Fyra pers är typ lagom

Jag blev i en nätdiskussion påmind om hur det var innan vi fick barn och vad vi trodde om hur det skulle bli. Vi hade ju faktiskt en massa tankar om den första tiden. Vi var ju hemma båda två i 10 veckor, och eftersom de allra flesta klarar sig själva efter tio dar så tänkte vi att oj, vad mysigt. Det kommer ju gå jättebra, och vi kan ta med bebisen överallt och vi ska gå långa hundpromenader och fika och bara vara tillsammans som familj. Mys mys mys. Tänkte vi.

Det tänkte inte Signe.

Hon skrek och skrek och skrek och gnällde och skrek och spände sig och skrek och attackammade i fjorton sekunder och kräktes och gnällde och skrek och tja, osv osv osv. Och var egentligen bara nöjd om man hade henne i sjal eller famn och stod upp och hoppade. Jag hade också läst om de där 14 timmarna som bebisar sover - men inte förutsett att det var i 20-minuterspass, och bara om man hoppade upp och ner samtidigt.

"Sov när bebin sover", jo tjosan, det är inte så lätt medan man står och hoppar samtidigt. Det är väldigt många aktiviteter som inte går att göra medan man står och hoppar. Typ äta, sova och gå på toa... Och det där med att sitta och amma långa stunder hände inte heller - hon skrek tills hon fick bröstet, ammade i 5 min, kräktes och ville bli omkringburen igen. Tills hon nästa gång illvrålade tills hon fick bröstet. Och försökte jag ge henne bröstet när hon inte var hungrig så vrålade hon som om jag försökte mörda henne, så det gick liksom inte att förekomma hungervrålen heller.

Och när hon äntligen efter flera månader hittade tummen och kunde lugna ner sig själv lite och snutta på något (bröstet var äckligt, nappar var äckliga, allt annat var äckligt... ) då fick vi höra att "ojdå, det blir så svårt att sluta med sen!". Som om vi brydde oss...

Vår plan var att jag skulle ta hand om bebisen (amma, bära, och sånt) och AB skulle visserligen också ta hand om bebisen lite grann, och så skulle hon ta hand om mig, typ laga mat, dammsuga, gå ut med hunden. Det byggde dock på att det räckte med en människa som tog hand om ungen. Men jag kunde inte stå och hoppa 24 timmar om dygnet. Det gick inte. Så AB fick ta över hon också, och stå och hoppa, och ingen av oss kunde laga mat och gå ut med hunden, fast det också måste göras.

Det var då vi började åka till ABs föräldrar och bo där. (Ja, att jag fick bältros spelade också in.) Det visade sig nämligen att om man har en konstant arbetsuppgift som måste utföras med all koncentration 24 timmar om dygnet då är en tre eller fyra människor ganska lagom. Så det var då jag kom fram till att fyra pers på en bebis är ungefär tillräckligt. Tre som går treskift, och en som tar markservicen. Bortsett från att ABs mamma fick sova i veckorna när vi inte var där, och var något piggare än oss, plus att hon inte gick fullständigt i bitar av bebisskriket, så hon lyckades laga mat också. Jag är full av beundran.

Väldigt mycket blev vi bitna i svansen av precis samma egenskaper som gör oss till i många avseenden väldigt bra mammor. Vi är jätteuppmärksamma på Signe, jättelyhörda och bryr oss massor. Vi känner jättestarkt det hon känner, och vill bara att hon ska vara glad. Vi vill ge henne allt hon behöver och alltid finnas där för henne. Plus att vi i övrigt också är ambitiösa och försöker ha ett rent hem, och äta nyttig mat och vara bra mattar osv osv... Jättebra grejer - men dålig kombination med en high need-baby.


Jag är så glad att hon växte upp! Och jag är ibland lite ledsen över att vi aldrig fick den där mysiga bebistiden som jag vet att vissa har och som vi trodde att vi skulle få. Det blev inte så helt enkelt, och jag tänker att det får göra så ont som det gör. Jag är stolt över att vi klarade av det, och jag är stolt över att jag tror att det inte gick ut över Signe när vi inte orkade med ensamma. Det är bra med en by Även om vår är lite geografiskt utspridd.