras, tycker inte om när jag försvinner. Och vill inte somna själv i spjälisen, säger "nej" när jag frågar om det är dags att gå och sova i sängen, och skulle nog hemskt gärna sova i famnen hela natten. Än så länge har hon gått med på att somna i sängen varje kväll, blir man tillräckligt trött orkar man inte bråka... Men hon är tydlig med att hon tycker att det är en dålig idé. Och hon har börjat vakna oftare på nätterna igen, förra veckan sov hon bara en eller kanske två hela nätter.
Det är ju fortfarande lyx jämfört med förut, men jag blir så klart lite rädd att hela härvan ska börja om igen. Att hon ska vänja sig vid att vakna oftare och oftare. Men jag tror det är mest rädslan som spökar. Det var ju aldrig någonsin vår tanke att hon inte skulle få ha mammakontakt när hon behövde det. Bara att inte hon och vi skulle vara helt uttröttade av att hon inte kunde somna om själv varenda gång hon vaknade. Om hon nu då och då när hon vaknar på natten inser att hon faktiskt behöver en mamma och ropar på oss, då är det klart att vi kommer. Och vill hon verkligen inte sova själv så slipper hon, förstås. Jag tänker lita på att om hon är trygg och trött då sover hon, och är hon inte trygg och trött då får vi fixa det som fattas.
Det är klart att hon reagerar - i början var jag ju med henne dygnet runt. Nu är vi tillsammans kanske tre timmar... Det är ju skitlite. Nio veckor kvar nu, sen är det sommarlov.
Idag är jag dessutom sjuk, pallrade mig till praktiken men gick hem mitt i ett möte på förmiddagen, för jag var rädd att jag skulle kräkas på sjukhuset och sprida vinterkräksjukan över hela våningsplanet. Det gjorde jag nu inte, vare sig där eller hemma, men sjuk är jag. Ont i hela kroppen, mest mage och rygg, och lite feber. Blä blä. Kommer förmodligen vara hemma imorgon med, även om jag faktiskt mår mycket bättre nu än i morse. Men så har jag vilat hela dagen också. Man kanske ska satsa på det där med en feberfri dag för oss vuxna också...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Såg den tredje Zeitgeist-filmen i helgen. Där sades det att människan har två typer av minnen. Dels ett där vi kan minnas faktiskta händelser, dels ett där upplevelser lagras utan att vi kan sätta fingret på vad som hänt. Som till exempel att utsättas för femminutersmetoden. Kanske lär man sig att somna själv, men det man definitivt lär sig är att ingen bryr sig om mig när jag behöver tröst och närhet.
Filmerna har diskuterats, hyllats och kritiserats. Men det här tycker jag är så självklart. Att bli övergiven av dem man litar på mest, det kan helt enkelt inte vara bra! Skulle vilja göra en djup psykologisk utredning av dessa femminutersbarn när de blir vuxna.
Jag tror som du, att det inte är bra! Och jo, vi har flera olika sätt att lagra minnen, säger minnesforskarna, de sk "episodiska minnerna" (händelser vid faktiskt minns) är bara en del av det.
Och sen finns det ju dessutom en paradox att fast väldigt få minns särskilt mycket från åren innan tre, så visar all forskning att spädbarnstiden och åren efter är den absolut viktigaste tiden för en människa. Det är då det avgörs hur hjärnan ska bli, om inte annat.
En jätteintressant bok i ämnet är Sue Gerhardts "Kärlekens roll - hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna". Hon hänvisar till forskning som visar i detalj hur hjärnan utvecklas beroende på om barnet får sina behov av kontakt (både fysiska och psykologiska) besvarade. Små barn behöver rent fysiskt kroppskontakt, annars utvecklas de inte normalt. Man har bla visat på spädbarn att barn som skriker i en famn har lägre kortisolnivåer (stresshormon) än barn som skriker liggandes själva - fast de skriker lika mycket.
Jag ser 5mm i sin extrema form som neglect och vanvård. (Dvs, om man på riktigt inte tar upp ett barn som gråter tills det kräks, eller gråter i timmar.)
Tack! Nu har jag övertygat mig själv. :-)
Skicka en kommentar