Jag tycker det är så coolt att det går att förhandla med Signe. Att det går att säga vad man vill och sen vänta in henne. Så gör jag ofta. Jag säger vad jag vill och de gånger hon säger nej, eller bara inte svarar, så upprepar jag mig en eller kanske två gånger. Och sen slutar jag. Går därifrån, gör något annat. Och kanske sju av tio gånger gör hon det jag bad om en liten stund senare.
Häromdan handlade det om tröjor. Hon gick omkring i bara byxorna och jag minns inte riktigt om det var för att det såg kallt ut eller om vi skulle nånstans, hursom så ville jag ha en tröja på henne. Så jag tog fram två tröjor och höll fram dem och sade att "vill du ha den eller den?". "Nä!" sade Signe. Jag frågade ett par gånger till, men nej, hon ville inte ha någon av dem. Då lade jag dem på golvet, och gick och gjorde något annat i köket istället. Så viktigt var det liksom inte.
Två minuter senare kommer hon med en av tröjorna (den lila av dem, givetvis) och vill ha den på sig. Hon behövde liksom bara få fundera på saken en stund. Och jag måste inte vinna varje strid, eller bli sur för att hon inte gör som jag vill. Det räcker väldigt långt med att bara tala om vad jag tycker, och sen lämna ämnet. Mycket, mycket skönare än att försöka tvinga henne - det går ju, hon är ju mycket mindre än mig, men det går inte utan att hon blir förtvivlad. Och det är få saker som är så viktiga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar