Ut med plockmat - in med puréer

Signe tyckte att det där med plockmat var en värdelös idé. Mammas fina tanke om att introducera mat långsamt, "i barnets egen takt", genom att låta henne sitta och plocka med saker själv och helt enkelt få i sig det hon fick i sig, slog fullständigt fel. Signes matintresse översteg nämligen hennes finmotorik med hästlängder, och tre dagar i rad avslutades varje måltid med frustrerade vrål från lillans sida.

Jaha, tänkte vi, det var ju tråkigt - vi kanske skulle sluta erbjuda henne ett tag, så det inte bli lika jobbigt?

Den första och enda gången vi försökte tittade Signe uppmärksamt på oss när vi började äta. Sen började hon skyffla med händerna, men utan att få tag på något eftersom där inget fanns, och det började rinna om hennes mun. Sen började hon skrika frustrerat för att hon inte fick något.

Då ringde vi vår braiga BVC-sköterska för lite moraliskt stöd, och efter uppmuntrande tillrop om att lyssna på barnet och att det är helt okej att börja med mat vid fyra månader, så gör vi nu som alla andra - vi mosar puréer och blandar gröt och matar med sked. Och Signe gapar och äter och greppar skeden och puttar in den i munnen och studsar av glädje och äter lite till. Än så länge består menyn av bananmos med bröstmjölk, köpt päronpurée och havregröt, och allting är smaskens säger Signe.

Stora flickan - nu helammar jag inte längre. Det känns lite vemodigt. Men det är vansinnigt roligt att se henne äta!

(Det var ju grejen med att ta saker i barnets takt. När det gällde matintodruktion verkar barnets takt vara rasande fort och mycket nu ögonblickligen. Så så var det med det. Jag var helt förberedd på att hantera om hon inte hade varit intresserad av mat på ett tag ännu. Jag var inte lika inställd på att hon skulle äta som en häst innan hon blivit fem månader. Vi kan återigen konstatera att mammorna inte hänger med i svängarna.)