Min inre kompass

Jag är mer tillfreds med mig själv nuförtiden än vad jag varit på, tja, så länge jag kan minnas. Jag börjar mer och mer kunna tänka att det jag gör faktiskt är okej. Att jag är okej. Att jag orkar det jag orkar och att det är bra så.

Ärligt talat så har jag levt i ett slags konstant dåligt samvete och en känsla av att inte vara tillräckligt duktig alldeles för länge. Typ alltid. Och jag inser att jag har haft och till viss del fortfarande har en inställning som baseras på att jag i grunden inte är okej. Att det jag vill och kan och väljer och orkar inte är tillräckligt, inte är bra eller duktigt nog. Så att jag ständigt måste hålla vakt på mig själv, enligt teorin att om jag bara gjorde som det föll mig in eller kändes rätt, så skulle det få katastrofala konsekvenser.

Som om jag egentligen är en lat, overksam, slarvig, självisk människa som ständigt måste övervakas och kontrolleras för att inte fullständigt tappa greppet.

Det är ju absurt.

Och det har lett mig till att fatta en rad riktigt dåliga beslut under mitt liv, beslut som gjort mig illa och lett mig ordentligt vilse. Eftersom jag tagit för givet att jag i grunden har fel och är fel, på något slags fundamentalt sätt, så har jag inte haft någon inre kompass, ingenting som kunnat leda mig rätt.

Det har varit basala grejer som att jag inte ätit när jag varit hungrig eller tagit på mig kläder om jag frusit. Det har varit mer genomgripande grejer som att jag fortsatt umgås med vänner som utnyttjat mig och gjort mig illa, arbetat med projekt jag inte fått glädje av, inte trott på min egen förmåga att göra klart saker eller vågat fortsätta inför risken att misslyckas. Och att jag hört varenda litet negativt ord om mig som någon någonsin sagt och kommit ihåg dem allihop.

Så dumt.

Jag har ändrat på mycket av det. Numera har jag en inre kompass, jag mäter det jag gör mot en känsla av om det är rätt eller fel, och jag gör mindre mindre av sådant som känns fel. Ibland känner jag mig tvungen, som att jag jobbade i tio timmar i söndags fast allt inom mig skrek att jag ville vara hemma med min fru och göra helt andra saker. Men det märks att jag har blivit mycket känsligare, för det kostar på en massa att göra sådant jag inte vill. Det är mycket mycket svårare numera.

Vissa delar av mitt liv hittills känns som en hemsk dröm när jag tänker tillbaka. Jag minns bara brottstycken, och det ger mig lite andnöd att tänka på det. På hur olycklig jag var och hur dåligt jag mådde. Hur jag jobbade och slet och inte tog hand om mig själv. För att jag trodde att jag måste, och för att jag inte trodde att jag var värd bättre.

Det har varit och är fortfarande otroligt svårt att komma ihåg att jag är värd bättre. Jag vill tro det, men ofta törs jag inte. Jag vill tro att de beslut jag fattar numera är de som är riktiga och kloka, medan de jag fattade förut var mindre bra. Men självklart har jag hela tiden en röst i huvudet som säger att det är nu jag gör fel. Att jag är lat och dum och att det kommer leda till kris och elände.

För att jag inte går på alla föreläsningar. För att jag inte springer i trappor, utan går långsamt upp med handen på trappräcket. För att jag ofta sover middag. För att jag tackat nej till flera fester. För att jag sagt att jag inte orkar jobba två tio-timmarspass på raken något mer, utan bara vill jobba halva helger istället. För att jag inte vrålpluggade inför tentan den där dan för någon vecka sedan då jag hade så ont.

Den där rösten i mitt huvud säger att jag bara är mesig och pjoskig och att jag borde rycka upp mig. Att det inte finns någon ände på min svaghet och att om jag inte skärper till mig nu kommer det att sluta med att jag blir ensam och övergiven för att ingen orkar med en så svag människa som jag.

Som behöver äta regelbundet och vägrar stressa för att hinna med saker andra tycker är viktiga. Och såna svaga, mesiga saker.

Men jag lyssnar inte på den längre. Den har fel. Det är min mammas röst i mitt huvud, från en tid då hon själv var deprimerad och missnöjd och nog inte tänkte på vilka värderingar hon förde vidare till sin ganska mottagliga dotter. Det är hela min omgivnings röst från en tid då det var sant att jag var tvungen att jobba dubbelt så hårt som alla andra för att få hälften av vad de fick. Men det är inte så längre. Och den har fel.

Jag är bra. Jag är alldeles tillräcklig och duger precis som jag är. Om jag lyssnar på mig själv och gör precis så mycket som jag orkar kommer jag att må bra, göra de som älskar mig lyckliga, och klara av tillvaron alldeles utmärkt. Förmodligen kommer jag dessutom både vara en bra mamma, kunna betala hyran och ta min examen på köpet, men det är faktiskt en bonus. Jag duger under alla omständigheter.

Så det så.

(Och jag tänker aldrig mer gå med trasiga skor. Eller vara hungrig så ofta och så mycket att jag drar på mig kronisk magkatarr. Eller gå till jobbet fast jag får sån ångest att jag gråter av det. Eller gå med ett hål i en tand tills hålet är större än tanden och man kan se pulpan med blotta ögat. Aldrig, aldrig, aldrig mer.)