Stolthet

Det är Pridefestival i Stockholm just nu, och den här veckan är vi i alla fall hemma under festivalen. Annars har den som regel krockat med medeltidsveckan i Visby, eller med något annat. Nu ska vi inte på medeltidsveckan och inte krockar den heller, så vi har tänkt se åtminstone något av festivalen. Men AB jobbar, och jag har hand om lille Vilde som förmodligen är måttligt välkommen med på föreläsningar i Kulturhuset, så det blir inte så mycket i år heller.

Vi har inget vidare queert umgänge, jag och AB. Vi har underbara, fördomsfria heterovänner som vi kände långt innan vi blev ihop, och som inte ens blinkade när jag och AB blev tillsammans. Så vi umgås med samma människor som förut - varför skulle vi inte göra det, liksom? Men det har ju baksidan att vi är väldigt ensamma som flator bland våra vänner. Vi känner till andra flatpar i vår avlägsna bekantskapskrets, men inte mer än så. Och det är på sitt sätt lite sorgligt.

För hur öppna och fördomsfria och accepterande våra straighta vänner än är, så är vi ständigt lite avvikande. Inte mycket, och för det mesta märks det inte, men det finns en skillnad. Jag misstänker att det är samma känsla som om man vore det enda svarta paret i ett bostadsområde med bara vita, eller den enda tjejen som spelar fotboll med killarna. Det borde inte spela någon roll, och det spelar oftast heller ingen roll på något konkret sätt - men vi är ändå alltid annorlunda.

Igår var vi i alla fall ute på en flatklubb som vi varit på några gånger förut, och som denna gång fanns med i Pride-programmet. Det var otroligt roligt, och en av de skönaste grejerna var just att inte vara avvikande. Att för en enda gångs skull under några timmar få tillhöra normen.

Tyvärr finns det en baksida av Pride - Prideveckan är de enda gångerna vi har fått ta emot påhopp ute bland folk. Det är som om homofoberna tror att jag går och håller min fru i handen och kysser henne för att komma med någon slags statement, som om det är riktat till någon annan än henne. Det är det inte. Men de som vill bli provocerade blir det i alla fall.

Förra sommaren var det två tjejer på cykel som ropade "jävla lebbar" efter oss när vi var på väg hem från Konsum, och jag hade en lång och stundtals aggressiv diskussion med en kollega om huruvida inte alla bögar borde sluta vara så bögiga och bete sig normalt istället... Igår när vi åkte hem var det en man som satt ett säte ifrån oss på tunnelbannan som uppenbarligen störde sig väldigt mycket på oss, och som när han gick av väste "Gris!" åt oss. "Getabock!" väste AB tillbaka.

Nu tror vi inte att just den mannen hade alla hästar hemma, han gnolade för sig själv när han inte viskade saker mot oss eller blängde på oss, och han gick lite vingligt och såg rätt mysko ut. Vi diskuterade efteråt att det lika gärna hade kunnat vara ABs fina hatt som störde honom, som att vi var två tjejer som höll handen och pussades. Men. Om en ensam galning stör sig på min hatt och säger dumheter över det blir jag inte alls lika rädd.

Problemet med terror är att det funkar. Det finns människor, många människor, där ute som tycker att jag och AB ska dö. Inte för att vi är vi och utan att ens ha träffat oss, men för att vi gillar varandra istället för killar. Det finns en utbredd homofobi som sträcker sig från mild oförståelse till brinnande hat. Människor som går på oss på stan för att vi är lesbiska är en del av den rörelsen, och vi vet aldrig vilken del. Det förekommer mord och misshandel riktat specifikt mot homosexuella, och det är svårt att inte bli rädd.

Men det enda vi kan göra, det enda vi vill göra, är att ta vår del av kampen genom att vara oss själva. Inte ljuga, inte hymla, inte hålla tillbaka. Varje människa som faktiskt träffar oss borde därefter ha lite svårare att gå med på fördomar mot homosexuella - vi är ju såna där, och vi är ju ok. Vi gör inte så himla mycket mer för Pride-rörelsen, men vi gör det. Vi är öppna och här och oss själva, och stundom är det rätt mycket det med.

Och på lördag ska vi i alla fall gå med i paraden för första gången. Det ska bli kul.