Olycka!

I söndags när vi lagade middag klättrade Signe på sin tripp-trapp-stol, och ramlade. Det har hänt förr, om man säger så, men den här gången slog hon nog i nacke/huvudet i bordsbenet. I alla fall blev hon jätteledsen, och när AB tog upp henne vrålade hon tills hon inte kunde andas. Och sen fortsatte hon att inte andas. Hon blev vitblå i ansiktet och ögonen rullade upp i huvudet så bara vitan syntes. Hon svimmade, helt enkelt. AB ropade åt mig att ringa 112, och medan jag gjorde krampade tydligen Signe också. Hon kom till sig och började vråla igen efter det, hon var kanske borta totalt 30-45 sekunder.

Operatören hörde "1,5-åring, slagit huvudet, svimmat" och sade inom nån minut att "nu är det en ambulans på väg". När de kom ammade Signe och var mer sig själv igen, men hon var väldigt dämpad i säkert en timme efteråt. Sen piggade hon på sig, och sista timmarna på akuten sprang hon runt runt i korridorerna och lekte som vanligt.

Vi tror att det var affektkramper, även om vi inte vet så mycket om det. Att hon bokstavligen skrek tills hon svimmade, antingen för att hon blev så upprörd, eller för att hon helt enkelt inte fick luft. Läkarna hade ingen alternativ förklaring, de var nöjda med att hon inte verkade må dåligt.

Men det var fruktansvärt hemskt! :( Min lilla älskling! Så jädra snabbt det kan gå fel. Nu, två dar efteråt, är jag helt utmattad och går runt och känner mig bedövad och som om det var mitt i natten. Det är inte nyttigt med våldsamma chocker, det är tydligt.