Det här med återhämtning

Efter tjugo dagar ensamma hemma med Signe (ja, vi räknar) har vi nu åkt till svärföräldrarna igen. Grejen är ju den att Signe accepterar bara oss och mormor M. That´s it. Alla andra bemöts med den hopknycklade "kom och hjälp mig, mamma"-minen, och om det inte omedelbart åtgärdas skriker hon rakt ut. Så så är det med det. Det betyder att svärföräldrarnas villa i Gävle betyder sovmorgon, egna tv-kvällar, shoppingturer utan bebis - barnvakt, helt enkelt. Barnvakt, och tid tillsammans för bara mig och AB.

Tid vi innerligt behöver. Jag vet att det finns många par som verkar klara sig bra ändå. Som antingen hittar sätt att funka tillsammans även med barnen, eller som kanske helt enkelt inte saknar det. Men vi funkar inte utan varandra. Och när varje minut på dygnet handlar om att göra saker, eller möjligen om att samla sig inför nästa uppgift, då finns det inte utrymme för att återkoppla och se varandra. När vi hela tiden anstränger oss till vårt yttersta, och ofta ändå inte räcker till, då går det ut över vårt tillsammans. Över "oss". Det här som är vi och som ger energi och gör oss lyckliga.

Istället går vi in i varandra och skäller och bråkar och fräser. Vi har korta, intensiva gräl, som aldrig riktigt blir färdiga för att nästa uppgift kommer ivägen. Vi biter ihop och kämpar på och försöker ta tillvara alla goda stunder vi kan, men ju längre tiden går utan att vi får vara bara med varandra, desto färre blir de goda stunderna och desto mer uppgivna blir vi. Tills det helt enkelt inte funkar längre, och vi bara stelnar i olycka och desperation.

Men det krävs så lite för att det ska börja funka igen. En ledig kväll tillsammans. En sovmorgon. Något roligt vi gör tillsammans, där vi kan få prata färdigt med varandra och se något mer än vår lägenhet och jobbet. Att vila och inte vara utmattade. Det räcker. Det räcker att få lite tid tillsammans och att få våra basala fysiska behov tillfredsställda. Det har vi fått nu, och det känns som vår i hjärtat.

Vi är vi igen. Det räckte med så lite. Det räckte för att flera veckors frost skulle smälta undan och allt bli bra igen. Och när vi åker härifrån sen så bär vi det med oss, och klarar av ytterligare ett tag med en vardag där vi ständigt jobbar och hela tiden går i skift bara för att klara av det mest grundläggande.

Så vi behöver inte så mycket. Men vi behöver det verkligen!

(Men igår var min pappa på besök i fyra timmar, och på slutet låg Signe och lekte med honom medan jag gick på toa, bytte kläder och plockade ihop prylar i helt andra delar av lägenheten. Så kanske, kanske kommer vi om inte alltför länge kunna lösa det här med några timmars avlastning utan att behöva resa tio mil. Hoppas hoppas! Ett par timmar en vardagskväll skulle betyda så otroligt mycket.)