Vi kom hem igen sent i onsdags kväll, och nästan genast slog stressen till. Dels har det med att göra att vi var borta i tolv dagar, och nu känner krav på oss att komma ifatt och ta igen det vi missat, ett väldigt reellt krav när det gäller mina studier. Men dels är det också helt enkelt att vi är hemma nu, och vi är sådana. Att vara bortresta och tvungna att leva i nuet var jättenyttigt för oss. Att komma hem och börja oroa oss igen är det inte.
Jag önskar att jag kunde hitta något sätt att vara här och nu, och nöjd och lugn med livet, i min vardag. Istället springer jag runt i cirklar som en halshuggen höna, och stirrar och stirrar och stirrar.
Jag menar, vad händer egentligen om jag inte lyckas med något? Världen går inte under. Men det känns så, och det är så svårt, så svårt att säga nej till saker.
Inte blir det bättre av att vi är lika illa båda tvåa, jag och AB. Ibland trissar vi bara upp varandra, över ingenting.
Nå. Helgen, veckan som kommer, och nästa helg, har vi, på gott och ont, fullbokat. Sen är det slut. Vi har ingått en pakt - inte mer än två planerade aktiviteter per vardagsvecka, inte mer än en inbokad sak per helg. Annars fyller vi varje ledigt ögonblick med planerade saker, som om vi var autistiska dagisbarn som ständigt behövde sysselsättas. Och det, kan jag tala om, är inte vägen till lugn och lycka.
Nu ska jag sitta här hemma och skriva en sak till skolan, till klockan fem, då jag ska fika med en vän. Ikväll ska vi äta tacos, och förhoppningsvis ta det lugnt! Om vi nu kommer ihåg hur man gör.
1 kommentar:
Så bra att jag ringde i fredags, så att du fick öva dig att säga nej!
Positivt i stressen är att ni ju är så omtyckta att folk vill umgås med er, men försök tillvarata era lugna stunder på tu man hand!
Skicka en kommentar