"Men hon äter ju bra i alla fall, Signe, det är ju skönt att ni inte haft något trassel med att få henne att äta" kommenterade min mamma häromdagen. Nåja, säger jag om det. Det blir jag också sur över - när saker är jobbiga är det för att vi är för dåliga, och när saker är bra är det för att omständigheterna är lätta...
Nu råkar det vara så att Signe inte alls är särskilt lätt med maten. Hon har länge ätit väldigt, väldigt lite, och har en massa egna idéer om hur måltider ska gå till. Men det verkar lätt, för vi bråkar inte med henne. Vi är lyhörda och fantasifulla och jobbar på att maten ska vara något trevligt för oss alla tre, och det lyckas vi med också. Det är inte för att hon är så himla lätt - det är för att i just det här är vi just nu himla duktiga.
Hon vägrar bli matad (mormor får ibland, men vi får aldrig mata). Hon vägrar alla former av puréer och liknande, utan det enda hon kan äta är sånt hon kan äta själv. Och fram till för en månad sen hade hon bara två tänder, så det var lite klurigt. Nu har hon fyra, och det är lite lättare. Och så vill hon ju ha det vi har på våra tallrikar, så det gäller att hennes mat ser likadan ut.
Vissa dagar äter hon typ bara frukt, andra bara falukorv. Det går ju bra att göra så - men det är för att vi medvetet bestämt oss för att inte oroa oss. Så länge vi litar på henne och låter henne göra som hon vill så funkar det, men börjar vi jämföra med andra barn och tänka på en varierad kosthållning och annat läskigt så känns det genast sämre.
Och så har det ju funkat för att jag har ammat, för att vi vet att hon i alla fall fått i sig bröstmjölk, så att hon ätit nånting. Dagar då maten inte passat henne äter hon på nätterna istället. Jag vet inte om jag verkligen skulle vilja säga att hon är ovanligt lätt att ha att göra med när det gäller maten...
Mest för att nu märks en skillnad. När hon fick fyra tänder började hon äta mycket mer, och då började hon också amma mycket mindre. När vi for till svärföräldrarna och hon sov hos mormor hade hon redan börjat dra ner kraftigt på nattamningen, det märktes väldigt tydligt på mina bröst. Nu ammar hon mindre och äter mer vid måltiderna, och jag tror hon mer börjat äta som andra elvamånadersbebisar, med riktig mat och bröstmjölk som komplement, istället för att leva på frukt och bröstmjölk med en halv tugga korv här och där. Det märks skillnad, och det är skönt. Men enkelt vill jag inte säga att det varit.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Säger nån att ni är dåliga föräldrar när nått går dåligt/är svårt?! Bussigt!
Jag har nog upplevt Signe som liten i maten men pigg och kry och jag har inte sett något problem med det hela...tycker ni sköter ätandet utmärkt!
Varierad kosthållning för barn betyder att de en dag bara äter makaronerna och nästa dag bara köttbullarna. Det är visst väldigt vanligt.
Vi kämpar fortfarande mycket med måltiderna. Aneira äter det hon har lust till, om hon har lust, och springer sedan därifrån. Tore äter helst i sin TV-fåtölj. I princip är jag emot det, och skulle vilja ha samlade middagar med hela familjen, men det är en utopi. Försöker vi ha Tore vid matbordet när han inte är på humör, så blir det klätter och kläng och gnäll och matkastning och matvägran. På det här sättet får alla i sig den mat vi vill i någorlunda lugn och ro. Det känns viktigast just nu.
Det är väl ingen som säger rakt ut att vi är dåliga på nåt sätt, det är säkert mest i vårt huvud. Men vi har båda varsin kritisk förälder, som liksom alltid ska racka ner på saker, som en reflex. Ytterst irriterande, och vi lovar och svär att aldrig aldrig göra så mot Signe...
Tycker det låter som ett vettigt förhållningssätt som du beskriver, så tänker vi också - man får hitta det sätt som funkar bäst. Även om det kanske inte var som man hade tänkt sig från början. Huvudsaken är att det funkar någorlunda.
Skicka en kommentar