Signespråk

Vi längtar efter att hon ska börja prata! Ännu mer, kan man säga. Vi fattar ofta vad hon vill i stunden, men det är inte så lätt att veta hur mycket hon fattar av det vi säger. Förmodligen massor. Klok flicka, är hon.

Ojojoj säger hon när nåt är galet. Med olika tonfall, ibland uppfordrande, som i "Ojoj, nu är filen slut, jag måste få mer", och ibland ledset som i "ojojoj, jag slog mig, blås på min hand!". Och ibland bara förundrat, ett långt utdraget "ooooj", inför fina och konstiga och spännande saker.

"Mama!" är ett verb och betyder "fixa!".

"Vovve" är hund, eller andra söta djur, och de är mycket viktiga och måste ofta bäras omkring på. Ett högt, utdraget "iiiiii" är en katt, som säger "mjauu". Eller "iiii" vilket faktiskt är mer likt vad katter oftast säger.

"Iiita" är dagens bubblare, och betyder "rita", ett stort intresse.

"Mm" betyder ja. Huvudskakningar är nej.

"Däh" betyder där, den, det, fixa, ge mig, vad är det? och tja, saker i största allmänhet.

Kaniner anges genom att rynka på näsan och blåsa utåt. För så har mamma sagt att kaniner gör... Och hästar säger "hähähähä".

Rätt många grejer har hon sagt en gång och sen inte igen; boll, rida, bra, Signe, titta. Förhoppningsvis lagras alla hennes noggrannt samlade glosor i något stort förråd nånstans, och släpps ut allihop samtidigt framåt våren. Hon spar på ord som om de vore skatter, och har oss att upprepa namnet på allt i hennes omgivning om och om igen. Det är häftigt.

Hon kan över och under, bakom och framför, uppåt och neråt, färger, möbler, kroppsdelar, djur och deras läten, lägenhetens olika rum, namn på släktingar och förskolepedagoger och massor med olika fåglar. Så coolt!

Så prata snart, gumman! Vi vill veta vad du har att säga!