Val och beslut

Vi låg vakna en lång stund igår kväll och diskuterade för och emot valpköp. Vi tenderar att ta olika approach till saker, AB och jag, även när vi tycker lika. Det visade sig att vi faktiskt tyckte rätt lika även denna gång, även om det inte syntes på oss eller hördes när vi pratade om det.

Jag upplever att ABs första reaktion på de flesta saker är att ta ett steg tillbaka, rynka på ögonbrynen och se tveksam ut. Hon kastar sig inte in i saker, som regel, och är mycket bättre på att vara tydlig med sin tveksamhet än med sin lust. Jag funkar åt andra hållet - jag verkar ofta glad och på och entusiastisk, även i ett läge när jag också känner mig tveksam. Ibland när vi är tillsammans kan det där bli lite jobbigt - jag känner att jag måste entusiasmera AB, och blir därmed ännu mer "på" även om jag egentligen känner lite allt möjligt, och AB känner att hon måste dämpa mig, även om hon kanske faktiskt också har lust.

Så vi pratade om valpen, och det visade sig att vi kände på ungefär samma sätt även om vi visade olika delar av det.

Ja, det vore underbart att ha en valp. Dvärgpinscher verkar vara en fin ras, och vi kan absolut tänka oss att ha en sådan hund. Om någon satte lille Xylitol på vår trapp skulle vi absolut plocka in honom, och förmodligen leva lyckliga i alla våra dagar. I bland tänker vi alldeles för mycket, och det finns poänger med att vara spontan och agera på saker även om det inte blir precis så som man har tänkt.

Men. Om vi ska ha just lille Xylitol måste vi bestämma oss nu. Eller snarare på onsdag. Han är 9 veckor redan, dvs det är dags för honom att flytta nu. Det blir inte lika bra om vi väntar två veckor och funderar på saken. Och vi hade inte alls tänkt oss att skaffa valp så hastigt. Vi har inte köpt något till valpen, vi har inte löst frågan om elsladdarna, och vad mera är, vi har inte ställt in oss mentalt på att nu blir vi med valp. Fram till nu har det varit en rolig dröm - frågan är om vi är beredda på att det blir verklighet, med så kort varsel?

För vi är båda rädda att det inte ska bli bra. Vi har båda velat ha hund i 20 år. Nu håller vi på och skaffar en, och det känns som ett beslut som bör fattas med omsorg.

Till slut landade vi i ett beslut gällande onsdag, och då började jag gäspa och två minuter senare sov jag, utan att ens ha sagt godnatt.

Beslutet är: Om det känns läskigt, pirrigt, "Ååååhhh, vi skulle faktiskt kunna!!! Iiiihhh!" och vi är alldeles upptrissade inför möjligheten, då ska vi låta bli. Det är inte en bra grund för ett köp, och det är inte en bra sinnesstämning att ta hem en valp i.

Om det däremot, mot all förmodan, känns helt rätt, då gör vi det. Om det känns lugnt och tryggt och säkert, som ett litet, enkelt beslut, utan så mycket att fundera på. Om vi bara känner oss stolta, nöjda och glada, då får vi ta hem lille Xylitol.

Annars väntar vi. Vi har faktiskt inte bråttom. Bara för att det finns en valp till salu behöver inte vi köpa den.

Om det inte känns som att vi måste det, för att vi inte kan åka därifrån utan honom. Men bara då.