Det händer mycket nu

För första gången sen vi lyckades övertala Signe om att hon kan somna in av egen kraft protesterade hon vid läggningen. Det har annars gått hur bra som helst i en dryg månad. Men inte ikväll. Eller egentligen har hon sömnstrulat hela veckan, en natt sov hon obrutet men annars har det varit strul strul strul. Skillnaden är att vi är i ett helt annat skick att hantera det. Men det är förstås jobbigt ändå.

Och så strular hon i största allmänhet - jag tror det händer mycket för henne nu. Nya ord rasslar in dagligen, det är som om hon smakar på dem. Och så är det som att hon måste testa allting på nytt. Får jag dricka badvattnet? Inte? Men nu då? Eller nu? Måste jag ha blöja? Måste jag ta på kläderna? Kan jag säga nej? Tydligen. Kan jag göra det igen, och igen och igen och igen? Inte? Total förtvivlan.

Och varje morgon frågan "måste jag verkligen gå till förskolan idag?". Hon protesterar och springer undan och tja, vill inte. Tills jag bekräftar att hon inte vill. Och säger att hon ska ändå. Då är det okej, sen tar vi på overallen och rullar iväg och allt är helt okej, även när jag går ifrån henne. Men hon måste liksom kolla.

Ja, och så får hon tokutbrott när vi inte gör som hon säger, eller inte förstår henne. Det har hon förstås alltid fått, men nu är de intensivare igen, och kommer snabbare. Och hon gör oss illa, rycker mina glasögon och nyps och rivs och drar i håret, fast vi säger nej och aj. Så det händer mycket. Av och till, egentligen större delen av tiden, är hon på soligt humör. Men det här trotset, ilskan, tvärtemotet, ligger och bubblar väldigt nära ytan.

Och ikväll ville hon inte sova i sin säng. Hon ville sova, och några gånger bad hon om att bli buren till sängen, men när hon fick klart för sig att hon skulle stanna där protesterade hon. Vi ägnade en halvtimme åt att förhandla om saken, en stund i min famn och sen ner i sängen, och så upp igen efter protester. Vi pratade, eller jag pratade och hon reagerade och nickade och skakade på huvudet och tyckte saker.

Till slut satt vi färdigpratade i hennes mörka sovrum, hon hade slappnat av i min famn och jag sade att nu, älsklingen, nu ska vi lägga dig i din säng och så ska du sova där. Och sen lade jag ner henne, fast hon skakat på huvudet och sagt att nej, det skulle hon inte.

Hon var trött och låg ner, men protesterade med rösten. Hon skrek, och grät, och skrek, förbannad som bara den. Men rätt ner i kudden, hon försökte inte sätta sig upp eller få tag på mig. Det var som att hon köpte det jag sade, men inte höll med om det. Hon skrek kanske nån minut, och jag var väl på gränsen till att ge upp när hon tystnade och somnade, medan jag strök henne över ryggen.

Det var första gången någonsin jag inte tagit upp henne när hon velat. Men det var så tydligt att tja, att hon mest testade vad som gällde. Att hon var arg, inte förtvivlad. Och det spelar ju in att jag vet att hon kan, och att vi hade pratat om det innan. Att vi båda visste vad som pågick.

Nu sover hon. Vi får väl se hur det blir inatt. Det känns som att det kan gå åt vilket håll som helst. Det är fullt möjligt att vi inte hör av henne igen förrän imorgon bitti. Det är lika möjligt att hon skriker om fem minuter och inte vill vara ensam mer i natt. Det andra alternativet är väl i och för sig mer troligt, men det är inte självklart att det blir så.

Vi får se, helt enkelt.