Solsken

Det är så häftigt att ha ett stort barn. För Signe är ett stort barn nu. Hon är definitivt ingen bebis längre. Hon kan det här med att gå och springa och klättra nu, hon springer runt runt runt och stampar med fötterna och hoppar och klänger och klättrar, hela hon är ett enda stort spring. Utom när hon vilar, för nu är hon så stor att hon kan slappna av också. Att hon kan sitta en hel lång stund och äta ett äpple och kanske titta på teve och chilla lite och slappna av.

Det är som om hennes cykler har blivit lite lite längre - från 30 sekunder till kanske hela tio minuter. Hon kan ha ro och slappna av och ta det lugnt en stund, och sen kan hon leka djupt koncentrerat och ivrigt en lång stund efter det. Istället för att fara som en tätting från det ena till det andra.

Och hon kan prata! Treordsmeningar, och ett jättestort ordförråd. "Vattenslang!" deklarerade hon häromdan. "Vattna blommor!" Det är så häftigt när hon säger saker jag inte förstår var hon lärt sig. Men nånstans har hon sett en vattenslang, och kommit ihåg det.

Hon är så fin och söt och klok och cool och modig och alldeles fullkomligt bedårande. Det är helt underbart.