Sova sova säng säng säng

Jag vill sova! Sömnbristen dominerar vårt liv. Signe vaknade en gång i timmen inatt rapporterade min mycket trötta och rätt frustrerade fru klockan 5 då jag vaknade av skriken och gick upp och tog över. Det är inte roligt. Jag vill inte mer. Det räcker nu.

Aaaaaarrrgghhhhh!

Sov unge!! SOV!!


---


Det är ju så mycket som är bättre nu än det var förra hösten. Det är bara svårt att komma ihåg, för det är fortfarande så långt ifrån hur vi skulle vilja att det vore.

Jag skulle vilja att Signe somnade ungefär som nu, hennes kvällsrutiner är jättebra, och att hon sen sov. Hela natten. Till morgonen. Till något jag går med på att kalla morgon, någon gång efter sex. Allra helst efter sju. Jag skulle vilja att vi kunde vara säkra på att få sova. Och att vi kunde vara säkra på att få någon timme ensamma tillsammans innan det var dags att sova. Det skulle göra allting så otroligt mycket lättare.

Eller åtminstone att vi bara blev väckta en gång. Eller ett par. Eller att Signe sov i vår säng, men att vi kunde sova allihop tillsammans, och att hon sov. Inte bökade, kröp, klättrade, skrek och vaknade hela tiden. Vad som helst, egentligen, som är bättre än nu.

Jag avskyr att vi inte kan få en fungerande vardag. Jag avskyr att mina och ABs resurser inte räcker till för att få ett drägligt liv med vår dotter. Att vi gråter och grälar och blir förtvivlade, helt enkelt för att det som krävs av oss överstiger våra resurser. Jag avskyr att bli förtvivlad och arg på Signe för något som hon absolut inte kan rå för. Det suger.

I helgen var vi hos mina svärföräldrar, i deras villa i stan, inte i sommarstället vi varit på våra besök under sommaren. ABs syrra med kille har bott på övervåningen där vi brukade bo i vintras, men nu har de flyttat till egen lägenhet och vi gjorde det till vårt igen. Det var skönt, på ett sätt, och ganska hemskt på ett annat. Jag blev så väldigt påmind om hur det var i höstas.

Jag blev påmind om smärtan. Om känslan av kaos och förvirring. Om förtvivlan. Och om hur virrig och darrig världen blir när man inte får sova.

En av oss sov ju med henne hela tiden, då. Och bar henne, hela tiden. Bar och gungade och bar och gungade, och det bästa vi kunde hoppas på var att hon inte skulle skrika rakt ut. Och jag hade så ont. Först efter förlossningen, och sen bältros och sen bara rent allmänt ont i min nedgångna kropp. Jag hade konstant värk i svanskota, det har jag fortfarande ibland men då var det mycket mycket värre. Och i brösten och bröstvårtorna. Och i ryggen. Och i huvudet.

När jag fick bältrosen sade jag överhuvudtaget ingenting om det på en vecka. Det syntes ju inte, och vi hade så mycket annat att tänka på. Det gjorde bara jädrigt ont.