Svenska Dagbladet har haft en intressant artikelserie om prokrastinering som ett sjukligt tillstånd. Jag ska väl inte säga att det är ett så stort problem för mig, men jag känner definitivt igen mig. Särskilt i det kvinnan som intervjuas i den första artikeln sade:
"– Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv och insett under terapiprocessen att jag inte bara förväntat mig att jag ska göra bra ifrån mig i skolan. Det ska också gå bra utan att jag lägger ned något jobb. Så är min lillebror också. Han resonerar om andra så här: ”den där killen får jättebra betyg, men han pluggar jättemycket”. Som om det inte är lika bra att uppnå resultat genom att jobba hårt, som när man har begåvning eller fallenhet, säger Emelie."
Precis så är det för mig. Ju mer jag måste anstränga mig, desto mindre värt blir det. Att jag kört på uppkörningen två gånger nu betyder för mig att mitt körkort, när jag väl får det, är värt oerhört mycket mindre än vad det skulle ha varit om jag hade klarat det på första försöket. Det kan till och med gå hela vägen åt andra hållet - om jag misslyckas tillräckligt många gånger kommer jag känna skam och förödmjukelse över mitt körkort när jag väl får det. "Visst, jag tog det till slut, men jag var tvungen att försöka fem gånger först, så egentligen är jag värdelös som människa, och det är det enda körkortet betyder för mig..."
Jag inser att andra människor inte tänker så här, och att det lägger krokben för mig på en massa sätt. Det är ettt destruktivt sätt att se på världen, och jag försöker tänka om. Hårt arbete och envishet är också goda egenskaper - jag har bara svårt att uppskatta dem hos mig själv.
Nu har jag i alla fall fått en ny uppkörningstid, den 24 september. Förhoppningsvis lyckas jag då, och förhoppningsvis har jag vett att uppskatta både mitt körkort och min uthållighet när jag väl gör det.
måndag 8 september 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Lustigt hur olika man kan tänka! För mig är det mer tvärtom, att jag uppskattar ett resultat mer om jag fått jobba mig till det. Mina poäng i kinesiska känns till exempel riktigt maffiga eftersom jag fick kämpa så mycket med att lära mig skriva tecknen.
Håller tummarna för dig!
Jag är din motsats, på sätt och vis. Jag skjuter upp ALLT som är lätt, eller som jag "bara kan", för att det ju inte har något värde eftersom jag inte jobbar för det. Typiskt resonemang: "Kalle pluggade minst 40 timmar per vecka och skrev G, jag pluggade knappt 10 och skrev VG - då är det fel på mig, och jag borde skämmas för att lyckas..." Så olika inställning - samma resultat. Samma korkade resultat...
Om du stöttar mig och säger att jag får lyckas nu när jag ska börja plugga igen, så lovar jag att jag ska både stötta dig och sanningsenligt tycka att du är kanonbäst som inte ger upp. För det beundrar jag alldeles enormt mycket!!! Åsså tycker jag ju på fullaste allvar att de saker man får kämpa litet för har ett mycket högre värde - mitt MC-kort smäller högra än bilkörkortet tex.
Håller alla tummar för dig - inte minst för att du ska våga lita till dig själv! Du är ju så förb. BRA!!!
Vad intressant att man kan se det så olika. Men jag tror att ni båda har en mer vanlig syn på det, generellt brukar hårt arbete och envishet uppskattas. :-)
Och jo, trollmamma, du får definitivt lyckas! Att vara begåvad och ägna sig åt något man är bra på, är nämligen också väldigt bra och klokt. *kram* Vad sägs om att jag är stolt över dina VGn så kan du vara stolt över mitt körkort - och så delar vi med oss till varandra? :-)
Skicka en kommentar