Svammel

Hon är så stor på många sätt nu, vår lilla tjej. Hon traskar iväg på egna äventyr, på två stadiga ben och oftast med något roligt i handen. Snackar långa ramsor som vi inte förstår ett ord av, och vänder sig då och då om och vinkar. Nu när jag varit sjuk ett par dar verkar hon inte saknar mig nämnvärt. Hon blir glad när vi ses, och ammar gärna då, men annars är hon nöjd och trygg med mamma AB och mormor. Morfar får också bära runt henne nu, och häromnatten sov hon tydligen en sväng med honom, för att avlasta mormor. Hon är tryggare och tryggare med andra, och hittar på mer och mer egna grejer.

Vi pratade om det häromdan, jag och AB, att det verkar som om det vi trodde stämde. Att vi inte behöver pusha henne eller vänja henne eller träna henne att bli självständig. Det ligger i barns natur att söka sig utåt, med de trygga vuxna kvar som en säker hamn att återvända till när det behövs. Hon vet att vi finns där, redo att stötta i varje sekund. Piper hon så kommer vi. Gråter hon så tröstar vi. Blir hon rädd skyddar vi henne. Det är hon som bestämmer om det var läskigt, om det var något att gråta för, om det gjorde ont eller ej. Vi följer hennes signaler, och allting är precis så allvarligt som hon säger att det är.

Och det är så häftigt att det går att trösta. Att det kan vara mest synd om henne i hela världen i några minuter, och sen är det bra igen. Och att det går att finnas till hands hela hela tiden - och samtidigt få tid till annat. För hon behöver inte oss hela hela tiden. Hon behöver att vi finns där de där stunderna när hon vill ha oss, men sen vill hon gå tillbaka till sitt. Det funkar att ge förbehållslöst - då tar hon precis så mycket hon vill ha, och inte mer.

Hon får amma när hon vill. Nu ammar hon sisådär ett par tre gånger per dygn. Hon får sova nära någon så fort hon säger till. Nu sover hon i barnvagnen på dagarna, och själv i spjälsängen kanske tre timmar i början av natten. Hon får hur mycket uppmärksamhet och kärlek och tid som hon vill ha - och hon älskar att traska iväg på egna äventyr och leka själv med saker på golvet. Också.

Inte bara, såklart. Hon behöver oss massor massor fortfarande. Men det är ändå väldigt stort för en liten tjej som för tio månader sedan vägrade läggas ner överhuvudtaget och alltid ville sitta nära nära ett hjärta.

Om mycket lång tid, eller kanske relativt sett ganska kort tid, kommer hon att vara en vuxen människa. Som inte behöver oss hela tiden, utan ännu mera bara ibland, som inte vill sova med oss och inte ens vill sova i samma hus som oss. Som ska hitta en egen partner, en egen familj, ett eget liv. Den utvecklingen går hon emot hela tiden, varje dag, litegrann. Det känns skönt att veta att det är något som händer av sig självt, ingenting vi behöver skynda på eller oroa oss för att det aldrig ska hända. Det är så det går till, sakta men säkert.

Nån arbetskamrat till AB hade nämnt det barnpsykologer brukar säga, att "man inte kan skämma bort barn under ett år" och sagt att sen, sen måste man börja säga åt dem. Vi pratade lite om det, och jag tyckte med ens väldigt illa om det uttalandet. Kan man skämma bort barn över ett år, alltså?

Jag tror man kan låta sina familjemedlemmar kränka ens egna gränser, och att det är dåligt för alla inblandade. Och jag tror att det är vår uppgift som föräldrar att visa Signe vad som är viktigt för oss och hur vi gör saker i vår familj. Gör vi inte det blir det förstås dåligt. Men jag tror inte ett ögonblick att vi behöver vara rädda för att skämma bort henne.

Sånt som är genuint viktigt, som att inte slicka på vassa knivar, hoppa ner från bryggkanten eller dra skållhett kaffe över hela sig, det behöver vi inte fundera på om vi ska visa henner eller lära henne på något sätt - det kommer spontant. Resten kommer nog pö om pö - jag tror att hon så småningom, förmodligen tidigare än vad jag tror, kommer upptäcka att ingen av oss andra slänger maten på golvet, och liknande saker.

Och när det gäller våra gränser är det något vi jobbar med hela tiden, inte bara gentemot Signe utan gentemot varandra och vår familj och jobb och hela världen. Det är ett ständigt arbete att lyssna inåt och känna efter vad vi kan stå ut med och inte stå ut med i samröre med andra. Och där är det kanske inte Signe som ska flytta på sig i första hand hela tiden.

Allteftersom hon blir större och större och får ett större eget revir och går lite längre ifrån oss, så kommer vi anpassa oss efter det och förvänta oss mer respekt för våra personliga revir och sätta tydligare gränser för oss själva och vad vi går med på. Men det växer fram med tiden och i ständig förhandling - det behöver inte heller funderas så himla mycket på.

Signe ska inte behöva stå ut med att någon av oss blir arg eller bitter på henne för att vi inte själva kan säga ifrån om vad vi vill och inte vill, det ska hon slippa. Den typen av "bortskämdhet" är plågsam för alla inblandade, och det ska hon inte behöva bära. Men så länge alla är nöjda är allt bra. Oavsett vad det innebär i praktiken.