Ett tips inför förlossningen är att skriva ett så kallat ”förlossningsbrev”, ett kort litet brev till barnmorskan när man kommer in, som handlar om hur man vill ha det. Det kan handla om bedövning, rädslor man har eller andra saker man gärna vill att de ska tänka på. Jag stod i duschen idag och formulerade mitt förlossningsbrev som det skulle se ut, om jag skulle skriva vad jag egentligen tycker och tänker.
Jag tänker inte utsätta någon stackars oskyldig barnmorska för det här, men jag skriver det i alla fall, för min egen skull.
”1) Jag tycker inte om er. Jag vill helst inte att någon överhuvudtaget utom min fru ska peta på mig. Om ni måste peta, titta eller komma i närheten av mig, fråga först. Jag kanske säger nej. Då får ni vänta.
2) Ingen som inte är absolut oundgänglig och har en oersättlig kompetens för processen att få fram mitt barn får vara i rummet. Inga studenter, praktikanter eller kandidater av något slag får titta på. Jag är inget studieobjekt. Utbilda er på någon annan.
3) När det gäller bedövning vill jag ha det jag vill ha när jag vill ha det. Omedelbart. Jag tror inte att jag kommer vilja ha epiduralbedövning, men om jag ångrar mig och säger att jag vill ha det vill jag ha det direkt. Samma sak med kejsarsnitt.
4) När förlossningen är över vill jag ha mitt barn till mig så snart det är säkert att det mår bra. Våga inte klippa av navelsträngen förrän barnet fått allt blod det ska ha. Jag skiter i er forskning och eventuella provtagningar. Ni kan testa utan att klippa navelsträngen. Den ska vara kvar tills den slutat pulsera.
5) När det gäller amning får ni jättegärna visa praktiskt hur det ska gå till – på varandra. Låt mina bröst vara ifred. De är till för mig, min fru och mitt barn. Jag vill inte bli tafsad på, klämd på eller på annat sätt behandlad som en mjölkkossa. Jag och bebisen kommer nog på hur vi ska göra så småningom. Gör vi inte det finns det ersättning.
6) Om ni vill diskutera, argumentera, övertala eller på annat sätt påverka mig – låt bli. Prata med min fru. Hon kan prata med mig. Jag tycker inte om er och vill inte prata med er. Alls.
7) Om ni tycker att jag är tjurig, dum eller omedgörlig – se punkt 6.”
Öhhmmm… Tjaaa…
Jag tror att det här är något jag lär försöka jobba med innan augusti. Det är så här jag känner nu. Det vore ju händigt om jag inte kände så när det verkligen är dags.
För jag vet ju egentligen att de allra allra flesta om jobbar inom vården är vettiga, snälla människor som uppriktigt vill hjälpa andra. Att det egentligen finns ganska lite att vara rädd för, och att jag gör fel som buntar ihop alla i vita kläder i en enda hög.
Men när jag tänker på det känns det som en vitklädd ansiktlös massa av människor som vill sticka mig, klämma mig, ta av mig kläderna och tafsa på mig. Och det känns rätt jobbigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Oj, jag har inte ens funderat. Borde man det alltså...
Har dock hört att de ofta inte läser långa förlossningsbrev av tidsbrist utan tar fasta på det viktigaste, typ. Inga studenter, gärna bedövning etc.
Man undrar ju om detta med breven i så fall bara är buffel och båg och om man bara tillfrågas att göra det för sitt eget psykes skull.
Jag tror att situationen just nu för mig är lite speciell eftersom jag tycker det är väldigt obekvämt med sjukhus, sjukvård, sjukvårdspersonal och alla former av undersökningar. *rys* Därav mitt grubblande nu - tror inte det är vanligt att fundera så mycket på det i femte månaden.
Sen läser de nog breven om de hinner - och det är säkert en fördel om de är korta och i punktform. Men det kan ju bli passbyte mitt i och grejer, och komma ny personal, så det är ju inte alls säkert att alla läst allt.
Och det är nog jättebra för en själv att skriva ett kort brev i punktform om vad man är rädd för och vad man vill. Det är inte buffel och båg - det är placeboeffekt! :-)
(Sen kommer mitt riktiga brev inte se ut som det ovan, men det hoppas jag framgick... :-) )
Ja du, lite får du nog fila på det där brevet...
Men amningen tror jag inte du behöver bekymra dig över. Om allt fungerar så har de ingen anledning att klämma på dig, och om det inte fungerar så kan de komma med en massa tips eller maka barnet tillrätta utan att röra vare sig dig eller dina bröst.
Jag kan inte minnas att någon rörde vid mig eller störde oss med något annat än vad som var absolut nödvändigt.
P.S.
Öva dig på att se ansikten istället för vita rockar!
Jag är ju inte ens på smällen ännu och jag har ändå mitt förlossningsbrev klart :)
Jag är inte ens på smällen än men jag har redan skrivit mitt förlossningsbrev :)
Skicka en kommentar