Åtta dagars oavbruten sömn var grejen. Men nu är vi hemma igen, för oss själva igen, och tja, det är jobbigt. Det är så. Det är väldigt jobbigt för oss att vara mammor. Det är jobbigt att ta hand om Signe, och det är jobbigt att hantera vår vardag.
Jag önskar att det inte var så. Jag förstår inte riktigt varför det är så svårt. Men jag börjar bli sams med det faktum att det är det.
Det känns ibland som om det är så jädra lätt för alla andra. De tindrar med ögonen och deklarare att "jag älskar mina barn!" som om det var kärlek som fattades. Det är inte kärlek som fattas. Det är uthållighet och tålamod och gott humör, och hopp. Det där hoppet om att snart, snart går den här jobbiga perioden över. Snart snart blir det bra igen. Det hoppet fattas.
Eller folk som liknöjt konstaterar att nej, något samliv har de ju inte tid med, och tid för varandra finns ju inte, men det kommer ju sen, om några år. Och verkar lika nöjda för det. Good for you, liksom. Men jag kan inte vänta några år på att få tid med min partner. Jag funkar inte då. Jag går sönder.
För sanningen är den att som vi hade det på semestern nu, hos svärföräldrarna, så skulle jag vilja ha det hela tiden. Så skulle jag nog behöva ha det hela tiden för att må okej, i alla fall som det känns nu. Men jag skäms som fan över det, för det kändes som om jag knappt hade Signe alls.
Men jag skulle behöva få sova ostörda nätter. Många nätter i sträck. Jag skulle behöva få tid ensam med AB. Jag skulle behöva få några timmar varje dag utan ansvar, utan jobb. Inte bara stulna tio minuter här och var, inte bara fragmentarisk tid framför dator och teve som är helt villkorad av Signes humör och vad hon får tag på att leka med. Konversationer där vi törs röra vid även jobbiga ämnen, för vi vet att vi kan avsluta dem. Att få gosa på kvällen och somna tillsammans, utan spänningen att vi närsomhelst kan slitas isär. Lugn och ro. En känsla av att även jag har någon slags mänskligt värde, och mänsklig värdighet.
Jag skulle vilja ha det så jämt. Jag önskar att det inte var så. Jag önskar att jag var en bättre människa och en bättre förälder. Jag önskar att jag kunde må bra och få allt jag behövde i min egen familj, med min fru och mitt barn, och vara nöjd så.
Men som det ser ut nu verkar det inte som om jag kan det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Ok...tufft ämne...lätt att trampa nån på tårna. Men här kommer mina tankar.
För det första så känns både dina känslor och er situation inte ovanlig. Jag vet att det inte hjälper, men kanske en tröst att ni inte är knasiga på nått vis.
Sen är det ju så här att ha småbarn är mer eller mindre jobbit. Ofta. Man förlorar en stor del frihet man tidigare hade. Och man får sämre sömn de första åren och väldigt lite tid för varann. Och man får tycka det är jobbit samtidigt som kärleken finns. Det tog ett tag att acceptera, men när man gör det blir det lättare. Man får blicka framåt.
Man lär sig klara sig på de stunder man lyckas få barnvakt (vilket är guld värt och ibland får man prioritera sig själv framför barnet).
Och det BLIR bättre...inte som innan, men inte nödvändigtvis sämre.
Så sammanfattningsvis.
Det är skitjobbit, man får tycka det, men man får kämpa på mot ljusare tider och glädja sig åt de mysiga stunder man har trots allt. Och planera in barnfri tid!
och lite till....
så här får man ju absolut inte skriva, men det gör jag ändå: när barnen börjar på dagis får man mer tid för sig själv. Även om man jobbar/pluggar så har man sig själv. Man kan gå på toa som en fri människa, prata med andra vuxna och inte behöva bära på nån hela tiden. Sen blir tiden knapp till allt annat på kvällen, men man får iaf tillbaka lite av sin egen sfär.
Och du...ni kommer fixa det här. De flesta andra tycker med att det är jobbigt även om man tindrar med ögonen när man pratar med folk. Du tindrar med allt som oftast, för när det inte är jobbit är det ju så mysigt. ;)
Mina tår är helt otrampade - du säger kloka saker! Och du har rätt i att jag ju också tindrar, då och då. När jag får sova på nätterna... :-)
Det blir lättare när jag tillåter mig själv att gnälla. Jag måste inte gilla läget, liksom. Jag kan få ogilla det. Därmed inte sagt att jag ogillar Signe. Men jag ogillar att inte få sova, och att inte få göra saker jag vill göra.
Och det är okej. Det gör att det känns lite bättre.
Det är inte så jädra lätt för alla andra heller. En del har det lätt, några få har det superlätt mest hela tiden. Men näst intill ingen har det superlätt jämt och stöter aldrig på problem. Vi har utvecklingsperioder och trotsperioder och allmänt gnällperioder och tröttperioder, och växvärksperioder och...
Det har inget med någon brist på kärlek att göra. Det är tack vare kärleken och gnällventilerna som gör att vi orkar med.
Och ibland orkar man inte. När man sovit för lite (väldigt ofta på tok för lite), eller barnet sovit för lite, eller man har huvudvärk eller för tionde gången i rad inte för avsluta den där jobbiga och superviktiga vuxen-dialogen, eller bara saknar en vuxen kram. Då är det riktigt jobbigt, för alla.
Men ibland orkar man. Man orkar ta motgången på ett bra sätt. Man orkar ta det där djupa andetaget och fortsätta vara förälder.
Då kommer de där ljuvliga stunderna, de härliga orden från barnet, skrattet, de underbara ögonblick som man spar djupt i sitt hjärta och sedan tindrar om för vänner och de som råkar höra. Fokusera på dem.
Det är de minnena man har i huvudet när man pratar om barnen med saknad och kärlek i rösten, trots att de bara är en armlängd ifrån en.
Jag förstår dig. Du är inte ensam om dessa tankar. Det är svårt att vara förälder och faktiskt få förunnat att varje dag gå på små lätta rosa moln genom småbarnstiden. Det är okej att klaga och ventilera. Det är ok att älta med andra. Det är helt okej att be om hjälp.
Vad jag försökte säga var att det är inte ovanligt eller fel att känna såhär. Möjligtvis tabu, men tabun är till för att brytas. ;)
Så fortsätt prata om det, både med AB, vänner och på bloggen. Då känns det bättre.
Fortsätt planera in barnfri tid och egentid.
Fortsätt se och minnas de bra stunderna.
Fortsätt tindra, när du orkar.
Nickan skriver det så bra, att mina tankar känns mest som svammel när jag läst hennes. Hoppas du förstår.
Håller med Nickan om att dagis är en välsignelse. Särskilt om man själv har sådana arbets/studietider att det går att få lite ensamtid eller tid med sin partner.
Många morgnar har jag lämnat mina barn vid nio, och promenerat hem med ett leende på läpparna och tänkt att "jag borde kanske ha dåligt samvete över att njuta så av att få lämna dem", men bryr mig inte om sådant trams. Det ÄR skönt att få vara ensam, eller ensam med sin partner, när man vet att man får hämta barnen igen och att de undertiden har det roligt och lär sig massor.
Men sömnen kan förstås skita sig ändå, även om de går på dagis. Lyckas ni sluta med nattamning är det nog ett stort steg, får vi hoppas.
Jag sitter här och gråter för jag känner så igen mig i det du skriver. Känner mig så oändligt, obeskrivligt trött mesta delen av tiden. Och kan inte få ekvationen med tid för barnet, för sig själv och för sin partner på något sätt att gå ihop. Kan inte ens få tiden knappt att skriva här. Tänker ofta att jag ska maila dig, dela tankar, men tiden rinner iväg och tröttheten gör att jag inte kan formulera det jag vill säga... Men skriver några rader här i alla fall.
Skicka en kommentar