Håhå jaja

Det är så underbart - vi har inget vi egentligen måste göra den här helgen! Många roliga saker vi gärna skulle göra, men inget vi måste. Pappa ringde iofs igår och sade att det var dags att valpen kom och besökte honom, så vi sade att vi skulle komma på söndag. Men det är fortfarande ett rätt litet åtagande. Det är så skönt att tänka sig dagar och kvällar med varandra utan en massa måsten.

Just nu sitter jag dock med en hel massa måsten i form av b-uppsats. Den ska lämnas in snart, och den är ganska lite färdig. Huvaligen. Det svåraste för mig är att inte drunkna i prestationsångest, och försöka stämma ner ambitionsnivån. Jag håller på med analysdelen, och jag har (nästan) läst hela materialet och har flera bra funderingar kring teman - nu gäller det att jag hoppar på prestationsmonstret och bestämmer mig för att mina funderingar är alldeles tillräckliga som analys för en liten b-uppsats, skriver ner dem och lämnar in. Ska jag fastna i "det måste ju vara rätt och bra och korrekt" så kommer det aldrig bli något.

Det viktiga är inte att göra det bra - det viktiga är att ha något att lämna in. Mitt nypåkomna motto.

Vilde sover under bordet, och AB sitter i köket och har telefonmöte. Trivsamt. AB har fått för sig att vi ska åka till PC-City, även om jag helt har glömt vad hon vill göra där, så jag misstänker att vi ska göra det när hon lagt på luren. Helt okej, jag behöver övningsköra och valplillen behöver åka-bil-övas. Vi har ställt fram en bur åt honom att sova i som han faktiskt har utnyttjat ett par gånger, så vi hoppas han tar en kort biltur i den med jämnmod.

Eller nåja. Han kommer nog skrika i högan sky över att inte få sitta i knät på oss, men det gör han å andra sidan rätt ofta, så jag är inte säker på att det är ett kriterium.

För övrigt så växer han som ogräs, nu kan han gå i trapporna och med viss möda kravla sig upp i både soffa och säng (tyvärr, det var så behändigt när han inte klarade det...). Han kissar och bajsar en massa inomhus, och det lär han väl fortsätta med ett tag till, men han har i alla fall inte längre några direkta invändningar mot att göra det ute också, om man tar ut honom när han behöver. Tyvärr behöver han ungefär en gång var tjugonde minut, så riktigt varje gång blir det inte så...

Jag börjar tycker riktigt bra om lillkillen. Nu känns det inte längre som om vi måste tassa på tå runt honom, eller titta på honom hela tiden - vi börjar vänja oss vid varandra. Och han är bra söt!