Vildeliten skadad

Vi var ute och gick en kort promenad i dag. Det regnade, vi hade våra fina regnkläder på oss alla tre, och Vilde fick gå lös med bara halsbandet på. Vi hade precis passerat en trottoarkant, och av någon anledning stannade hundlillen till lite och vi hann framför honom. Sen hör vi plötsligt att han vrålar bakom oss. När vi vänder oss om ligger han på den våta asfalten och skriker rakt ut.

Jag rusade fram till honom och lyfte upp honom, och AB sade: "Han har ju brutit benet." Det högra frambenet hängde konstigt, och han skrek och skrek. AB sprang och hämtade bilen och jag gick långsamt efter henne i regnet med lilla Vilde vrålande i famnen.

Vi trasslade oss in i bilen, körde till djursjukhuset och trasslade oss ut igen med en skrikande Vilde. När vi väl hade kommit så långt skrek han bara om jag rörde honom, inte annars, men om något kom emot hans ben vrålade han hjärtskärande och bet mig hårt. Jag är fortfarande alldeles röd och sårig på handen - men jag nändes inte ta bort den från honom, det verkade som om han blev lite lite lugnare av att bitas, och då fick han gärna tugga min hand till slamsor om han ville.

Inte för att han kan tugga någon till slamsor. Lillkillen.

Efter långa väntestunder och mycket oro fick han lugnande så att han helt tuppade av, andades långsamt och blev läskigt grå om tandköttet, och sen röntgades han. Benet var brutet. Riktigt illa brutet, förmodligen flera frakturer, och precis i armbågsleden. "Här, här ska det sitta ihop", sade veterinären och visade på en svart bit på röntgenplåten som borde ha varit vit av ben.

Sen lade vi honom i en vagn med en fluffig rosa pläd, fick skriva på papper som i stort gick ut på att vi lovade att betala för vad de tänkte göra med honom, och sedan var vi tvungna att låta dem rulla iväg med honom. Utan att han vaknade och tittade på oss, och utan att få se var de tog vägen med honom. Nu ligger han i någon bur på sjukhuset med dropp och smärtstillande och väntar på operation.

Förmodligen opereras han imorgon, vi kan ringa vid 11 och få besked. I bästa fall får vi hämta honom ett par dagar efter operationen, så allra allra tidigast på onsdag, förmodligen torsdag, eller ännu senare. Veterinären kunde inte säga så mycket, de väntade fortfarande på att en ortoped skulle titta på hans ben, men det ser på det stora hela inte bra ut. Det är ett komplicerat ställe att få benbrott på, och det finns en risk att leden aldrig blir bra. På den positiva sidan så är han ung (så ung! Vår stackars stackars lilla valpunge!), och liten och lätt (jag är så glad att det inte är en bennesenner vi har), så det finns en chans att han läker.

Sex till åtta veckor brukar rehabiliteringen ta, sade veterinären. Om allt går bra. Hela sommaren!

Vi lämnade honom där nästan fyra timmar efter att vi kom in med honom, och sen bara grät vi en lång stund. Vi gråter fortfarande av och till. Det fattas en Vilde här hemma! Han ska springa runt här och busa med sin mjukisflodhäst, hoppa upp i soffan bredvid oss och tigga godis när vi lagar mat. Jag saknar honom!

Nu ska vi försöka få ordning här hemma litegrann, efter en helgs lajvande jag kanske skriver om någon annan gång. Men mest saknar vi vår lilla hundvalp.