En händelserik helg

Om någon undrar varför min "skaffa barn"-blogg blivit omvandlad till en "vad söt min hundvalp är"-blogg, så är det för att det händer avsevärt mer på hundfronten än på någon annan front just nu. När det gäller barn väntar vi på att jag ska få mens, och ägglossning igen. Om det hinner hända innan midsommar kanske vi väljer att inseminera då, men förmodligen väljer vi kallblodigt att vänta till hösten. Men vi är i ett läge då vi bara behöver vänta på ägglossning och sen ringa sjukhuset, det känns rätt coolt. Dock är det inte så mycket att skriva om det - det sitter still, helt enkelt.

I övrigt skriver jag en b-uppsats just nu, den ska in på fredag och jag är i stort sett klar. Mitt jobb har tagit slut, så plugg och valp är det enda jag håller på med, och valp är ärligt talat mycket roligare att skriva om än plugget.

Han fick hälsa på en annan hund igår, borderterriern Grim som tillhör Nickan på nätet här bredvid. Det var riktigt coolt att se, de fick börja hälsa på varandra genom en grind, med Grim inne på uteplatsen och Vilde utanför. Vilde stod på någon meters avstånd och skällde, tog ett par steg framåt, skällde lite till, tog ett par steg framåt, morrade, reste ragg och skällde ännu mer, medan Grim bara tryckte nosen mot spjälorna, viftade på svansen och flinade. Till sist tog Vilde de allra sista stegen framåt, stel som en pinne i kroppen, satten nosen mot Grims nos, slutade skälla, lade ner framtassarna och försökte åla under grinden med svansen viftande. Då kändes det tryggt att släppa ihop dem.

Det gick jättebra, och det var jättekul att se. Vår rädda lilla skit som skäller på tofflor och posten och stundom har ställt sig och tokstirrat på folk som väntar på bussen och vägrat gå förbi dem... han for runt som en liten, ja just det, vilde, över mig och Nickan som satt på marken, och lekte hejvilt med Grim. Och Grim var snäll och lite faderlig, med viss uppmuntran från matte, och tog det lugnt med lillen.

När vi skulle sätta oss och äta tog AB med sig Vilde på en promenad, och sen somnade han i hennes knä, efter att först ha försökt göra köttfärs av mina fingrar i mitt knä. När han blir för uppjagad leker han hysteriskt och går inte att nå, och AB var bättre än mig på att få honom att varva ner. Sen sov han i hennes knä hela kvällen, tills vi väckte honom för att det var dags att cykla hem. Cykla i väska var sådär kul, tyckte Vilde, och gnällde hela vägen hem - om det var för att han satt fast, för att det blåste på honom, eller bara för att han var sömnig lyckades vi aldrig lista ut.

Nu lullar han omkring och leker med sitt tuggben - jag har lovat mig själv att idag ska bli en lugn och tråkig dag för Vildeliten, eftersom helgen vara full av upptåg. I lördags var vi på fixardag i en stad längre bort med vår lajvförening, och förutom att åka bil i en och en halv timme dit och en timme hem (hur nu det gick till - jag är inte riktigt säker på hastighetshållningen där på hemvägen...), så fick han promenera ett rätt långt stycke i en främmande stad, och tillbringa dagen i ett rum fullt med folk han inte kände som höll på med att sy tält.

Först var han rädd och ville gömma sig bakom oss, eller helst med oss i sin lilla lilla bur (inte möjligt, men en av oss satt utanför i alla fall). Sen sov han en liten stund. När han vaknade var livet litet roligare, och han var intresserad och med, men folk var fortfarande jobbiga, och han fick mest stanna i sin hage. När alla andra gick på lunch fick han vara ute och springa, och då hoppade han på tälthögarna och verkade ha rätt kul. Sen sov han en rätt lång stund till - och sen var livet kul! Alla de där läskiga typerna blev roliga lekkamrater, som han till och med kröp upp i knät på, och att lämna matte och matte för att springa iväg med nya kompisar i andra rum var inte ett dugg läskigt. "Ni finns säkert kvar", verkade han tänka, "det här är spännande!". Det var coolt att se - han växer så otroligt mycket varje dag, både fysiskt och mentalt.

När vi åkte hem var han för trött för att protestera mot att ligga i buren i bakluckan, och hans vanliga ångestserenad över det uteblev. Vi förmodar att han somnade rätt fort, för han var tyst, och när vi var framme tittade han sömndrucket på oss genom burgallret och sträckte på sig en stund innan han klev ur buren. Det var också coolt - det verkar funka att åka bil med honom. Första gången tjöt han som om han var torterad, med gutturala ångestvrål fyllda av förtvivlad, och det var inte helt lätt att stänga öronen till det. Men han har vant sig - nu gnäller han lite till att börja med, sen resignerar han och ligger still.

Det är lite svårt det här - å ena sidan vill vi inte ha bortskämd hund, utan en som vi kan ta med överallt, som kan ta det lugnt när vi umgås med folk, och som vi inte ständigt måste passa. Å andra sidan är han en liten unge som dyrkar oss och bara vill vara med oss och som inte kan förstå varför han inte får vara med i soffan när vi ser på tv, ligga med oss i sängen när vi sover, sitta i vårt knä när vi äter mat, och varför han ska bli instängd i en bur långt bak i bilen alldeles ensam. Och det är svårt för mig att inte känna mig som en skurk som tvingar honom till saker han inte vill, eller som inte låter honom få saker han vill få - särskilt när det han vill oftast är att vara med och få kärlek. Det är behov det är väldigt lätt att förstå och känna empati för - jag har inte samma besvär när det gäller hans behov av att få gräva upp, smaka på och bära runt på kattbajs. Då är det lättare att vara hårdhjärtad.

Men dessa ynkliga små valpögon och bekymmersrynkan i hans panna och de ömkliga små gnällen när han vill upp i soffan - det är inte lätt att stå emot.

Nå, vi gör det vi tror blir bäst i längden - vi ska ju behålla honom i sisådär fjorton år, och han är nog den som är minst lämpad att avgöra vad som är bra och säkert för en liten hund i en människovärld. Så han får vara med i förhandlingen, men han får inte bestämma.

Och han är definitivt inte ett litet barn, men vi spekulerar i om inte vissa sakerna som dyker upp när det gäller att ta hand om en valp kommer dyka upp, fast i högre grad, när vi får en liten bebis. Vem som ska lugna valpen på nätterna. Vems tur det är att gå ut med honom så att han får kissa. Vilka principer vi egentligen går efter när det gäller uppfostran. Hur vi ska undvika att lägga oss i varandras metoder, utan prata om det i förväg istället. Hur trött man kan bli en liten kärlekstörstande varelse som inte vill något hellre än att vara nära när en och leka hela tiden. Och hur söt han är när han sover.