Plockmat

Signe, 4 månader och en vecka idag, har börjat sitta med i egen stol vid matbordet, och sprattlar förtjust och sträcker sig efter det vi stoppar i munnen. Så nu får hon också, avlånga brödbitar och lite citrusfrukter har det blivit hittills. Hon skyfflar allting inom räckhåll till sig med båda armarna och sen lutar hon sig fram emot sitt byte och slickar på det. När hon lyckas få tag på något med sina små griphänder åker näven direkt in i munnen, oftast med fingrarna först och godbiten utstickandes på andra sidan. Idag fick hon apelsinklyftor och de var roliga jättelänge, tills det bara var mosiga högar kvar av dem.

Egentligen. Egentligen så hade jag ju tänkt helamma tills hon var sex månader. Ju. Så jag skäms lite nånstans i "borde-magen" och tänker att jag ju inte har gjort som jag hade bestämt mig för. Men det är ju så roligt! Hon är så glad och ivrig och jobbar så koncentrerat för att få några av de där roliga smakerna i munnen, och liksom studsar i hela kroppen när hon vill ha saker. Så jag struntar i bordet och gör det som känns bra. Vilket i det här fallet betyder att jag erbjuder henne mat fast hon bara är fyra månader.

Men jag försvarar mig inför mig själv med att jag ju inte trugar något på henne, eller fixar så att hon ska få i sig extra mycket på något sätt. Hon får bara leka med det vi äter, och jag ser ju hellre att hon sväljer några droppar apelsinjuice än att hon tuggar på pappersservetter...