Frulängtan

En av grejerna med min och ABs relation är att vi gillar att vara tillsammans. Riktigt riktigt mycket. Så mycket att vi ibland tycker att vi är lite fåniga, och att våra kompisar i relationer som vi ser omkring oss inte alls så sådana med sin partner. Fast när vi tänker lite mer på det är det ju uppenbart att vi faktiskt inte har en aning om hur folk är med varandra egentligen, och att det är en ganska dum sak att jämföra sig med. Hur som helst, idag är AB på middag med sitt jobb, och jag tillbringar kvällen ensam.

Och jag tycker inte om det.

Vi har en fin rutin numera. Hon går ut med hunden på morgonen, jag går upp och pussar henne hejdå kvart i åtta innan hon går till bussen. Vi hörs av några gånger under dagen, och sen går jag och Vilde och möter henne vid bussen igen vid sex. Vi går ut en timme med hunden, kommer hem och lagar middag som vi ofta äter framför teven, ser på tv och pratar till nio, och sen går vi och lägger oss i sakta mak.

Jag står motvilligt ut med att vara skiljd från henne mellan åtta och sex för att jag vet att hon kommer hem till slut. Det är inte roligt, men vi har i alla fall en kväll tillsammans. Åtminstone någon dag i veckan jobbar hon dessutom hemifrån och då ses vi mer, och sen har vi ju äntligen äntligen lärt oss att inte boka hela våra helger fulla med allt möjligt, utan kan faktiskt umgås med varandra en stund då också.

Jag vet inte hur andra har det. Jag vet inte om det här är mycket eller lite tid tillsammans. Men jag vet att jag absolut inte vill ha mindre. Jag blir lycklig av att vara med min fru. Hon är min bästa vän i världen, och hon får mig att må bra. Jag vill vara med henne.

Men ikväll är hon inte här. Jag har lagat mat åt mig själv, gått ut med hunden ensam, och konstaterat att det bara är skit på teve. Nu vet jag inte hur jag ska få tiden att gå. Eller jo, det vet jag visst det, den går vare sig jag vill eller inte. Men det är så mycket tråkigare utan henne.

Kom hem, älskade! Det är tomt här utan dig.