Hästar

Vi tog en cykeltur igår, jag och AB, med packad matsäck och hunden i cykelkorg. Vi var inte riktigt tränade för den tvåmilatur det blev insåg vi halvvägs, och vägen hem fylldes med ett antal pauser. Jag fick en aning känning i knät, men nu känns det bra igen, så det är nog ingen fara.

På vägen stannade vi på ett friluftsmuseum där de visar gamla byggnader och har en hel del lantraser. Vi köpte varsin hiskligt dyr våffla med sylt och grädde för att stärka oss inför nästa etapp, och jag gick och klappade på ett nordsvenskt sto och hennes föl som stod i en hage och åt gräs. Fölet var tre veckor gammalt och silverfärgat - tydligen kommer han bli svart när han blir stor.

När jag inte hänger med hästar glömmer jag hur de är. Från min hästiga uppväxt kommer jag mest ihåg de sociala intrigerna, sveken, slitet och hur mycket jag frös och var hungrig. Hur pinsamt det ofta blev, och alla gånger det inte blev som jag ville. Jag tänker på det och ryser lite, och ibland tänker jag: "Varför höll jag på med det där, egentligen?".

Tills jag faktiskt träffar en häst. Det var ju därför jag höll på med det där, egentligen. För hästarnas skull. Kanske var det sociala det jag lärde mig mest av, det som på gott och ont formade min uppväxt. Men det var ju inte därför jag gick dit. Det var ju inte för kompisarna eller ridlärarna jag frös och var hungrig och slet. Det var inte för deras kärlek jag utsatte mig för risken att bli sviken, igen och igen. Det var inte de jag egentligen ville imponera på - de var medlet, vägen dit. Det var faktiskt hästarna som var orsaken.

För det är något med hur de luktar. Den där hästdoften, omisskännlig och obeskrivlig. Det luktar häst, helt enkelt. Och hur otroligt mjuka mular de har. Stora snälla ögon och grov, lite sticksig man. Varm päls att luta kinden mot, varm rygg att vila på.

Någon gång ska jag vara med hästar igen. Inte just nu, men någon gång. Det fattas någonting i mitt liv utan dem.

Idag klev jag upp tidigt med AB och följde henne till bussen med Vilde i en väska. Vi vinkade av henne när hon åkte tillbaka till jobbet för första gången efter semestern. Hon har varit ledig i fyra veckor, vi har varit tillsammans hela den tiden, och jag önskar att hon kunde ha fortsatt vara hemma. Livet är roligare när vi är tillsammans. Nu är det bara jag och hunden, och det känns tråkigt.